Spelglädje

Det var länge sedan jag skrev här. Väldigt länge sedan. Först skrev jag åt Spelkriget.se (nu nedlagd) och sedan recenserade jag spel för Eurogamer.se (också nedlagd). Det var väldigt givande att skriva tillsammans och för andra. Det tvingade mig att tänka mig för hur jag skrev på ett helt nytt sätt. Det satte dock både positiv och negativ stress över skrivandet och det som först kändes givande kändes till slut mest krävande.

Efter tiden på Eurogamer kändes faktiskt till och med spelandet lite påtvingat. Tillsammans med fler resor och mer övertid på en ny tjänst tappade jag både lust och tid att spela. Och utan spel fanns inget att skriva.

Men på sista tiden har något krupit fram igen…  lusten och längtan att spela. Nu Vill Jag Vara Gamer igen.

Förhandstitt: Crusader Kings II

Det var den 14e oktober år 1066 och Kung Stenkil står i tronsalen i Sigtuna ovetandes om att tusentals soldater sätter sitt liv till på en kulle i södra England i samma stund. Antagligen hade han inte heller brytt sig. Han hade sina egna bekymmer framför sig. Framför honom stod nämligen även den informatör han betalt för att hålla ett öga på den ingifte Prins Erik av Uppland.

-Är du helt säker, karl?! Förstår du att det du säger kan sätta hela riket i krig?

Han spänner blicken i sin besökare för att se om han ljuger.

-Ja, min Herre. Helt säker tyvärr. Prins Erik ämnar mörda er son Inge så han själv blir arvinge till riket. Jag var själv i rummet när planerna drogs upp. Ingen tänker på en tjänare, min Herre.

Stenkil hade varit motståndare till giftermålet från början. Erik av Uppland var en fähund i ordets alla bemärkelser men förre kungen, Stenkils far Edmund såg möjligheten att sluta de norra hertigdömena till Sverige om Meda, Stenkils syster giftes bort till Erik. Nu var dock Edmund borta och Erik hade till slut visat sina rätt färger. 

Under ett rådslag senare den kvällen diskuterades åtgärder. Man beslöt att låta adeln få veta Eriks planer för att minska risken att någon skulle protestera när man senare skulle slänga honom i en fängelsehåla.

Tyvärr var Prins Erik inte alls hedervärd nog för att ta sitt straff. När soldaterna väl kom till Uppsala för att gripa Erik mötte han dem med draget vapen. Budskapet tillbaka till Stenkil var att de norra hertigdömena inte längre tänkte acceptera att leva under hans tyranni. 

Stenkil var rasande. Om Erik trodde att han kunde planera mörda hans son och sedan splittra det rike som Edmund kämpat för att ena så trodde han fel. Bud gick till alla trogna adelsmän att möta Stenkil i Södermanland med de härer man svurit uppbringa om riket krävde det. 

2 månader senare så tågade den svenska hären mot Uppsala. Staden brann efter en månads belägring men den fega hunden Erik lyckades fly. I nästan 2 år höll man Uppland och intillliggande Västmanland ockuperat men tålamodet började tryta på hemmaplan. Det var dyrt att hålla en armé på fiendemark och mer personligt hade Stenkil lovat sin hustru en dotter nu när hon givit honom 4 söner. Man lämnade en garrison kvar i Uppsala och tågade åter hem. Men drottning Gylda blev utan dotter. Blott en vecka efter hemkost dog Stenkil av den lungsjukdom han ådragit sig under vintern.

Prins Erik av Uppland glömde dock aldrig varken sina mordiska avsikter eller det Stenkil utsatte Uppsala för.

På våren 1072 tågade en 1000 man stark här från Norra Sverige in i Närke. 

—————————————————————————————-

Det är svårt att beskriva ett spel som Crusader Kings II utan att göra en historisk berättelse av det. Skulle jag försöka mig på en genredefinition skulle jag nog krysta fram något pretantiöst i stil med ”historisk socialstrategisk sandlåda” men för att förtydliga vad det verkligen handlar om är det lätt att ta till den jämförelse jag sett cirkulera lite sedan 2an utannonserades: Tänk George R.R. Martins A song of Ice and Fire fast i medeltidens Europa.

Istället för att spela ett land som är vanligt inom Grand Strategy så spelar man i Crusader Kings en släkt, eller ätt kanske låter mer passande. Det gäller att samla på sig så mycket prestige inom ätten som man bara kan genom krig, giftermål, allianser, tekniska framsteg, rikedom och ett flertal andra sätt. Spelet bjuder på en märklig känsla av både frihet och maktlöshet. Det finns mängder av sätt att jobba sig fram till de mål man satt upp. Samtidigt så kan man ibland inte göra de saker man vill. Det går tex inte att starta ett krig och ockupera ett land om man inte har någon sorts ”rätt” till landet. Gör man det så vänder sig adeln mot en och man kan räkna med att förlora allt det man byggt upp.

Det här leder också till att själva krigandet utgör förhållandevis liten del för något som ändå kan klassas som ett strategispel. De viktiga valen tas på karaktärsbladen och det gäller att se till att man håller sig på ”god fot” med folk i ens omgivning om man ska kunna räkna med dem när det börjar blåsa upp till storm.

Crusader Kings II utvecklas och ges ut av svenska Paradox Interactive och med tanke på hur deras track record ser ut när det gäller spelreleaser så är jag förvånad över hur stabilt CKII fungerar redan i den preview som jag haft nöjet att spela några timmar av.

Kartan där spelet för det mesta uppehåller sig är riktigt snygg och till skillnad från många av Paradoxs tidigare tunga strategititlar så finns det här både en OK tutorial och tooltips som faktiskt gör att man relativt snabbt förstår vad det är man håller på med.

Jag kan ju såklart förstå att det här inte är ett spel som tilltalar den actionsugne men om man har minsta intresse av historia eller giller den typ av intriger och komplikationer som RR Martins böcker svämmar över av så verkar Crusader Kings II sannolikt bli det bästa alternativet på marknaden.

Det släpps den 14e Februari till PC och har du blivit nyfiken men känner dig osäker så finns demot att ladda hem från Fileplanet.

För egen del var det en given förhandsbokning på det här och jag kommer garanterat återkomma med vilka historier som utspelar sig när jag spelar fulla versionen.

 

…Beep… …Beep… …Beep…

Ja ni kanske trodde att den här bloggen hade gått och dött helt men riktigt så väl är det inte. Ska sanningen fram så blev jag lite skrivtrött efter hela Game of the Year-grejen i december då jag skrev mer än jag spelade och så vill jag ju inte ha det.

Därför har jag gottat ner mig ordentligt i Skyrim och blivit ännu mer säker på att jag i alla fall gjorde rätt val till Årets Spel 2011. Jag älskar Skyrim.. warts and all! Tanken var iofs att jag skulle vara ”klar” med det nu när Reckoning kommer men så blir det inte. Det finns bara föööör mycket att göra.

En sak jag ska satsa på inför året är att skriva kortare inlägg och skriva fler istället så jag får fram lite om alla spännande ”småspel” jag spelar. I år kommer nog nämligen inte vara AAA-spelens år för mig direkt.

I morgon kommer första riktiga inlägget här för året och det blir en förhandstitt på en kandidat till Årets Spel 2012.

Välkomna tillbaka!

//Holmberg

2012 års mest efterlängtade spel.

Jag har avsiktligt hoppat över plats 2 och 3 på listan över mest efterlängtade spel nästa år för jag har svårt att rangordna dem när informationen i flesta fall är bristfällig kring dem. En sak är säker i alla fall och det är att nästa års allra mest efterlängtade spel för min del är Diablo 3.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade ju med Diablo 3 på listan förra året med eftersom jag trodde det skulle släppas i år. Det gjorde det inte och det kanske inte släpps 2012 heller. Vad vet jag… Blizzard gör ju lite vad dom vill. Något dom dock aldrig gör är dåliga spel och det är mycket det som gör min pepp inför Diablo 3. På pappret verkar det väl egentligen inte vara så annorlunda än Diablo 2 och Torchlight(eller alla andra kloner som kommit senaste åren). Men så var det ju egentligen med Diablo 2 också. Det var mycket loot men annars rätt enformigt i sin spelmekanik. Ändå var det helt magiskt och jag har spelat det många varv mer än jag kan ursäkta egentligen. Jag hoppas Blizzard åstakommer samma magi i 3:an. Då är 2012 packat och klart för min del.

Men det är ju inte bara Diablo 3 som kommer ut nästa år så här kommer ett gäng med runner-ups utan inbördes ordning.

Crusader Kings II

Det är svårt att förklara Crusader Kings-konceptet för en som inte spelat 1an men en beskrivning jag hör då och då är ”A Song of Ice and Fire fast historisk istället för fantasy” och det stämmer nog rätt bra. På ytan ser det ut som ett vanligt grand strategy spel i stil med Europa Universalis men istället för ett land så spelar man en klan, eller ätt och istället för relationerna med andra länder så handlar spelet om relationerna till andra släkter och personer. Det låter kanske ändå abstrakt men jag kommer skriva mer om det här snart iom att jag provat en tidig version av det.

Warlock: Master of the Arcane

Fantasy, hexagoner, bygga städer, utforska och kriga.  Den snabbaste beskrivningen jag kan komma på av Warlock är Civilization V fast fantasy. Med en grund hämtat från det uråldriga Master of Magic så är det här ett spel som knappt kan gå fel.

Alan Wakes American Nightmare

Jag fullkomligen älskade varenda minut av mörka skogar och enformiga strider som jag fick ta mig igenom för att följa Alan Wake i hans kamp mot mörkret och jag är grymt nöjd med vetskapen att jag ska få mer av den varan. Tyvärr är formatet mer fokuserat på strider i American Nightmare men jag tror att det finns tillräckligt med Alan Wake kvar för att bjuda på ännu en exkursion i mörker och ångest.

King Arthur II

Jag gillade King Arthur när det kom även om jag inte hunnit spela så mycket som jag borde gjort av det. Blandningen mellan Strategi och RPG fungerade riktigt väl och inför 2:an så verkar man åtgärdat många av dom svagheter som orginalspelet ändå hade. En del förhandstittar jag läst igenom pratar om att Total War-serien till slut fått en värdig konkurrent.

Kingdoms of Amalur: Reckoning

Det här ser ut att bli ett maffigt fantasyepos av den mer actionbetonade RPG-skolan. Viss oro känner jag iofs för den lite väl MMO-liknande designen men med matigt innehåll och smäktande action kan detta ändå bli en riktig höjdare.

Årets Bästa Spel

Då var turen kommen till den magiska förstaplatsen. Så vad passar bättre än att ge den till ett magiskt spel. Det spelet som precis som förra årets höjdare Alan Wake nästan verkar vara designat med mig som målgrupp. Fantasy, stor öppen värld, Snö och berg och bittra ”vikingar”. Ni har redan listat ut det. Årets Bästa Spel är Skyrim!

Jag kan inte hjälpa att det är extremt förutsägbart av mig men jag verkligen älskar Skyrim. Och ja, jag borde kanske vara mer kritisk mot de tekniska problemen osv men nej… när jag står där på klippkanten och tittar ut över landskapet och tänker ”hmm…undrar vad det där är på horisonten.. Jag går dit och kollar” så skiter jag i flygande mammutar och döda bröllopsgäster.

Då finns bara jag och den snötäckta lekplats som Skyrim är för mig. Musiken är utsökt vacker och designen passar mig perfekt. Jag har alltid förundrats av skönheten i vinterklädda bergslandskap och det får jag i mängder av Skyrim. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg så uppskattar jag dessutom att man valt den mer sparsamma designen utan gälla färger och WoW-liknande överdrifter.

Där Dark Souls känns ogästvänligt och osäkert så känns det vintriga Skyrim precis tvärtom. Det är tryggt och hemtrevligt ända ner i de mörkaste grottorna. Bethesda lär inte få några priser för innovation när det gäller Skyrim men ibland är det inte det man vill ha. I Skyrim ges jag verktygen till att göra spelet till mitt eget. Jag beundrar Bethesdas lojalitet till ensamspelaren i dessa tider när allt tvingas på ett multiplayerläge. Faktum är att jag inte ens har med mig några följeslagare för det förstör den ensliga atmosfären.

Att få vandra runt i timmar och åter timmar i ett vacker och spännande landskap och då och då slå ihjäl en drake är det bästa som hänt under spelåret 2011.

Årets näst bästa spel

Efter att ha fått fundera lite och haft lite hårklyverier inför placeringen av de tidigare platserna på listan så har turen nu kommit till de valen som varit självklara hela vägen. Det jag tycker är årets näst bästa spel är ett spel jag från början avfärdade och inte kände något sug efter alls. Ryktet sa att det var extremt svårt och då är det antagligen inget för mig. Men allteftersom hintades det om att det ändå bjöd på en upplevelse som inget annat spel bjöd på. Då är det något för mig. Jag pratar om Dark Souls.

Dark Souls har ju nämts flera gånger på andra bloggar under den här månaden så ni vet säkert redan vad det är för typ av spel. Det som fascinerar mig så stark med Dark Souls är det att det på pappret ger sken av att vara ett standard RPG. Klassisk Fantasy med religion, magi riddare och monster i borgar och andra otrevliga miljöer. Att det är svårare än genomsnitts RPG-et är den enda skillnaden som är lätt att sätta fingret på. Men egentligen är just den skillnaden oviktig tror jag. Att det är svårt är inte magin. Magin är osäkerheten.

Det Dark Souls gör så väl är nämligen att man trots vanliga ingridienser har serverat ett spel som vi inte känner igen. Man bryter helt enkelt med alla konventioner kring hur ett Fantasy-RPG ska vara. Ta bara en sådan sak som att man börjar spelet död. Det är osäkerheten på vad spelet kan bjuda på som gör att man aldrig känner sig trygg, men också det som gör att det blir en upplevelse utöver det vanliga.

Känslan jag har fått av Dark Souls påminner starkt om känslan jag fick när jag började se på asiatiska skräckfilmer. Det var spöken och monster precis som i våra västerländska filmer, men man hade helt andra strukturer i gestaltningen och berättartekniken i de asiatiska filmerna. Man kände inte igen sig i dem… och det gör man inte i Dark Souls heller. Jag vet helt enkelt inte alls vad som kommer hända när jag öppnar en dörr, går ner för en trappa, går runt ett hörn osv… Och jag älskar det.

Förutom det så är ju spelet riktigt snyggt och väldigt omfattande. Världen som man spelar i är både vacker och mörkt olycksbådande. Spelet är överhuvudtaget extremt stämningsfullt med ljud och allt. Jag kommer njuta/lida av Dark Souls länge. Därför är det årets näst bästa spel.

Årets Spel #3

Egentligen borde kanske Battlefield 3 inneha den här platsen eftersom det är ett grymt bra spel jag vet att jag kommer spela mycket det närmsta året. Men när jag väl kom att tänka på BF3 så hade jag redan skrivit huvuddelen av den här texten så jag tänker hålla fast vid mitt ursprungliga val och ge Bronsmedaljen i Årets Spel till det absolut roligaste spelet jag spelat i år, Dungeons of Dreadmor.

Med roligaste menar jag inte ”åh vad fint skuggorna ligger på enheterna” eller ”Vad kul det är att min karaktär utvecklas i den här storyn” utan jag pratar om gammalt hederligt skratta-för-sig-själv-lite-som-en-idiot-framför-datorn-kul. För i ärlighetens namn så är spelet ganska fult, ljudet obetydligt och handlingen är kort och gott ”Någon måste rädda världen från Lord Dreadmor, lotten föll på dig och dina överdrivna ögonbryn”, typ.

Dungeons of Dreadmor är i grund och botten en så kallad ”Rogue-like” vilket för den som är obekant med termen brukar innebära typiska rollspelsmekaniska inslag som loot och att man går upp i level osv med extra kryddor som tex slumpade kartor, slumpad allt annat och kanske först och främst Permadeath! Japp.. dör man så är det bara att börja om. Det innebär att jag efter 20h med spelet har en progress på exakt 0%, men vem räknar? :) Det ska dock tilläggas att man kan slå av Permadöden i spelets inställningar om man vill glida fram på en räkmacka.

Förutom att själva spelmekaniken är riktigt välgjord så är det den underbara humorn som spelet är sprängfyllt av, som lyfter DoD till en riktigt härlig upplevelse. Det är i princip omöjligt att beskriva i ett sånt här inlägg men om man uppskattar tex Terry Pratchett eller Douglas Adams så kommer man känna sig hemma här. Överallt finns riktigt härliga beskrivningar av alla förmågor, föremål och monster. Några exempel ser ni här i inlägget. Ibland när man kliver in i ett rum och ett av monstren tittar på en kanske den säger till sina monsterkollegor ”Perfekt, jag behöver bara några såna här så till går jag upp i level” och det finns mängder av andra härliga kommentarer.

Det var länge sen jag satt och skrattade för mig själv framför datorn men med Dungeons of Dreadmor kom det nya underbara ögonblick hela tiden som fick mig att allt från småle till gapskratt (nej jag gapskrattar aldrig men nära var det).

Nu är dessutom så bra timeat att Dungeons of Dreadmor är daily deal idag på Steam och kostar bara 10kr. Japp 10kr.

Årets Spel #4

Jag har haft lite problem att bestämma mig för plats 4 på den här listan. Några av topp-placeringarna är jag helt säker på men just plats 4 finns det ju flera bra spel som egentligen kvalar in på. Ett tag lutade jag åt att sätta Deus Ex: Human Revolution här. Det var ju ett riktigt bra spel men i slutändan fanns det vissa aspekter med det som petade bort det. Först och främst handlar det om att det egentligen inte berörde mig. Spelet tog upp viktiga frågor i handlingen men blev aldrig personligt. Gameplayet (minus bossar) var gediget men nu har jag gjort det liksom. Det var 25 roliga timmar men jag längtar inte tillbaka.

Längtar tillbaka gör jag dock till det spel jag till slut spikade på plats 4. Panzer Corps! Jag vet..jag är som en skiva som hakat upp sig och jag har redan gett det här spelet massa cred på andra ställen i bloggen. Det undanröjer dock inte det faktum att Panzer General (som PC bygger på) har varit ett spel som jag ständigt återkommit till och spelat titt som tätt sedan jag först spelade det runt -97. Med andra ord har det hållit i snart 14 år. Eftersom Panzer Corps dessutom är bättre på precis alla punkter tyder det mesta på att det här är ett spel som jag kommer längta till och spela en mycket mycket lång tid framöver.

Snöigt.. men jag blir ändå varm inombords.

Snöigt.. men jag blir ändå varm inombords.

För den som är obekant med alla ovan namnen kan jag bara kort beskriva att spelet låter dig axla rollen som tysklands härförare under 2a världskriget och i en lång serie turordningsbaserade stridsscenarion ska man man föra sin armé till seger mot de allierade. Det strategiska djupet är stort ( man får tänka på väder, supply, moral, olika enheters duglighet beroende på miljön och mängder av andra detaljer) men spelet presenterar all information, där och när man behöver den, på ett föredömligt sätt och man kan hoppa rakt in och spela tex multiplayer utan förkunskaper.

Precis som Frozen Synapse så är det här ett spel som gör strategi på ett väldigt lättillgängligt sätt utan att kompromissa med djupet. Det går snabbt att komma in i men ju mer man vill gräva i det desto mer bjuder det på. Kan man dessutom dela ut en guldstjärna för att man lyckats göra allting rätt i produktionen så är Panzer Corps värt en sådan.

Årets Spel #5

Då har det blivit dags att den här veckan lista de spel vi tyckt varit allra bäst under året och naturligtvis börjar vi på plats nr 5. När jag har valt ut mina kandidater till den här listan har jag gått efter en blandning av hur lång tid jag spenderat med spelet och hur roligt det varit och hur stor chans jag tror att det är att jag kommer fortsätta ha roligt med spelet.

Min 5e plats vill jag faktiskt ge till ett indie-spel som finansierade sin utveckling genom att köra Minecraft-modellen med en betal-Beta. Jag hoppade på betan efter att ha hört min favoritpodcast prata sig varma om spelet flera avsnitt och jag blev inte besviken. Spelet jag pratar om är Frozen Synapse. Ni som följt den här bloggen ett tag kanske minns att jag skrev om det i ett tidigare inlägg.

Modernt schackbräde

Modernt schackbräde

Frozen Synapse blandar taktik och strategi och serverar det i ett väldigt visuellt stiliserat paket. Temat är Tron-liknande rena blåa färger och linjer. Spelsystemet enkelt men välslipat. Spelet går till så att man planerar vad ens enheter ska göra under 5 sekunder och motståndaren gör detsamma. När båda är klara så spelas allting upp samtidigt och enligt enkla ”sten-sax-påse”-liknande regler så räknar spelet ut vad som händer om man skulle råka få varanda på kornet. När det är gjort så planerar man sina nästa 5 sekunder osv tills den ena förlorat alla sina enheter. Lite av en modern form av schack.

Spelet har en singleplayerkampanj som är längre än någon orkar ta sig igenom tror jag men det gör inget för det är i Multiplayer som Frozen Synapse visar sin bästa sida. Som alltid är det roligast att spela mot vänner men har man inga som spelar så är det ändå lätt att hitta andra att köra mot i spelets inbyggda challange-menyer.

Jag placerar Frozen Synapse på min topp 5 lista för att det lyckas med konststycket att bjuda på avancerad taktik med lätta och enkla regler. Vem som helst kan spela det och förstå hur det fungerar utan att behöva blanda in siffror och tabeller som ofta tynger strategititlar. Grafiken är ren och snygg och gör vad den ska och omspelningsvärdet är enormt. Ett väldigt bra spel helt enkelt.

Årets Nykomling

Det är inte det lättaste att utse årets nykomling ett sånt här år som ju kantats av otaliga uppföljare så långt jag kan se i spelhyllorna men några nytillkomna finns det ju ändå. Bland storspelen syns bla L.A. Noire, Bulletstorm, Rage och Dead Island men jag intresserar mig för ett spel som inte haft samma marknadsföringsbudget men som ändå lyckades skapa sig ett internationellt genomslag. Spelet jag tänker på är Magicka som utvecklades av svenska Arrowhead Studios.

Magicka bjöd på störtskön humor och ett helt hysteriskt gameplay som gjorde sig som allra bäst tillsammans med ett knippe vänner online. Man dödade varandra, skrek åt varandra och skrattade med varandra.

Jag gillar dessutom att Arrowhead valde att göra några otippade designval som ändå visade sig tilltala publiken. Man skippade det här med Loot, Man skippade det här med levels och skills. Man skippade till och med det här med Mana trots att allt handlade om magi. Man kunde spamma så mycket spells man hann med och eftersom friendly fire alltid var på innebar det oundvikligen att man dödade varandra lika ofta som man dödade fienderna. Ett annorlunda recept som ändå smakade utsökt.

En andraplats i den här kategorin vill jag ändå ge till L.A. Noire som vi kanske inte kommer få se mer utav men att sälja i den utsträckning som LA Noire gjort under ett nytt okänt namn och med en spelidé som var riktigt vågad är värt en eloge.