Årets Spelvärld

I spel precis som i andra kulturyttringar som till exempel film eller litteratur så är miljön där historien utspelar sig en viktig komponent för inlevelsen. Det kräver såklart att man ger världen eller miljön (eng setting) ett eget liv och en betydelse för upplevelsen. Tänk Sagan om Ringen, där ges miljön och världen riktigt stor plats och är aldrig bara en passiv kuliss för handlingen.

Hur världen behandlas inom spel är ofta en helt annan femma men ibland så lyckas man göra spelvärldar som blir en viktig komponent i den upplevelse man vill förmedla. Ta till exempel semesterparadiset i Dead Island, varför springa runt i massa trånga mörka gränder där man förväntar sig zombies runt varje hörn när man istället kan vandra runt på en solig strand och få en mental krock varje gång det springer fram en badshortsklädd döing mot en. Eller de mörka stadsmiljöerna med den kliniska ytan och de skitiga bakgatorna i Deus Ex Human Revolution som skvallrar om att vi trots massa förbättrande teknologi kanske inte går en ljus och vacker framtid till mötes.

Men i år finns det egentligen bara ett spel jag spelat där världen inte bara är en viktig del av upplevelsen utan faktiskt är den stora stjärnan. Jag pratar naturligtvis om The Elder Scrolls V: Skyrim. Det är inte karaktärssystemet som är grejen, det är inte heller de stela NPCerna eller den lite krystade storyn som är grejen med stort G i Skyrim. Det är det stora vackra och spännande landskapet. De snötäckta bergen med sina ruiner och de forsande floderna som kantas av allsköns grottor och överallt berättas en liten del av den stora värld man lever i när man spelar. Glöm inte att det också är den enda spelvärld som bjuder på flygande mammutar och drakar som flygerbaklänges. Allt spelar in i den glädje det är att vandra runt i det karga vikingalandet. Jag vill ge ett tack till Bethesda för att de inte valt att gå på den Warcraft-inspirerande designen med gälla färger, svulstigt dimensionerade rustningar och allt det andra serieliknande färgfestandet. Kallt, grått, tråkigt och i sammanhanget naturligt är det i Skyrim. Precis som det bör vara.

Frågan är om jag någonsin kommer uppleva allt som finns att se och göra i Skyrim men jag längtar efter att få fortsätta försöka.

Ska jag gå dit eller bara stå och titta?

Ska jag gå dit eller bara stå och titta?

En god runner-up i den här kategorin är såklart Minecraft. Världen i Minecraft kanske inte känns lika levande och intressant som den i Skyrim men det tar den igen med att den låter mig skapa den helt själv. Både in-game där man kan bygga om allt hur man vill och redan i worldbuildern där man kan ställa in parametrar för att bestämma vad för typ av sandlåda man vill leka i.

Årets Bästa Remake

Nu har det ju inte varit riktigt lika späckat med remakes i år som det var förra året och eftersom vi fortfarande inte fått något Grim Fandango HD så blev det extrem lätt att välja Årets Bästa Remake. Speciellt med tanke på att det Panzer Corps lika gärna kunde kallats för Tidernas Bästa Remake.

Nu kan man väl kanske diskutera hur renodlad remake det är när det inte är samma namn och scenarion, tillika kampanjordning, ser lite annorlunda ut mot hur det gjorde i Panzer General. Men jag gissar att man haft någon form av överrenskommelse med rättighetsinnehavarna till Panzer General för spelet i övrig är ett rent plagiat. På ett bra sätt såklart. Till och med vissa statustexter och ljud är så gott som identiska om inte helt och hållet.

Ni som läste mitt inlägg om Panzer General kanske förstår den glädje jag känner när någon tar ett av mina gamla favoritspel och gör en nyversion som är en gedigen och välpolerad hyllning till allt det jag älskade i orginalet (dvs tvärtom mot hur dom gör med X-Com och Syndicate nu). När man sedan tagit bort allt som var dåligt med orginalet och gjort ett UI som skiner av användarvänlighet, ja då är det full pott. Jag kan verkligen inte se hur man skulle kunnat föra Panzer General till 2010-talet på ett bättre sätt än såhär. Att man desutom har ett välfungerande Play-by-email system uppe för multiplayer är bara grädde på mosen, eller vad man nu säger.

Explosiv Action

Explosiv Action

Så ni som tror att turnordningsbaserade strategispel bara finns på Facebook numera, släpp handkontrollen och njut av en riktig PC-klassiker i ny fräsch förpackning.

Årets bästa bärbara/mobila spel

Jag är egentligen inget större fan av bärbart spelande. Inte så att jag inte gillar bärbara spel. Jag tycker bara det är alldeles för sällan jag finner lämpliga spelstunder utanför hemmet för att det ska vara lönt att skaffa några bärbara konsoller. Som tur är så har det ju kommit mobiltelefoner som är fullt dugliga spelmaskiner som räddar mig dom där stunderna när kundernas ”det tar bara 20 minuter”-besök i serverhallen visar sig ta 3 timmar istället. Med andra ord är det tur att årets bästa bärbara spel: Majesty: Fantasy Kingdom Sim är tillgängligt till mobiler.

Majesty: FKS är ett i grund och botten ett RTS där man bygger upp sin ”bas” med olika byggnader och sen bygger hjältar som ska ta sig an de olika monster och andra odågor som plågar de olika områdena i kungadömet. Det som skiljer Majesty från de flesta andra RTS är också det som gör att det lämpar sig så väl för mobila enheter.

Dvärgar växer upp som svamp ur marken egentligen.

Dvärgar växer upp som svamp ur marken egentligen.

Det är nämligen så att man inte kan kontrollera sina hjältar, de lever sitt eget liv. Det man får göra är istället att utfästa belöningar för det man vill att dom ska göra. Hjältar gillar nämligen guld och skatter som ni säkert redan vet. Har du fått upp en ”undead crypt” på kartan så klickar man på den och väljer belöning man vill utfästa sen väntar man bara på att hjältarnas girighet ska driva dom till att röja upp på kyrkogården.

Rent produktionsmässigt så är grafiken snygg och tydlig och som redan nämnts så fungerar kontrollen riktigt bra. I mångt och mycket skulle det här lika gärna kunna vara ett spel på datorn. Dessutom är spelet långt. Riktigt riktigt långt. Ett scenario kan lätt ta mellan 30 minuter och 1 timme och spelet innehåller 16 scenarion. Det är dock inget problem att scenariona är långa eftersom det är riktigt smidigt att savea. Alltsom allt är Majesty värt att utmärka som Årets Bärbara för att det helt enkelt gör alla rätt. (förutsatt att man gillar spelmekaniken såklart)

Majesty: Fantasy Kingdom Sim finns till iOS och Android och kostar typ som en kopp kaffe på café.

En andra plats i den här kategorin går till: Great Little Wargame eftersom det helt enkelt är ett Bra Litet Krigsspel.

Årets Bästa Ljud & Musik

Igår blev det inget inlägg för mig. Jag försökte länge komma på en titel jag spelat som var värd att få pris för bästa story men inget kändes tillräckligt stark. Dagens utmärkelser är desto lättare att spika och utan vidare krusiduller så kommer här:

Årets Bästa Ljud

Det är bara ett spel jag spelat i år där ljudbilden har levt sitt eget liv och nästan gett känslan av musik i öronen. Jag pratar självklart om Battlefield 3. Med tanke på hur grymt välgjort ljudet var i Bad Company 2 så var det ingen större överraskning att Battlefield 3 skulle hålla uppe den goda traditionen. Ljudet känns helt naturligt och ”verkligt” och det är egentligen först när man jämför med liknande spel som man inser vilken bedrift DICE lyckats med när det gäller ljudbilden. Förutom att det vapenljuden har rejält med tryck så är det mixningen i BF3 som hjälper till att skapa en extra dimension i närvaron. Att de lyckats skapa ett system för dels hur ljuden påverkas av den miljö man befinner sig i och hur de påverkar varandra är nog stora delar av nyckeln till varför jag inte kan komma på någon annan titel i år som ens närmar sig det här.

Årets Bästa Musik

Lika mycket som ljudmattan i Battlefield 3 utmärkte sig i år så utmärkte sig ett spel med en musik som hänförde en och levde ett liv tillsammans med ens väg genom varje nivå. Det är också den enda musik från årens spel som jag dragit igång på stereon hemma när jag inte spelat. Spelet med den magiska musiken är såklart Bastion. Till skillnad från ljudmattan i Battlefield så skapades det här konstverket av en enda person, Darren Korb. Darren bör inte ha så svårt att få fler jobb inom spelbranschen. Inte nog med att det är riktigt skön musik som håller att lyssnas på utanför spelets värld, men i spelet så känns det verkligen som musiken sitter ihop med hur man tar sig fram över banorna. Det måste förrsigått en hel del kommunikation mellan utvecklarna och kompositör under arbetet och resultatet blev musik som verkligen förhöjer spelkänslan.

Runner-up: Skyrim

Jag gillar den smäktande filmmusiken som följer en i vandringarna i Skyrim. Det är mäktigt och mysigt om vartannat beroende på var man är och vad man gör. Hittills har jag inte lyssnat på soundtracket utan att spela samtidigt, men det vet jag att kommer att göra.

Årets bästa grafik.

Jag försökte länge och väl hitta ett lite roligare och kanske mer oväntat spel att utnämna till den här titeln men efter att flera valde det till årets besvikelse igår och bland annat hänvisade till grafiken så känns det lite roligare att utse Battlefield 3 till Årets bästa grafik!

Nu kanske ni skruvar lite på er där i era skrivbordsstolar men i så fall är det för att ni har spelat det på konsoller eller gamla datorer. Jag vet.. för jag spelar själv på en gammal dator som tvingas använda sig av en blandning av Low/Medium i grafikinställningarna för att inte ska bli ospelbart. Vad jag förstått på jämförelser kan de inställningar jag spelar med jämföras med hur det ser ut på konsollerna och då kan jag väl erkänna att jag iofs tycker det ser helt ok ut men inte att det skulle vara årets snyggaste.

Men(!) jag har också haft nöjet att se Battlefield 3 spelas på en monstermaskin till PC där det flöt bra på Ultra High inställningar och då finns det inget annat att säga än att det var sjukt snyggt. Därmed menar jag att det är gammal hårdvara som håller ner hur vi upplever spelet och inte spelet i sig. Har man rätt utrustning så blir det större njutning helt enkelt. Lugn.. jag pratar fortfarande om Battlefield 3 och inget annat. Ska jag klaga på något så är det att det verkar gått inflation i lensflares hos Dice. Det kan såklart se flashigt ut en stund men blir snabbt lite tröttsamt.

Men lika tekniskt briljant som jag tycker att den visuella festen är i det svenskproducerade slagfältet, lika oinspirerad är dess design. Kanske inte konstigt när man vill se realistiska ut men likvärt något som gör att jag vill ge en plats i det här inlägget till en:

Runner-up: Alice Madness Returns

När det gäller Madness Returns så är det såklart precis det omvända som gäller. Tekniskt sett så är grafiken inte alls speciellt bra (Förutom årets snyggaste hår) men i gengäld har man designat en eller till och med flera världar som är som godis för den lagom skruvade att titta på. Tyvärr var spelet roligare att se än att spela och även om jag gjorde rätt som inte spelade längre så grämer det mig att jag inte fick se resten.

Styrkan sitter i håret

Styrkan sitter i håret

 

 

Årets Överraskning och Besvikelse

Det känns spännande att få börja årets spel-bloggandet med de dubbla kategorierna kring årets spel och årets besvikelse. Det är ju två kategorier där det kan skilja sig rejält mellan åsikterna folk har så det ska bli kul att läsa vad andra sätter upp för spel idag. Men utan vidare dösnack så går vi in på vad jag har blivit mest överraskad respektive besviken på i år.

Årets Besvikelse: L.A. Noire

Jag vill egentligen inte skriva L.A. Noire som årets besvikelse eftersom jag någonstans ändå vill att det ska ha varit så grymt bra som jag hoppades på när jag började läsa information om det. Ett öppet spel med tungt fokus på story och detektivarbete. Allt jobb de gjorde med Motion Capture av skådespelarnas minspel borgade för att vi äntligen skulle få levande dialoger och det skulle bli spelversionen av alla coola deckarserier vi ser på TV.

Men verkligheten blev en annan även om jag de första timmarna i spelet försökte fokusera på de aspekter jag gillade. För det finns bra saker i L.A. Noire. Tyvärr finns det även en hel massa dåligt och såhär efteråt känns det uppenbart att utvecklarna fokuserat på helt fel saker. Dialogerna såg iofs bra ut men de var rätt kasst skrivna och kändes aldrig naturliga och flytande. Meningarna kändes ofta ihopsatta mening för mening utan inlevelse och förhören förvandlades från samtal till ren spelmekanik där en mening kunde följas av en replik som knappt hade något med första meningen att göra. I klassiskt Rockstar manér så kändes huvudpersonen Cole klumpig att styra och och den enorma tid man lagt på att rekonstruera ett tidsenligt L.A. borde lagts på att fylla det med liv istället. Nu blev det en kuliss som man alltsom oftast hoppade över att uppleva. Vad är poängen med en öppen värld om det inte finns något i den att upptäcka? Synd säger jag. Mer om mina uppleverser i L.A. Noire finns här och här.

Framtiden ser mörk ut för Cole Phelps

Framtiden ser mörk ut för Cole Phelps

 

Årets överraskning: Dead Island

Ja ni läste rätt. Det där buggiga halvfärdiga och skandalomsusade spelet med dessa evigt uttjatade zombier är den största överraskningen för mig i år. Efter den omtalade teasertrailern skrev jag av Dead Island direkt och allt jag läste om det förstärkte bara känslan av att det var en tom men skramlande tunna. Konceptet med zombieslakt är ju inte direkt nytt och det kändes mest som om utvecklarna själva försökte skapa en hype kring det. Hursomhelst satt jag ändå där med ett ex av spelet en dag och ve o fasa. Det innehöll ju mer än bara Zombieslakt. Där fanns ju RPG-momenten som saknades i tex Left4dead-spelen och i god survivoranda så fick man dessutom samla på sig massa skräp och bygga nya fräsiga vapen. Lite i stil med Dead Rising fast utan de motbjudande jobbiga upplägget. Här var närvaron betydligt starkare och en del har till och med jämfört det med Fallout-spelen (fast riktigt så långt vill inte jag gå).

Men även om spelet ”smalnar” av lite längre in så är det äkta utforskarglädje att gå runt och leta användbara vapen och göra lite olika questar i den ändå rätt öppna och vackra semesterorten. Bara krocken som blir av att knalla omkring på värsta paradisplatsen och sen slåss för livet med slemmiga odöda är effektfull. Spelet stödjer multiplayer co-op men jag spelar själv. Då blir det mer survivor och mindre actionröj.

Visst stämmer all kritiken ang buggar och problem och halvfärdiga dialoger osv men jag har länge hoppats på ett zombiespel med den rätta känslan och Dead Island är det närmsta som jag hittat hittills.
Från att ha varit helt ointressant i min bok så gick Dead Island över till att vara ett spel jag ser fram emot nästa gång jag kan sätta mig med. Ett tips är dessutom att även den som spelar på PC använder handkontroll då man kan använda den analoga stridsstyrningen vilket höjer spelvärdet rejält.

 

Åk på Zombiesafari med Apollo solresor!

Åk på Zombiesafari med Apollo solresor!

Nu när ni läst och förfasats över mina val i dessa kategorier så får ni gå in och läsa någon av följande bloggar istället. Några av dem kommer säkert vara inne på samma spår som dig istället.


 

Förhandstitt: Defenders of Ardania

Jag ska erkänna direkt att jag är en sucker för Tower Defense-spel. Ni vet dom där där man ska hindra en aldrig sinande ström av rymdvarelser eller annat otyg från att ta sig över till andra änden av banan. Det finns fler varianter av TD spel än man någonsin kan tänkas hinna prova så man får vara lite extra vaksam efter de där som verkar erbjuda något mer än bara ny grafik på exakt samma mekanik.

Därför höjde jag nyfiket på ögonbrynen när Paradox Interactive utannonserade att dom skulle släppa ett TD-spel i fantasymiljö, som inte bara skulle låta en försvara sig utan spelaren skulle även få attackera fiendens bas. Defenders of Ardania heter spelet och som namnet antyder så utspelar det sig i samma mysiga klichéfyllda fantasivärld som Majesty-spelen.

Som redan nämnt så ska man alltså både placera ut försvarstorn för att försöka styra fiendens marchväg och sedan själv skicka ut vågor av enheter som ska ta sig fram till motståndarens bas. Detta tvingar en att se över resurserna lite mer än man är van vid. För att ytterliga sätta besluten på sin spets så kan man bara sätta ut ett begränsat antal torn på kartan och som om det inte räckte med variabler där så placerar även motståndaren ut sina torn för att skydda mot ens egna enheter.

När båda spelarna slåss om några få tornplatser och att få styra enheternas marchväg så kan det bli hektiskt. Helt plötsligt tar motståndaren bort ett av sina torn och enheterna hittar nu en ny väg mot sitt mål. För att kontra en sån ändring kan man bli tvungen att flytta ett eller till och med alla av sina torn. Tur att man kan krydda det hela lite till med en knippe olika trollformler.

Låter det rörigt? Ja det kan det bli ibland, och det är det största problemet jag upplevde med Defenders of Ardania. På vissa banor där det kan vara upp till 4  spelare som sätter ut och flyttar torn i full fart så känns det halvt omöjligt att ha någon koll på hur ens strategi fungerar eller ens vilken väg enheterna tar över kartan. Det är synd för det jag är gillar hos Tower Defense-spel är den där ”hårsmåns”-känslan som blir när man inser att ens taktik nästan fungerar och man funderar på vilken justering man ska göra för att det ska räcka.

 

Ett knippe björnar här skulle rädda dagen.

Ett knippe björnar här skulle rädda dagen.

Den rätta känslan finns dock där i många andra kartor och speciellt 2 spelarbanorna är mycket solidare. Där får de nya greppen på genren det ibland att verka som en väl dirigerad taktiskt dans mellan 2 parter. Ett torn flyttas och den andra spelaren får försöka kontra så det passar dens plan bäst. I de stunderna blir det tydligt att den ungerska spelstudion Most Wanted Entertainment faktiskt lyckats föra in nya ingridienser i TD-genren.

Mer generellt om själva produktionen så känns den gedigen med tydlig grafisk stil där den nästan serieliknande fantasyvärlden ser tilltalande och färggrann ut. Ljud och röstskådespeleri är godkänt men inget man skriver hem om direkt. Dessutom hade jag tänkt att klaga på att gränssnittet var väldigt otympligt på PC men medans jag skrev det här bekräftade Fredrik Wester (VD på Paradox) via twitter att gränssnittet kommer ändras på PC innan release. Det tackar vi för. Inte så att det behöver göras om i grunden men flera saker går inte att sköta via musen som det är nu.

Slutsummeringen är att jag kände mig gravt förvirrad på vissa banor men att jag för det mesta upplevde den där goa TD-känslan i ett nytt grepp och att jag kommer ta spelet på en vända till efter release.

Förutom till PC så kommer Defenders of Ardania även att släppas på Xbox360, PS3 och iPad. Releasen är första veckan i December 2011 och prislappen kommer ligga strax under 150kr. Såklart mindre för iPad-versionen.


Som en notis vill jag bara påpeka att den här förhandstitten är baserad på den senaste Beta-koden av Defenders of Ardania.

Nostalgi #3: Panzer General

Vi får gå tillbaka till en skoldag för länge länge sedan. Så länge sedan att man fortfarande kunde motivera sig att betala för piratkopierade spel eftersom det bara fanns en kille på skolan som hade CD-brännare i sin dator. Jag hade fått en lista av sagda kille och skulle välja vilka spel jag ville ha på samlings-CDn han skulle bränna åt mig. Jag kände inte igen de flesta spelen så det var mycket chansning inblandat i processen men det finns vissa sanningar som alltid går att luta sig tillbaka mot och en av dem är att saker med ordet ”Panzer” i alltid kommer vara bra (eller åtminstonde coola), så Panzer General bockades för och livet skulle aldrig igen bli detsamma. Eller tja… mitt spelintresse skulle för alltid påverkas iaf.

Tuffa stridsanimationer

Tuffa stridsanimationer

För den oinvigde så är Panzer General ett turordningsbaserat strategi/taktik-spel som ovanligt nog låter en utkämpa 2:a Världskriget som tysk. Självklart släpptes senare ett mer politiskt korrekt ”Allied General” men det blev blott en parantes i Panzer historien.

Kampanjen i PG är uppdelad i mindre scenarion som tex Invasionen av Norge, D-Day, Operation Market Garden med mera och en sak som gör kampanjen mer intressant är att den inte följer en rak linje utan ordningen man får spela uppdragen på påverkas av hur bra (snabbt) man klarade ett tidigare scenario. Det kan till och med vara så att man kan förlora ett scenario och ändå få fortsätta fast under sämre förutsättningar. Det finns även uppdrag man aldrig får spela igenom om man inte klarar scenariot innan med ”Major Victory”. En sorts bonusbanor kan man säga.

Alla scenarion går ut på att hålla och inta olika städer inom en viss tid. Man får en viss uppsättning trupper i början av spelet och med spelets valuta ”prestige points” så kan man köpa förstärkningar eller fylla på ammunitons/bränsle-förråden under stridens gång.

Det Panzer General lyckades med var att göra strategispel som var både snygga och lättförståeliga utan att tappa alltför mycket av det strategiska djupet. Något som var ovanligt då det begav sig.

Det fanns även multiplayer i form av Play-by-Email som dock var lite väl omständigt. Jag och en kamrat försökte oss på några matcher men att flytta savefiler och maila till varandra tog udden av glädjen.

Det mest fascinerande är dock att dessa spel är lika aktuella idag och jag har spelat några av dem under de senaste åren och de har knappt åldrats (förutom att man sitter fast i skitkass upplösning). Beviset för spelens tidslöshet kom i år när Panzer Corps släpptes. PC är i princip en rak kopia av Panzer General 2 med lite polerade kanter.

Vill man njuta av dessa spel idag (och det tycker jag att du borde) så finns det lite olika vägar att gå.

Om pengar inte är ett problem så slår du till och köper Panzer Corps. Det är inte Panzer General i namnet men det ÄR Panzer General i själ och utförande.

Den billigare modellen är att köpa Panzer General 2 (det bästa PG-spelet) från GoodOldGames.

Den allra billigaste lösningen är att ladda hem de som är gratis från Abandonia: Panzer General, Pacific General och Fantasy General.

Ur led är tiden

Jag minns tiden då man var tvungen att uppgradera sin dator i alla fall en gång om året för att ens kunna spela de nysläppta spelen vettigt. Det var dock långt innan Xbox360 och Playstation 3 låg som stoppklossar och höll ner systemkraven på spelen som utvecklas.

Eftersom utvecklarna måste anpassa sig till att spelen ska fungera på konsollerna så är det där någonstans man lägger prestandaribban och bara ibland så bjuder man till genom att slänga in lite maffigare texturerer och annan topping på PC-versionen. Det här kan ses både som något gott och något ont.

Ont för att spelen skulle kunna vara häftigare om utvecklarna fick släppas loss helt enligt en modern PCs möjligheter.

Gott för att det tydligen innebär att min 3.5 år gamla (redan då Mid-Range) dator fortfarande ligger i linje med Skyrims rekommenderade systemkrav. Alltså inte ens minimum-kraven utan min gamla skrotburk är  rekommenderad för att spela Skyrim på. Som sagt.. ur led är tiden.

Och när vi ändå pratar Skyrim så känner jag peppen börjar ta överhanden helt nu. Bara 2 veckor kvar.

Bör spelas på min dator

Bör spelas på min dator

 

Mobiltips: Battle for Wesnoth

För den som är beskaffad med en  Android-telefon så har det dykt upp ett riktigt intressant tillskott på Market nyligen, nämligen just Battle for Wesnoth.

För den som gillar turordningsbaserad strategi på hexrute-kartor så är det nästan ett måste. Spelets utformning bygger på gamla anor i stil med Panzer General och liknande där man har en mindre armé som man kan dryga ut med nya enheter om man får ihop prestigepoäng (guld) genom att ta över olika kontrollpunkter på kartan.

Grafiken i spelet är kanske inte den hetaste på marknaden idag. Inte ens för genren räknat. Dock bjuder spelet på rejält med djup och ett riktigt mäktigt innehåll. Eller vad sägs om 15 kampjaner med totalt runt 200 scenarior. Enheterna blir mer och mer erfarna, kan uppgraderas och innan man attackerar med dem får man ett förvarning om hur resultatet kommer bli beroende vilken av enhetens attacker man väljer att använda. Självklart spelar även miljön som enheterna strider i in i resultatet. Riddare i skogen funkar dåligt osv.

Jag har ju självklart inte spelat igenom hela iom att det skulle säkert ta över 100 timmar och så ofta åker inte mobilen fram men av det jag spelat hittills så funkerar spelet riktigt bra och är roligt men 2 små saker stör jag mig på. Dels hittar jag inget sätt att stänga av ljudet på spelet. Jag vill ju kunna lyssna på podcasts istället. Sen blir det lite klurigt ibland när man vill flytta en enhet som kan nå större delen av de rutor som finns på skärmen och man vill sondera terrängen genom att flytta kartan. Då blir det ofta så att man flyttar enheten istället. Som tur är så går det lätt att ångra draget.

Välj ditt vapen

Välj ditt vapen

För bara 25kr  får man det kanske mest innehållsspäckade spelet på Android Market idag och är man för snål för det så finns det sedan länge att ladda hem gratis till Windows/Mac/Linux här: Battle for Wesnoth.