Årets bästa bärbara/mobila spel

Jag är egentligen inget större fan av bärbart spelande. Inte så att jag inte gillar bärbara spel. Jag tycker bara det är alldeles för sällan jag finner lämpliga spelstunder utanför hemmet för att det ska vara lönt att skaffa några bärbara konsoller. Som tur är så har det ju kommit mobiltelefoner som är fullt dugliga spelmaskiner som räddar mig dom där stunderna när kundernas ”det tar bara 20 minuter”-besök i serverhallen visar sig ta 3 timmar istället. Med andra ord är det tur att årets bästa bärbara spel: Majesty: Fantasy Kingdom Sim är tillgängligt till mobiler.

Majesty: FKS är ett i grund och botten ett RTS där man bygger upp sin ”bas” med olika byggnader och sen bygger hjältar som ska ta sig an de olika monster och andra odågor som plågar de olika områdena i kungadömet. Det som skiljer Majesty från de flesta andra RTS är också det som gör att det lämpar sig så väl för mobila enheter.

Dvärgar växer upp som svamp ur marken egentligen.

Dvärgar växer upp som svamp ur marken egentligen.

Det är nämligen så att man inte kan kontrollera sina hjältar, de lever sitt eget liv. Det man får göra är istället att utfästa belöningar för det man vill att dom ska göra. Hjältar gillar nämligen guld och skatter som ni säkert redan vet. Har du fått upp en ”undead crypt” på kartan så klickar man på den och väljer belöning man vill utfästa sen väntar man bara på att hjältarnas girighet ska driva dom till att röja upp på kyrkogården.

Rent produktionsmässigt så är grafiken snygg och tydlig och som redan nämnts så fungerar kontrollen riktigt bra. I mångt och mycket skulle det här lika gärna kunna vara ett spel på datorn. Dessutom är spelet långt. Riktigt riktigt långt. Ett scenario kan lätt ta mellan 30 minuter och 1 timme och spelet innehåller 16 scenarion. Det är dock inget problem att scenariona är långa eftersom det är riktigt smidigt att savea. Alltsom allt är Majesty värt att utmärka som Årets Bärbara för att det helt enkelt gör alla rätt. (förutsatt att man gillar spelmekaniken såklart)

Majesty: Fantasy Kingdom Sim finns till iOS och Android och kostar typ som en kopp kaffe på café.

En andra plats i den här kategorin går till: Great Little Wargame eftersom det helt enkelt är ett Bra Litet Krigsspel.

Årets Bästa Ljud & Musik

Igår blev det inget inlägg för mig. Jag försökte länge komma på en titel jag spelat som var värd att få pris för bästa story men inget kändes tillräckligt stark. Dagens utmärkelser är desto lättare att spika och utan vidare krusiduller så kommer här:

Årets Bästa Ljud

Det är bara ett spel jag spelat i år där ljudbilden har levt sitt eget liv och nästan gett känslan av musik i öronen. Jag pratar självklart om Battlefield 3. Med tanke på hur grymt välgjort ljudet var i Bad Company 2 så var det ingen större överraskning att Battlefield 3 skulle hålla uppe den goda traditionen. Ljudet känns helt naturligt och ”verkligt” och det är egentligen först när man jämför med liknande spel som man inser vilken bedrift DICE lyckats med när det gäller ljudbilden. Förutom att det vapenljuden har rejält med tryck så är det mixningen i BF3 som hjälper till att skapa en extra dimension i närvaron. Att de lyckats skapa ett system för dels hur ljuden påverkas av den miljö man befinner sig i och hur de påverkar varandra är nog stora delar av nyckeln till varför jag inte kan komma på någon annan titel i år som ens närmar sig det här.

Årets Bästa Musik

Lika mycket som ljudmattan i Battlefield 3 utmärkte sig i år så utmärkte sig ett spel med en musik som hänförde en och levde ett liv tillsammans med ens väg genom varje nivå. Det är också den enda musik från årens spel som jag dragit igång på stereon hemma när jag inte spelat. Spelet med den magiska musiken är såklart Bastion. Till skillnad från ljudmattan i Battlefield så skapades det här konstverket av en enda person, Darren Korb. Darren bör inte ha så svårt att få fler jobb inom spelbranschen. Inte nog med att det är riktigt skön musik som håller att lyssnas på utanför spelets värld, men i spelet så känns det verkligen som musiken sitter ihop med hur man tar sig fram över banorna. Det måste förrsigått en hel del kommunikation mellan utvecklarna och kompositör under arbetet och resultatet blev musik som verkligen förhöjer spelkänslan.

Runner-up: Skyrim

Jag gillar den smäktande filmmusiken som följer en i vandringarna i Skyrim. Det är mäktigt och mysigt om vartannat beroende på var man är och vad man gör. Hittills har jag inte lyssnat på soundtracket utan att spela samtidigt, men det vet jag att kommer att göra.

Årets bästa grafik.

Jag försökte länge och väl hitta ett lite roligare och kanske mer oväntat spel att utnämna till den här titeln men efter att flera valde det till årets besvikelse igår och bland annat hänvisade till grafiken så känns det lite roligare att utse Battlefield 3 till Årets bästa grafik!

Nu kanske ni skruvar lite på er där i era skrivbordsstolar men i så fall är det för att ni har spelat det på konsoller eller gamla datorer. Jag vet.. för jag spelar själv på en gammal dator som tvingas använda sig av en blandning av Low/Medium i grafikinställningarna för att inte ska bli ospelbart. Vad jag förstått på jämförelser kan de inställningar jag spelar med jämföras med hur det ser ut på konsollerna och då kan jag väl erkänna att jag iofs tycker det ser helt ok ut men inte att det skulle vara årets snyggaste.

Men(!) jag har också haft nöjet att se Battlefield 3 spelas på en monstermaskin till PC där det flöt bra på Ultra High inställningar och då finns det inget annat att säga än att det var sjukt snyggt. Därmed menar jag att det är gammal hårdvara som håller ner hur vi upplever spelet och inte spelet i sig. Har man rätt utrustning så blir det större njutning helt enkelt. Lugn.. jag pratar fortfarande om Battlefield 3 och inget annat. Ska jag klaga på något så är det att det verkar gått inflation i lensflares hos Dice. Det kan såklart se flashigt ut en stund men blir snabbt lite tröttsamt.

Men lika tekniskt briljant som jag tycker att den visuella festen är i det svenskproducerade slagfältet, lika oinspirerad är dess design. Kanske inte konstigt när man vill se realistiska ut men likvärt något som gör att jag vill ge en plats i det här inlägget till en:

Runner-up: Alice Madness Returns

När det gäller Madness Returns så är det såklart precis det omvända som gäller. Tekniskt sett så är grafiken inte alls speciellt bra (Förutom årets snyggaste hår) men i gengäld har man designat en eller till och med flera världar som är som godis för den lagom skruvade att titta på. Tyvärr var spelet roligare att se än att spela och även om jag gjorde rätt som inte spelade längre så grämer det mig att jag inte fick se resten.

Styrkan sitter i håret

Styrkan sitter i håret

 

 

Årets Överraskning och Besvikelse

Det känns spännande att få börja årets spel-bloggandet med de dubbla kategorierna kring årets spel och årets besvikelse. Det är ju två kategorier där det kan skilja sig rejält mellan åsikterna folk har så det ska bli kul att läsa vad andra sätter upp för spel idag. Men utan vidare dösnack så går vi in på vad jag har blivit mest överraskad respektive besviken på i år.

Årets Besvikelse: L.A. Noire

Jag vill egentligen inte skriva L.A. Noire som årets besvikelse eftersom jag någonstans ändå vill att det ska ha varit så grymt bra som jag hoppades på när jag började läsa information om det. Ett öppet spel med tungt fokus på story och detektivarbete. Allt jobb de gjorde med Motion Capture av skådespelarnas minspel borgade för att vi äntligen skulle få levande dialoger och det skulle bli spelversionen av alla coola deckarserier vi ser på TV.

Men verkligheten blev en annan även om jag de första timmarna i spelet försökte fokusera på de aspekter jag gillade. För det finns bra saker i L.A. Noire. Tyvärr finns det även en hel massa dåligt och såhär efteråt känns det uppenbart att utvecklarna fokuserat på helt fel saker. Dialogerna såg iofs bra ut men de var rätt kasst skrivna och kändes aldrig naturliga och flytande. Meningarna kändes ofta ihopsatta mening för mening utan inlevelse och förhören förvandlades från samtal till ren spelmekanik där en mening kunde följas av en replik som knappt hade något med första meningen att göra. I klassiskt Rockstar manér så kändes huvudpersonen Cole klumpig att styra och och den enorma tid man lagt på att rekonstruera ett tidsenligt L.A. borde lagts på att fylla det med liv istället. Nu blev det en kuliss som man alltsom oftast hoppade över att uppleva. Vad är poängen med en öppen värld om det inte finns något i den att upptäcka? Synd säger jag. Mer om mina uppleverser i L.A. Noire finns här och här.

Framtiden ser mörk ut för Cole Phelps

Framtiden ser mörk ut för Cole Phelps

 

Årets överraskning: Dead Island

Ja ni läste rätt. Det där buggiga halvfärdiga och skandalomsusade spelet med dessa evigt uttjatade zombier är den största överraskningen för mig i år. Efter den omtalade teasertrailern skrev jag av Dead Island direkt och allt jag läste om det förstärkte bara känslan av att det var en tom men skramlande tunna. Konceptet med zombieslakt är ju inte direkt nytt och det kändes mest som om utvecklarna själva försökte skapa en hype kring det. Hursomhelst satt jag ändå där med ett ex av spelet en dag och ve o fasa. Det innehöll ju mer än bara Zombieslakt. Där fanns ju RPG-momenten som saknades i tex Left4dead-spelen och i god survivoranda så fick man dessutom samla på sig massa skräp och bygga nya fräsiga vapen. Lite i stil med Dead Rising fast utan de motbjudande jobbiga upplägget. Här var närvaron betydligt starkare och en del har till och med jämfört det med Fallout-spelen (fast riktigt så långt vill inte jag gå).

Men även om spelet ”smalnar” av lite längre in så är det äkta utforskarglädje att gå runt och leta användbara vapen och göra lite olika questar i den ändå rätt öppna och vackra semesterorten. Bara krocken som blir av att knalla omkring på värsta paradisplatsen och sen slåss för livet med slemmiga odöda är effektfull. Spelet stödjer multiplayer co-op men jag spelar själv. Då blir det mer survivor och mindre actionröj.

Visst stämmer all kritiken ang buggar och problem och halvfärdiga dialoger osv men jag har länge hoppats på ett zombiespel med den rätta känslan och Dead Island är det närmsta som jag hittat hittills.
Från att ha varit helt ointressant i min bok så gick Dead Island över till att vara ett spel jag ser fram emot nästa gång jag kan sätta mig med. Ett tips är dessutom att även den som spelar på PC använder handkontroll då man kan använda den analoga stridsstyrningen vilket höjer spelvärdet rejält.

 

Åk på Zombiesafari med Apollo solresor!

Åk på Zombiesafari med Apollo solresor!

Nu när ni läst och förfasats över mina val i dessa kategorier så får ni gå in och läsa någon av följande bloggar istället. Några av dem kommer säkert vara inne på samma spår som dig istället.


 

Förhandstitt: Defenders of Ardania

Jag ska erkänna direkt att jag är en sucker för Tower Defense-spel. Ni vet dom där där man ska hindra en aldrig sinande ström av rymdvarelser eller annat otyg från att ta sig över till andra änden av banan. Det finns fler varianter av TD spel än man någonsin kan tänkas hinna prova så man får vara lite extra vaksam efter de där som verkar erbjuda något mer än bara ny grafik på exakt samma mekanik.

Därför höjde jag nyfiket på ögonbrynen när Paradox Interactive utannonserade att dom skulle släppa ett TD-spel i fantasymiljö, som inte bara skulle låta en försvara sig utan spelaren skulle även få attackera fiendens bas. Defenders of Ardania heter spelet och som namnet antyder så utspelar det sig i samma mysiga klichéfyllda fantasivärld som Majesty-spelen.

Som redan nämnt så ska man alltså både placera ut försvarstorn för att försöka styra fiendens marchväg och sedan själv skicka ut vågor av enheter som ska ta sig fram till motståndarens bas. Detta tvingar en att se över resurserna lite mer än man är van vid. För att ytterliga sätta besluten på sin spets så kan man bara sätta ut ett begränsat antal torn på kartan och som om det inte räckte med variabler där så placerar även motståndaren ut sina torn för att skydda mot ens egna enheter.

När båda spelarna slåss om några få tornplatser och att få styra enheternas marchväg så kan det bli hektiskt. Helt plötsligt tar motståndaren bort ett av sina torn och enheterna hittar nu en ny väg mot sitt mål. För att kontra en sån ändring kan man bli tvungen att flytta ett eller till och med alla av sina torn. Tur att man kan krydda det hela lite till med en knippe olika trollformler.

Låter det rörigt? Ja det kan det bli ibland, och det är det största problemet jag upplevde med Defenders of Ardania. På vissa banor där det kan vara upp till 4  spelare som sätter ut och flyttar torn i full fart så känns det halvt omöjligt att ha någon koll på hur ens strategi fungerar eller ens vilken väg enheterna tar över kartan. Det är synd för det jag är gillar hos Tower Defense-spel är den där ”hårsmåns”-känslan som blir när man inser att ens taktik nästan fungerar och man funderar på vilken justering man ska göra för att det ska räcka.

 

Ett knippe björnar här skulle rädda dagen.

Ett knippe björnar här skulle rädda dagen.

Den rätta känslan finns dock där i många andra kartor och speciellt 2 spelarbanorna är mycket solidare. Där får de nya greppen på genren det ibland att verka som en väl dirigerad taktiskt dans mellan 2 parter. Ett torn flyttas och den andra spelaren får försöka kontra så det passar dens plan bäst. I de stunderna blir det tydligt att den ungerska spelstudion Most Wanted Entertainment faktiskt lyckats föra in nya ingridienser i TD-genren.

Mer generellt om själva produktionen så känns den gedigen med tydlig grafisk stil där den nästan serieliknande fantasyvärlden ser tilltalande och färggrann ut. Ljud och röstskådespeleri är godkänt men inget man skriver hem om direkt. Dessutom hade jag tänkt att klaga på att gränssnittet var väldigt otympligt på PC men medans jag skrev det här bekräftade Fredrik Wester (VD på Paradox) via twitter att gränssnittet kommer ändras på PC innan release. Det tackar vi för. Inte så att det behöver göras om i grunden men flera saker går inte att sköta via musen som det är nu.

Slutsummeringen är att jag kände mig gravt förvirrad på vissa banor men att jag för det mesta upplevde den där goa TD-känslan i ett nytt grepp och att jag kommer ta spelet på en vända till efter release.

Förutom till PC så kommer Defenders of Ardania även att släppas på Xbox360, PS3 och iPad. Releasen är första veckan i December 2011 och prislappen kommer ligga strax under 150kr. Såklart mindre för iPad-versionen.


Som en notis vill jag bara påpeka att den här förhandstitten är baserad på den senaste Beta-koden av Defenders of Ardania.

Nostalgi #3: Panzer General

Vi får gå tillbaka till en skoldag för länge länge sedan. Så länge sedan att man fortfarande kunde motivera sig att betala för piratkopierade spel eftersom det bara fanns en kille på skolan som hade CD-brännare i sin dator. Jag hade fått en lista av sagda kille och skulle välja vilka spel jag ville ha på samlings-CDn han skulle bränna åt mig. Jag kände inte igen de flesta spelen så det var mycket chansning inblandat i processen men det finns vissa sanningar som alltid går att luta sig tillbaka mot och en av dem är att saker med ordet ”Panzer” i alltid kommer vara bra (eller åtminstonde coola), så Panzer General bockades för och livet skulle aldrig igen bli detsamma. Eller tja… mitt spelintresse skulle för alltid påverkas iaf.

Tuffa stridsanimationer

Tuffa stridsanimationer

För den oinvigde så är Panzer General ett turordningsbaserat strategi/taktik-spel som ovanligt nog låter en utkämpa 2:a Världskriget som tysk. Självklart släpptes senare ett mer politiskt korrekt ”Allied General” men det blev blott en parantes i Panzer historien.

Kampanjen i PG är uppdelad i mindre scenarion som tex Invasionen av Norge, D-Day, Operation Market Garden med mera och en sak som gör kampanjen mer intressant är att den inte följer en rak linje utan ordningen man får spela uppdragen på påverkas av hur bra (snabbt) man klarade ett tidigare scenario. Det kan till och med vara så att man kan förlora ett scenario och ändå få fortsätta fast under sämre förutsättningar. Det finns även uppdrag man aldrig får spela igenom om man inte klarar scenariot innan med ”Major Victory”. En sorts bonusbanor kan man säga.

Alla scenarion går ut på att hålla och inta olika städer inom en viss tid. Man får en viss uppsättning trupper i början av spelet och med spelets valuta ”prestige points” så kan man köpa förstärkningar eller fylla på ammunitons/bränsle-förråden under stridens gång.

Det Panzer General lyckades med var att göra strategispel som var både snygga och lättförståeliga utan att tappa alltför mycket av det strategiska djupet. Något som var ovanligt då det begav sig.

Det fanns även multiplayer i form av Play-by-Email som dock var lite väl omständigt. Jag och en kamrat försökte oss på några matcher men att flytta savefiler och maila till varandra tog udden av glädjen.

Det mest fascinerande är dock att dessa spel är lika aktuella idag och jag har spelat några av dem under de senaste åren och de har knappt åldrats (förutom att man sitter fast i skitkass upplösning). Beviset för spelens tidslöshet kom i år när Panzer Corps släpptes. PC är i princip en rak kopia av Panzer General 2 med lite polerade kanter.

Vill man njuta av dessa spel idag (och det tycker jag att du borde) så finns det lite olika vägar att gå.

Om pengar inte är ett problem så slår du till och köper Panzer Corps. Det är inte Panzer General i namnet men det ÄR Panzer General i själ och utförande.

Den billigare modellen är att köpa Panzer General 2 (det bästa PG-spelet) från GoodOldGames.

Den allra billigaste lösningen är att ladda hem de som är gratis från Abandonia: Panzer General, Pacific General och Fantasy General.

Ur led är tiden

Jag minns tiden då man var tvungen att uppgradera sin dator i alla fall en gång om året för att ens kunna spela de nysläppta spelen vettigt. Det var dock långt innan Xbox360 och Playstation 3 låg som stoppklossar och höll ner systemkraven på spelen som utvecklas.

Eftersom utvecklarna måste anpassa sig till att spelen ska fungera på konsollerna så är det där någonstans man lägger prestandaribban och bara ibland så bjuder man till genom att slänga in lite maffigare texturerer och annan topping på PC-versionen. Det här kan ses både som något gott och något ont.

Ont för att spelen skulle kunna vara häftigare om utvecklarna fick släppas loss helt enligt en modern PCs möjligheter.

Gott för att det tydligen innebär att min 3.5 år gamla (redan då Mid-Range) dator fortfarande ligger i linje med Skyrims rekommenderade systemkrav. Alltså inte ens minimum-kraven utan min gamla skrotburk är  rekommenderad för att spela Skyrim på. Som sagt.. ur led är tiden.

Och när vi ändå pratar Skyrim så känner jag peppen börjar ta överhanden helt nu. Bara 2 veckor kvar.

Bör spelas på min dator

Bör spelas på min dator

 

Till försvar för Fantasy

Igår publicerade Spel-Malmer ett inlägg på Spelkriget.se där han hävde ur sig det ena faktafelet efter det andra och spydde allmän galla över Fantasy i ett försök att försvara något så torftligt som rymden och Sci-Fi. Det här inlägget ska ställa saker till rätta igen.

Hela det nämnda inlägget bygger på en gravt felaktig premiss som Spel-Malmer råkar häva ur sig halvvägs genom sitt inlägg. Han tror nämligen att Sci-Fi är bättre än Fantasy. Skrattretande kanske du känner nu men det är oroväckande lätt för vissa att falla in i denna villfarelse. Speciellt den s.k. tekniknörden lever oroväckande nära missförståndets brant.

I ett försök att förklara det oförklarliga så tar Spel-Malmer upp rymdens volym som ett argument för kvalitet. Men alla förnuftiga människor vet ju att det är innehållet som räknas, och gissa vad, rymden är i princip tom… vacuum-tom till och med. Säker kall och tyst också. Det finns alltså inget innehåll. Rymden är en enda lång, tyst, kall och tom transportsträcka. Fantasy satsar på kvalitet före kvantitet.

Vidare nämns Nebulosor, Svarta hål och diamantplaneter men vad ska man med en diamantplanet till? Hur tråkigt vore inte tex Minecraft där. Går ju varken att gräva eller bygga något. Nebulosor vet jag inte riktigt vad det är, det låter som en hudsjukdom, men Svarta hål kan jag hålla med om att dom är coola. Främst för att dom jobbar hårt med att sluka så mycket rymd som möjligt så det ska bli, om möjligt, ännu tommare där.

Harry Potter

Harry Potter

Spel-Malmer tror dessutom att Fantasyns popularitet beror på en glasögonprydd kille som bor under en trappa men egentligen är det Sci-Fi som är impopulärt pga glasögonprydda herrar som bor i sin mammas källare. Ni vet han som går igång på att skeppet utrustats med ultra-fissions-generator-sköld-system och att man kan resa 14 parsec på bara 3.141592 nanosekunder tack vare magnetfältsdrivmotorn som viker tid/rymd-kontinumet. I Fantasy är det mer raka rör. Verkar det konstigt: Magi! .. inget teknikdravel.. bara feta fireballs.

Sci-Fi Harry Potter

Sci-Fi Harry Potter

Tyvärr känns det lite som att slå på någon som redan ligger när man jämför Fantasy och Sci-Fi. Eller rättare sagt någon som aldrig hunnit resa sig upp. För där Fantasy kan luta sig tillbaka mot ett starkt historiskt kulturarv med över 1000 år gamla berättelser i stil med Beowulf och Illiaden så lutar sig Sci-Fi nörden mot sent 1900-tal med Star Trek, Arthur C Clark och andra författare som knappt ens hunnit dö. Kanske kommer även Sci-Fi att bli bra om 1000 år, men att spekulera kring det är att börja närma sig Sci-Fi så det gör vi inte.

Det känns märkligt att se det faktum att saker är organiska i Fantasy tas upp som något negativt när det egentligen är en av genrens främsta förtjänster. Organiskt betyder ju levande, och liv innebär ju att det har mening och betydelse. Liv och betydelse saknas ju i rymden där allt är dött. Död rymd… vilket får oss in på Dead Space och det enda område där Sci-Fi faktiskt överträffar Fantasy. Som kuliss i skräckhistorier. Exempel finns många, Dead Space, Alien, Event Horizon med flera. Anledningen att rymden passar så bra för skräck är såklart att det är just en död, tyst, kall och allmänt obehaglig omgivning med långt till skratt och värme.

För att avsluta det här inlägget så bjuder jag på en kort visuell jämförelse mellan Fantasy och Sci-Fi i olika sammanhang.

Fantasy i spel

Fantasy i spel

Sci-Fi i spel

Sci-Fi i spel

 

Fantasy på film

Fantasy på film

 

Sci-Fi på film

Sci-Fi på film

 

Medeltida/Fantasy utklädnad

Medeltida/Fantasy utklädnad

 

Sci-Fi utklädnad

Sci-Fi utklädnad

Jag vet i alla fall vilket jag tycker verkar coolast mellan Fantasy eller Sci-Fi så nu hoppas jag på att slippa fler såna här missförstånd.

 

Deus Ex Human Revolution.

Nu har jag smugit, hoppat, krypit i tunnlar, skjutit och slagit folk i bakhuvudet i mer än 30h trots att statistiken på howlongtobeat säger att det inte borde tagit mer än 25h. Men vad gör väl några timmar extra i ett spel som gör så mycket rätt som Deus Ex: Human Revolution gör.

Även om jag vet att jag aldrig spelade det första Deus Ex så mycket som jag förstått på folks nostalgiska vurmande att jag borde ha gjort så har jag vaga men positiva minnen av mina upplevelser med det. Deus Ex kom i en tid när den typen av frihet och valmöjligheter var lika fascinerande som de var ovanliga.

Gulskimrande Adam Jenssen

Gulskimrande Adam Jenssen

Sedan dess har det hänt mycket inom spelvärlden och det är svårt att på allvar slå på trumman med valfrihet som säljpunkt men Deus Ex HR lyckas i min mening ändå förvalta sin föregångares arv väl och det är många gånger under spelets gång som man efter att ha tagit sig förbi en sektion inser att man kunde gjort det på ett helt annat sätt som kanske hade varit lättare.

Handlingen i Human Revolution utspelar sig ju en bit in i framtiden och kretsar i huvudsak kring de konflikter de innebär att ha några fåtaliga företag som tävlar om marknadsandelar när det gäller teknik för att förbättra den mänskliga kroppen. Man väver även in de politiska dilemman som uppstår när man definitionen av mänsklighet luckras upp okontrollerat. Det är lätt att se situationen i DEHR som ren science fiction men mycket ligger oss nog närmre i tiden än vi tror. Många av de här frågorna kommer sannolikt få mycket större betydelse inom 20-30 år.

Gul Nattklubb

Gul Nattklubb

För att man inte ska drunkna i filosofiska funderingar så har man dock knutit det mesta av handlingen till lite mer jordnära saker som att undersöka varför företaget man jobbar på blev attackerat och man själv halvt ihjälslagen i spelets introduktionsekvenser.

Normalt sett så brukar jag inte uppskatta smygsegment i spel speciellt mycket men DEHR lyckas med att göra någon form av arkad-smygning som känns fungerande utan att bli frustrerande. Spelet lyckas dessutom hålla ett riktigt varierat och bra tempo hela vägen igenom och man känner sig aldrig fast i en spelstil eller fast över huvudtaget trots att vissa bitar är riktigt svåra.

Gult prickskytte

Gult prickskytte

Även uppgraderingssystemen (både för ens karaktär och vapnen) fungerar riktigt bra och man sitter och grämer sig lite över varje poäng man sätter ut och funderar på om man borde ha lagt dem på något annat. Något som är extra sant mot slutet av spelet där det börjar bli riktigt betydelsefullt vilka förmågor man har.

I sann rollspelsanda så engageras man även i en del konversationer med olika personer och här kunde jag inte låta bli att bli lite arg när jag spelade. Dock inte på Deus Ex utan på L.A. Noire. Det spelet skulle bygga på dialogerna och ändå så är de mycket mer välgjorda, naturliga och spännande i Deus Ex HR. Det är till och med så att några av DEHRs mest intensiva ögonblick är i dialoger.

Nu gjorde jag faktiskt inte alla sidouppdrag i spelet men de jag gjorde överraskade även de med att vara betydligt mer välgjorda än i många andra spel och några av dem kändes som helt naturliga delar i handlingen. Hoppas på mer sådant i fler spel.

Självklart finns det en del saker som inte är så bra med DEHR också. Färdigheter som man har nytta av kanske 2-3 gånger under hela spelet känns nästan taskigt och som redan debatterats en del så känns en del biroller i spelet lite väl stereotypa. Sen kanske det är jag som är nojig men jag funderade hela spelet igenom på varför det inte finns en enda spegel i framtiden? Speciellt med tanke på hur många badrum man är inne i.

Gult överfall

Gult överfall

När en film är väldigt utmärkande stilistisk (300, Sin City, Matrix, Elephant) så brukar det fungera rätt bra men det är skillnad på 2 timmar och runt 30 timmar. När spelet började lida mot sitt slut så hade det i början så vackra skymningsgula ljuset förvandlats till en pissgul sörja som jag längtade bort ifrån.

Eftersom jag vill undvika spoilers kan jag dock inte gå in närmre på det jag stör mig mest på i spelet men jag kan väl säga så mycket att jag önskar att man hade utvecklat vissa aspekter av handlingen lite mer.

Alla mindre brister till trots så är det här inget annat än ett riktigt grymt spel som jag varmt rekommenderar. Det är extra imponerande när man försöker gå i ett så hyllats spels fotspår och faktiskt lyckas leverera. Det bådar även gott inför framtiden med tanke på att det är samma studio som jobbar på Thief 4 nu.

 

 

Bastion genomspelat.

Igår rullade Bastions sluttexter förbi på TV här hemma och jag insåg direkt att det skulle bli svårt att skriva ner vad jag tyckte om det utan att det skulle låta som en ren hyllning. Visst förtjänar Bastion en hyllning. Kanske inte för spelet i sig men för framställningen. Ibland är helt enkelt mediet viktigare än budskapet.

Om någon lyckats att inte höra talas om Bastion än så ska jag bara flika in att det är ett action-RPG med en fläkt av tex Torchlight. Spelet lyckas med så paradoxala saker som att vara väldigt sött och mysigt samtidigt som det är vemodigt och ödesmättat. Det är även väldigt lätt att komma in i och ger sker av att vara ytligt men visar sig sen innehålla en hel del djup i systemet.

Ska man vara krasst realistisk så är dock inte Bastion så märkvärdigt rent speltekniskt som det kanske kan verka när man hör folk tala om det. Hade det inte varit för den minst sagt hänförande berättarrösten som hela tiden pratar om handlingen i spelet eller det man själv gör med huvudpersonen ”The Kid” så hade spelet antagligen passarat under de flestas radar.

Tyvärr är inte handligen heller riktigt lika fantastisk som den ger sken av. Mycket är standard och förutsägbart men förpackningen och framställningen är så välgjord att man inte direkt besväras av det. Tex så är tempot i både spelet och historieberättandet väl avvägt och det känns hela tiden som att man kommer framåt i äventyret.

Även om Bastion som sagt, rent speltekniskt är standard i mångt och mycket så har de gjort några intressanta designval.

När man springer runt och dödar monster så kan man ha 2 olika vapen med sig och det som är intressant är att spelet aldrig försöker tvinga en till att använda ett visst vapen vid ett visst ställe på en bana eller liknande. Man kan hela tiden klara sig med de vapen man trivs bäst med. Ofta är ju annars spelnivåer designade så att man ska lära sig en fiendes svaghet och använda rätt vapen mot den, tex Monster A är känsligt mot eld så du behöver eldkastaren för att klara den här banan. Sånt slipper man i Bastion och det uppskattas.

Sen kan man inte heller välja svårighetsgrad enligt den gamla devisen ”easy/normal/hard”,  istället finns det möjligheter in-game att välja specifika saker man vill ha svårare, tex att få fienden att röra sig snabbare, slå hårdare, tåla mer eller försämra ens egna egenskaper. För varje extra svårighet man ”slår på” så får man mer erfarenhetspoäng eller pengar eller andra belöningar. Ett riktigt intressant sätt att ge mig som spelare kontroll över hur jag vill öka min svårighetsgrad och belöna den som antar en högre utmaning.

Egentligen är ju inte spelet i sig speciellt märkvärdigt men man slås ändå av vilket gediget hantverk som Supergiant Games har gjort här. För ett ”mindre” spel från en definitivt mindre studio så är det väldigt imponerande att det verkligen inte finns något område av spelet som känns halvdant. Ljudet, musiken, grafiken, designen, röstskådespeleri och rent innehållsmässigt så är allt riktigt finslipat. Dessutom är spelet minst lika långt som de flesta actionspelen som släpps för fullt pris.

När jag läser vad jag skrivit nu så låter det lite som att jag är helt lyrisk över Bastion och det är jag egentligen inte. Spelet är absolut bra och kommer säkert synas på en del ”bästa nedladdningsbara”-listor framåt årskrönikorna men för min egen del är det ändå något som saknas. Jag vet inte om det kanske är själva handlingen eller spelmomenten som känns väl tunna.

Jag är lite splittrad helt enkelt, men en sak är jag i alla fall helt säker på.

Bastion var väl värt både pengarna och tiden.