Spelglädje

Det var länge sedan jag skrev här. Väldigt länge sedan. Först skrev jag åt Spelkriget.se (nu nedlagd) och sedan recenserade jag spel för Eurogamer.se (också nedlagd). Det var väldigt givande att skriva tillsammans och för andra. Det tvingade mig att tänka mig för hur jag skrev på ett helt nytt sätt. Det satte dock både positiv och negativ stress över skrivandet och det som först kändes givande kändes till slut mest krävande.

Efter tiden på Eurogamer kändes faktiskt till och med spelandet lite påtvingat. Tillsammans med fler resor och mer övertid på en ny tjänst tappade jag både lust och tid att spela. Och utan spel fanns inget att skriva.

Men på sista tiden har något krupit fram igen…  lusten och längtan att spela. Nu Vill Jag Vara Gamer igen.

…Beep… …Beep… …Beep…

Ja ni kanske trodde att den här bloggen hade gått och dött helt men riktigt så väl är det inte. Ska sanningen fram så blev jag lite skrivtrött efter hela Game of the Year-grejen i december då jag skrev mer än jag spelade och så vill jag ju inte ha det.

Därför har jag gottat ner mig ordentligt i Skyrim och blivit ännu mer säker på att jag i alla fall gjorde rätt val till Årets Spel 2011. Jag älskar Skyrim.. warts and all! Tanken var iofs att jag skulle vara ”klar” med det nu när Reckoning kommer men så blir det inte. Det finns bara föööör mycket att göra.

En sak jag ska satsa på inför året är att skriva kortare inlägg och skriva fler istället så jag får fram lite om alla spännande ”småspel” jag spelar. I år kommer nog nämligen inte vara AAA-spelens år för mig direkt.

I morgon kommer första riktiga inlägget här för året och det blir en förhandstitt på en kandidat till Årets Spel 2012.

Välkomna tillbaka!

//Holmberg

Ca 40.000 orker senare…

… så känner jag fortfarande för att skjuta några till.

Jag har under några väl valda timmar skördat min väg genom enspelar-kampanjen i Warhammer 40.000 Space Marine (hädanefter kallat bara Space Marine) och har haft oväntat roligt på resans gång.

Orken till höger skriker "Space Marine!".. den till vänster med.

Orken till höger skriker "Space Marine!".. den till vänster med.

För er som inte har koll på vad det är för spel så är det en 3e personsskjutare med stora inslag av närstrid. Man spelar Captain Titus som är, japp ni gissade det, en Space Marine. Fast egentligen är han en Ultra Marine, en gendesignad supersoldat. Tillsammans med endast en handfull andra soldater så ska man försöka stoppa en Ork-invasion på en av imperiets fabriksplaneter. Som ni kanske märker är handlingen ingenting studion valt att lägga krut på när dom gjorde Space Marine. De har istället lagt krutet på krut för är det något man gör i Space Marine så är det att skjuta.

Space Marine lyckas att göra ett avskalat spel utan extra lull-lull men ändå hålla uppe underhållningsnivån. Med avskalat menar jag att de har skippat saker som cover-system eller uppgraderingar av vapen/färdigheter och istället utvecklat närstriderna vilket gör att spelet ibland känns som en blandning av Gears of War och tex God of War.. fast i lite-version.

När man fokuserar på stridandet så vill det till att det känns tillfredställande och det tycker jag att det gör med råge. Det slutar aldrig kännas härligt att först tömma sina magasin in i horden av grönskinn för att sedan ta upp sitt Chainsword och kasta sig in i klungan och såga sig fram medans Orkköttet sprutar.

Ska man ta ett steg tillbaka och se med nyktra ögon på spelet så finns det såklart en del moln på himlen. Som redan antytt är handlingen väldigt basic och lämnar så många dörrar öppna att det ibland känns som det här spelet mest är en försmak på vad som komma skall i en eventuell 2a.

Striderna fungerar bra men ibland fastnar min supersoldat i någon låda eller annan bråte och det kan vara sjukt frustrerande att bli slaktad av allt oknytt bara för att man sitter fast i någon skitdetalj på banan. Jag har hört en del klaga på att spelet är för kort men det tog mig runt 8 timmar att ta mig igenom och det känns väl som standard i den här genren. Däremot ska sägas att slutstriden är så obscent mycket svårare än resten av spelet att jag var på god väg att ge upp efter det kanske 15e försöket.

Lite oväntat bjuder dessutom Space Marine på något så ovanligt som en stark kvinna som inte bjussar på en enda sexuell underton utan helt enkelt bara är hård, påklädd och sliter med det något sunkiga jobbet att chefa över de få överlevande försvarsstyrkorna på planeten. Även om Titus självklart aktiverar lite kanontorn och annat för att hjälpa henne så är det så gott som lika ofta hon som erbjuder bistånd som Ultra Marinesen inte hade klarat sig utan.

2nd Lieutenant Mira

2nd Lieutenant Mira

Några blandade funderingar som uppstår när man spelar Space Marine:

  • Varför bygger man en korridor 20 meter hög om dörrarna i vardera ände ändå bara ska vara ca 5-6m höga? Det verkar råda kraftig volym-inflation i warhammers arkitektur.
  • Skriker Orkerna ”Space Marine” varje gång dom ser mig bara för att man vill banka in varumärket i våra hjärnor inför en 2a?
  • Hade jag unnat mig att gilla action-scenerna ännu mer om utvecklarna låtit bli att kalla det för ”cinemaction” hela tiden?
  • Varför får man inte spela Ork i multiplayern?
Orken har fått syn på en "Space Marine!"

Orken har fått syn på en "Space Marine!"

Det ska dock tillläggas att jag själv inte provat multiplayern alls. Jag hyrde bara spelet med ett 5-dagarspass på Onlive och där har de helt enkelt inte aktiverat multiplayerfunktionen än.

Jag vill rekommenderar spelet till den som gillar jättestora axelskydd, skjuta, slåss och höra Orker skrika ”Space Marines!” ca 40.000ggr.

Jag rekommenderar det dock inte till den som vill ha en matig handling, uppgraderingssystem ala RPG eller någon större variation.

 

 

Hur Emmy Z finansierade min spelsommar.

Den här sommaren har jag gjort något som är lite ovanligt för min del. Jag har faktiskt spelat en knippe nysläppta AAA titlar  och det har jag rätt och slätt Emmy att tacka för. Så om du läser det här,  Tack Emmy.

I påskas höll hon nämligen en tävling i sin blogg där man skulle blanda det klassiska påskpysslet med ett alien-tema. Eftersom min fru är pysselnörd så krävdes inte så mycket övertalning innan hon skickade in ett bidrag och lyckades vinna 2:a pris som var ett ex av Crysis 2 till Xbox 360.

Jag spelade igenom det halvsnabbt och när jag tänkte byta in det på Game så hade de ett erbjudande som innebar att man fick köpa L.A. Noire för enbart 149kr om man bytte in just Crysis 2. Sagt och gjort.

L.A. Noire gick inte lika snabbt att ta sig igenom av flera anledningar så när det väl var igenomspelat och skulle bytas in så var det Deus Ex Human Revolution som stod där i hyllan och lockade. Bara 300kr i mellan.

Trots sin längd så gick det snabbt och lätt att ta sig igenom Deus Ex HR så jag kunde lämna tillbaka det till Game redan den 9e sept och kunde därmed inkassera ett trade-in kort med 500kr laddat.

Så.. Crysis 2 = Gratis, L.A. Noire = 149kr och Deus Ex HR = 300kr. Totalt 450kr betalat för 3 storspel. Iom att jag sitter med 500kr i trade-in värde så kan man ju konstatera att jag tjänat pengar på att spela i sommar. Inte helt fel :)

Så här gick det till.

Så här gick det till.

Vill du också få din spelsommar finansierad så kan det ju vara lönt att hålla koll på Emmys Spelblogg ifall det kommer fler tävlingar.. eller bara för att den är bra.

 

Disclaimer 1: Ja, jag vet att min fru ska ha lite cred med för att hon gjorde jobbet, och det har hon fått :)

Disclaimer 2: Emmy har inte finansierat riktigt hela spelsommaren. Need for speed Hot Pursuit, Metro 2033, Dungeons, Hamiltons Great Adventure, Pirates of the Black Cove, Kings Bounty Armored Princess, Anno 1404 Gold, Chtulhu saves the World,  Space Pirates & Zombies, Civilization V, Stronghold Collection, Batman Arkham Asylum, Pride of Nations, Panzer Corps, Duke Nukem Forever, Fallout 3, Hinterland, Mass Effect 2 och Sanctum har jag allt fått betala själv :(

Äntligen kan jag börja använda den här sidan igen.

Även om jag inte har den mest intensiva uppdateringsfrekvensen i normala fall så har någon kanske märkt att det varit tystare än vanligt här i några veckor.

Det beror tyvärr på att jag haft väldiga problem med att nå sidan så jag har helt enkelt inte kommit åt att uppdatera. Sidan har varit så seg så alltsom oftast har min browser aldrig klarat av att öppna den.

Några av er har säkert sett att jag frågat om hjälp om att kontrollera på twitter eller google+ och det har ju varit positivt att det inte varit så många som verkar haft de här problemen att nå sidan även om det tyvärr också inneburit att det varit svårt att få support på problemet iom att få lyckats återskapa det.

Som tur är så jobbar jag på en ISP så kollegor har hjälpt till att felsöka och vi har iaf hittat en lösning som hjälper för min egen del och så får det vara.. orkar inte älta det mer med hostingbolag osv.  (Surftown har nog iofs gjort det dom kunnat utan tillgång till nät som har samma problem)

Skulle du uppleva problem att sidan är seg (riktigt sjukt otroligt seg) så skriv eller hojta till. Blir problemet vanligare får jag kanske ta tag i det hela igen.

Ironiskt nog har det här inträffat samtidigt som jag ovanligt mycket jag velat skriva om så gissningsvis blir det lite mer inlägg än vanligt närmsta tiden framöver.

 

Hur man tar död på en pepp.

feature-Dungeon-Defenders

Ni som har läst på den här bloggen ett tag kanske minns ett av mina inlägg där jag talar om de spel jag såg mest fram emot under 2011. Ett av spelen jag nämnde där var Dungeon Defenders som jag redan då beklagade mig över att det var försenat.

När jag först hörde talas om Dungeon Defenders så var det sensommaren 2010 och den färgglada blandningen av Action-Rpg och Tower Defense var satt av släppas den 17e November samma år. Med en prislapp på under 100-lappen så fanns inget att tveka på. Speciellt inte sedan jag fick tag på ett teknik-demo av spelet som var skoj bara det. Gamersgate erbjöd förbeställningar och jag slog till.

I samma veva så spreds informationen om spelet via lite olika bloggar och andra spelsiter och det var utan tvekan en viss  förväntan i luften.

Men så hände något.. 17e November blev 29 November blev andra halvan av December. Ingen större fara.. försenade spel är ju inte direkt något nytt. Men när December blev första kvartalet 2011 som sen blev andra kvartalet så började en viss irritation uppstå. När det väl ändrades till 3e kvartalet 2011 så insåg jag att jag inte längre var speciellt sugen på spelet. Så i förra veckan så kom till slut ett riktigt officiellt releasedatum: 19e oktober 2011.

17

För mig blir det dock inget spelat då. Den 26e augusti var det 1 år sedan jag förbeställde. För långt tyckte jag och Gamersgate höll med och gav mig pengarna tillbaka. Dom får användas till ett spel som är mer intresserat av sina kunder.

För vad var då boven i dramat? Buggar? Problem med licenser eller rättsliga problem?  Nej..  det var såklart bara ett fall av dålig attityd. Utvecklarna ville vänta med release tills det kom ut på Xboxen i och med att man räknade med att folk skulle piratkopiera det för mycket på PC om det kom ut där först. Vilket skulle leda till att alla skulle spelat sig trötta på det redan när det släpptes på konsoll.

(Jag har ingen länk här till forumposterna där utvecklarna pratar om anledningar till försening eftersom google just nu markerar spelets hemsida som infekterad av skadlig kod.)

Det tråkigaste med sånt här är att det förstör för andra utvecklare. Modellen med betal-Beta av spel för att finansiera utveckling börjar ju bli populärt men det kräver att utvecklare är aktiva för att leverera.

En L.A.-fant på brottsplatsen.

Nu har jag spelat ca 9 timmar in i L.A. Noire och innan jag återger mina intryck så här lång så ska jag påpeka att jag inte tänker spoila några delar i handlingen så ni behöver inte sluta läsa här. Jag är själv lite rädd för spoilers och har undvikit att läsa för mycket åsikter om det, så om jag bara återupprepar saker här som andra redan ältat till leda så ber jag om ursäkt.

Som en kort sammanfattning innan jag radar upp positivt och negativt så ska jag säga att jag har kul med spelet och hela tiden ser fram emot nästa steg. Tyvärr har Team Bondi också sett till att göra så mycket tokigt att jag hela tiden svär över hur mycket bättre upplevelsen kunde varit. Men här kommer en lite lista på vad jag gillar och inte.

110426-la-noire

Bra i L.A. Noire:

  • Detektivkänslan! Oh yes. Den är här precis så mycket som man kunnat hoppats på. Även om spelet är linjärt så snärjs man in i att känna att man “knäcker” fallen med ledtrådsletande och förhör.
  • Tempot. Jag gissar att många dock kommer hålla just tempot emot L.A. Noire för vi har blivit vana vid att det ska gå undan med fart o flärd hela tiden. Själv uppskattar jag dock att det kommer ett storspel och vågar vara långsamt och vågar lägga fokus på samtal och detaljer.
  • Ansiktsanimationerna. De är verkligen next-gen och aldrig har ett spel känts så mycket som en tv-serie eller film när man bara tittar på det. Tyvärr är jag rädd att få utvecklare kommer hoppa på tåget då det lär vara dyrare än de tycker är värt.
  • Upplägget. Låter lika generellt som jag menar det, men jag gillar den övergripande mekaniken i hur man spelar spelet. Att man får sina case, undersöker brottsplatser, intervjuar vittnen m.m. Funkar väldigt bra och ger precis den upplevelsen jag hoppades på.
  • Intervjuerna och förhören. Det här är väl kanske den viktigaste aspekten av spelet och det som främst särskiljer det från andra spel i genren. Och det fungerar… OM… man snabbt inser att de inte är riktiga förhör eller ens filmförhör. Det är helt enkel ett spelmekaniskt moment som det gäller att lära sig systemet för. Ett spelmoment och inte ett samtal.

Som jag nämnde ovan så finns det dock en hel del punkter där utvecklarna skjuter sin succésaga i sank och här är några av dem.

la-noire-20110114024512744

Kasst i L.A. Noire

  • Intervjuerna. Det här är ju en av stöttepelarna i spelet och även om det är en av ljuspunkterna så förstör de samtidigt helhetskänslan eftersom de är utsmyckade som att de skulle vara en dialog fast de mer som schack där det gäller att “kontra” sin motståndares drag. De fungerar inte som samtal och det är det man tror att man håller på med.
  • Spelmotorn! Har sett folk prata om tekniks briljans och liknande ang L.A. Noire och det kan enbart sägas om ansiktsrörelser. I övrigt fungerar ju spelet rätt kasst rent tekniskt. Till och början med har jag aldrig spelat ett spel som laggar så mycket på min Xbox. Bilduppdateringen är ibland faktiskt frustrerade dålig. Då är det värt att tänka på tempot igen. Spelet är extremt lugnt och ändå hackar det när man bara vänder sig om ibland. Försöker man dessutom att spela spelet direkt från skivan så får man räkna med att tidningar, bänkar, skyltar, folk, disk, möbler med mera sakta men säkert poppar upp i bild forfarande 15-20 sekunder efter man ställt sig helt stilla och tittar på något.
  • Kontrollen. Kanske är det GTA-sjukan som gör sig påmind igen men precis som i Red Dead Redemption så är spelarpersonen halvt om halvt okontrollerbar till fots. Springer man in o fastnar med axeln in dörrkarmen på väg in i ett hus så ska man vara beredd på att ta en svängom runt halva parkeringen innan man kan sikta in sig på dörren igen. Även cover-systemet är hopplöst. Har man duckat bakom en låda så sitter man i princip fast där. Lyckas man ta sig ur cover systemet så brukar man i nästa sekund stå mitt på en parkering eller liknande. Inga mellanting.
  • Repetition. Just att springa och jaga skurkar har jag redan tröttnat på. Jaktscenerna är ofta hårt scriptade och man kommer ligga precis lagom bakom förövaren ända tills det händer något specifikt som man ska reagera på. Eftersom man inte kan påverka något under jakten så känns det som att ok… skit i det och bara sätt mig där jag ska skjuta, tala, brotta ner skurken.
  • Meningslösa designval. Varför kalla det för Noire om man inte tänkt göra ett spel med Noir-känsla. Förutom valet av tidsperiod så blir det inte mer Noir än startmenyn som faktiskt är rätt go. Discworld Noir är mer Noir. Sen undrar jag varför jag måste gå in i ett kök helt fullt med prylar bara för att plocka upp en mugg i alla bråten och höra Phelps säga “not connected”.. nej men då kunde ni skitit i att låta mig plocka upp den muggen med.

LA-Noire_screenshot_141

Det som är L.A. Noires främsta aspekt är dess filmiskhet men det är också det som fäller spelet. När man försöker brygga över gränsen mellan dessa 2 medier så blir det också väldigt tydligt när saker bryter illusionen. I ena sekunden känns det som man äntligen får spela en film sådär som man önskat och nästa sekund känns det som man harvar fram i ett ganska oslipat spel. Även skådespeleriet dialogen är väldigt ojämt. Lysande ena stunden och katastrofalt i nästa.

Nu blev det här mycket längre än jag tänkt att skriva men det är svårt att sluta när det väl börjar spilla ur en. Som sagt så har jag ändå roligt med spelet och än ångrar jag inte mitt köp men någonstans hoppas jag ändå att L.A. Noire 2 kommer bli det spel jag hoppades att det här skulle varit.

Jag återkommer med avslutande åsikter när jag är klar med spelet. För trots problem så ser jag fram emot resten av resan.

Debatten missar målet

Ett tag nu har det det debatterats flitigt kring det faktum att Nintendo inte kommer att släppa Dead or Alive Dimensions på den nordiska marknaden. Beslutet grundar sig på en barnporrdom mot en mangatecknare (Simon Lundström) och ett påstått hot om polisanmälan mot spelet i en flashbacktråd.

I flera podcasts (Radiogamer, Radio Speltorsk) och flera bloggar har ämnet ventilerats både 1 och 2 vändor. Jag tycker dock att man drar för konstiga slutsatser och gör faktahopp som inte känns motiverade. Genomgående har det kommit kritik mot regelverk och juridiska vinklingar på utformingen av barnporrlagen sett i perspektiv av att DoA: D har blivit stoppat i Sverige. Alla nämnda nämner ju att det är Nintendo som stoppat spelet på eget bevåg men kringliggande diskussioner har mest hanterat ämnet som att myndigheterna på något sätt lagt sig i.

Även om det skulle blivit en polisanmälan som en åklagare tagit tag i så tror jag inte Nintendo är det minsta rädda för det rättsliga efterspelet. Däremot är man rädda för den publicitet en anmälan skulle kunna dra med sig. Nintendo lever ändå i stort sett på casualpubliken och familjer. Att ens associeras med barnporrmisstankar skulle vara ett enormt hårt slag mot det varumärke man har byggt upp.

Sen stör jag mig lite extra på att folk är så jäkla pigga på att visa sin bestörtning över att någon kan dömas för barnporr pga tecknade bilder. Visst finns det ju inga fysiska lidande barn när bilden är tecknad men varför är man så inriktad på att det inte finns något offer så man glömmer bort att det ändå finns en förövare. För vem fan är egentligen målgruppen för erotiska bilder föreställande småtjejer i nedre tonåren? Tecknade  eller inte… Vem gör bilderna och vem hoppas man ska titta på dem eller läsa och gilla bilderna?  Vad hoppas man uppnå hos sin läsare med en tecknad bild på en naken minderårig tjej (eller kille för den delen?) i utmanande pose eller till och med i sexakt som fallet var med “någon enstaka” av bilderna i domen enligt Simon Lundström själv.

Gör man en snabb googling på Simon Lundström och Mangadomen nu så kommer man snabbt till mängder av siter, debattartiklar och facebookkampanjer som står på barrikaderna för att protestera mot den “orimliga censuren, sovjetlagarna, myndighetsöversitteriet och tankelagarna” eller för att “fria serier och hävda att spindelmannen inte kan bli kränkt”. I verkligheten så är det som dessa personer så passionerat hävdar inte annat än rätten att titta på teckningar av barn som är ämnade att vara sexuellt attraherande.

Så med andra ord är det såklart bra att inget barn blivit utnyttjat i produktionen av bilderna men faktum kvarstår att syftet är exakt detsamma med en tecknad bild.

Det finns säkert mycket förmildrande omständigheter just i fallet med Simon, men att så många så ohämmat basunerar ut sin vrede över att samhället markerar att det inte är ok att tända på barn är fascinerande och lite skrämmande.