Mobiltips: Battle for Wesnoth

För den som är beskaffad med en  Android-telefon så har det dykt upp ett riktigt intressant tillskott på Market nyligen, nämligen just Battle for Wesnoth.

För den som gillar turordningsbaserad strategi på hexrute-kartor så är det nästan ett måste. Spelets utformning bygger på gamla anor i stil med Panzer General och liknande där man har en mindre armé som man kan dryga ut med nya enheter om man får ihop prestigepoäng (guld) genom att ta över olika kontrollpunkter på kartan.

Grafiken i spelet är kanske inte den hetaste på marknaden idag. Inte ens för genren räknat. Dock bjuder spelet på rejält med djup och ett riktigt mäktigt innehåll. Eller vad sägs om 15 kampjaner med totalt runt 200 scenarior. Enheterna blir mer och mer erfarna, kan uppgraderas och innan man attackerar med dem får man ett förvarning om hur resultatet kommer bli beroende vilken av enhetens attacker man väljer att använda. Självklart spelar även miljön som enheterna strider i in i resultatet. Riddare i skogen funkar dåligt osv.

Jag har ju självklart inte spelat igenom hela iom att det skulle säkert ta över 100 timmar och så ofta åker inte mobilen fram men av det jag spelat hittills så funkerar spelet riktigt bra och är roligt men 2 små saker stör jag mig på. Dels hittar jag inget sätt att stänga av ljudet på spelet. Jag vill ju kunna lyssna på podcasts istället. Sen blir det lite klurigt ibland när man vill flytta en enhet som kan nå större delen av de rutor som finns på skärmen och man vill sondera terrängen genom att flytta kartan. Då blir det ofta så att man flyttar enheten istället. Som tur är så går det lätt att ångra draget.

Välj ditt vapen

Välj ditt vapen

För bara 25kr  får man det kanske mest innehållsspäckade spelet på Android Market idag och är man för snål för det så finns det sedan länge att ladda hem gratis till Windows/Mac/Linux här: Battle for Wesnoth.

 

Hoppet ute för Alice

För snart 150 år skrev Charles Dodgson ner det han mindes av sagan han berättat för några flickor tidigare under dagen. Som allt man försöker skriva ner ur minnet sent på natten så blev det en sjukt ologisk och osammanhängande historia som han kallade något i stil med Alice äventyr i Underlandet. Det största undret med historien är dock hur den kunnat bli så enormt populär. Visst.. den har några fyndigheter men i övrigt är historien nonsens och saknar helt det mesta vi förväntar oss av litteratur idag. (Jo jag vet att poängen var att det just skulle vara nonsens… men frågan är om det blir bättre för det).

Från första filmatiseringen.

Från första filmatiseringen.

Hursomhelst så tyckte inte American McGee att historien var riktigt skruvad nog utan skruvade till den ett par varv till och i år landade vi i hans andra avsnitt med spelet, Alice: Madness Returns

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att testa LOVEFILMs tjänst där man hyr spel. Efter att ha klickat i de alldeles för få intressanta titlar jag hittade i deras utbud så tog det någon dag innan Alice: Madness Returns damp ner i brevlådan.

Madness Returns är ett sådant spel som jag hört ungefär tillräckligt om för att ana att det inte är ett spel för mig fastän jag varit intresserad av vissa aspekter i det. Först och främst är det såklart designen som lockar.  Den skruvade världen som är mörk och”sjuk” men ändå sådär sagomysig. Lite Tim Burton över det hela och sånt är aldrig fel. Sen har jag hört att spelet skulle bjuda på spelvärldens snyggaste hår och eftersom jag lider lite av en hår-fetish så ville jag se med egna ögon.

Madness? Hur menar du då?

Madness? Hur menar du då?

Tyvärr visste jag ju också att det i mångt och mycket var ett plattformsspel. Det är nämligen så att jag listar plattformsspel som den allra tråkigaste genren inom spelvärlden. Jag har helt enkelt aldrig fattat vad som är så kul med att hoppa. Speciellt stör jag mig på spel som inte är plattformare men ändå envisas med att slänga in såna moment. När man skjuter, hugger, slår, smyger, spränger, lurar, listar sin väg genom demoner och allsköns otyg så är det så sjukt avtändande att hindras från att rädda världen bara för att det är lite för svårt att hoppa från det där fönstret ner på den svingande balken och sen vidare till huset på andra sidan.

Jag slängde iaf in Madness Returns i Xboxen och spelade några timmar i ett svep. Inte helt oväntat så infriade det allt jag väntade mig. Världen var sjuk och skruvad och underbar. Håret var grymt! Men så var det ju också ett plattformsspel och efter några fumliga försök att springa förbi några klossar som envist mosat min spelglädje så åkte spelet ut igen och tillbaka i brevlådan.

Hopp, hoppeli, hopplöst.

Hopp, hoppeli, hopplöst.

När man ser såna här spel så hade det varit bra om min fru varit speltokig så hade hon kunnat spela igenom det och jag kunnat kolla på utan att behöva spela själv…

Det lär ju aldrig hända men lite hoppas jag att man använder settingen i Madness Returns och gör en helt annan typ av spel av det. (Ni vet, precis sådär som jag är sur över att man gör med Syndicate och X-Com nu :)

 

 

En L.A.-fant på brottsplatsen.

Nu har jag spelat ca 9 timmar in i L.A. Noire och innan jag återger mina intryck så här lång så ska jag påpeka att jag inte tänker spoila några delar i handlingen så ni behöver inte sluta läsa här. Jag är själv lite rädd för spoilers och har undvikit att läsa för mycket åsikter om det, så om jag bara återupprepar saker här som andra redan ältat till leda så ber jag om ursäkt.

Som en kort sammanfattning innan jag radar upp positivt och negativt så ska jag säga att jag har kul med spelet och hela tiden ser fram emot nästa steg. Tyvärr har Team Bondi också sett till att göra så mycket tokigt att jag hela tiden svär över hur mycket bättre upplevelsen kunde varit. Men här kommer en lite lista på vad jag gillar och inte.

110426-la-noire

Bra i L.A. Noire:

  • Detektivkänslan! Oh yes. Den är här precis så mycket som man kunnat hoppats på. Även om spelet är linjärt så snärjs man in i att känna att man “knäcker” fallen med ledtrådsletande och förhör.
  • Tempot. Jag gissar att många dock kommer hålla just tempot emot L.A. Noire för vi har blivit vana vid att det ska gå undan med fart o flärd hela tiden. Själv uppskattar jag dock att det kommer ett storspel och vågar vara långsamt och vågar lägga fokus på samtal och detaljer.
  • Ansiktsanimationerna. De är verkligen next-gen och aldrig har ett spel känts så mycket som en tv-serie eller film när man bara tittar på det. Tyvärr är jag rädd att få utvecklare kommer hoppa på tåget då det lär vara dyrare än de tycker är värt.
  • Upplägget. Låter lika generellt som jag menar det, men jag gillar den övergripande mekaniken i hur man spelar spelet. Att man får sina case, undersöker brottsplatser, intervjuar vittnen m.m. Funkar väldigt bra och ger precis den upplevelsen jag hoppades på.
  • Intervjuerna och förhören. Det här är väl kanske den viktigaste aspekten av spelet och det som främst särskiljer det från andra spel i genren. Och det fungerar… OM… man snabbt inser att de inte är riktiga förhör eller ens filmförhör. Det är helt enkel ett spelmekaniskt moment som det gäller att lära sig systemet för. Ett spelmoment och inte ett samtal.

Som jag nämnde ovan så finns det dock en hel del punkter där utvecklarna skjuter sin succésaga i sank och här är några av dem.

la-noire-20110114024512744

Kasst i L.A. Noire

  • Intervjuerna. Det här är ju en av stöttepelarna i spelet och även om det är en av ljuspunkterna så förstör de samtidigt helhetskänslan eftersom de är utsmyckade som att de skulle vara en dialog fast de mer som schack där det gäller att “kontra” sin motståndares drag. De fungerar inte som samtal och det är det man tror att man håller på med.
  • Spelmotorn! Har sett folk prata om tekniks briljans och liknande ang L.A. Noire och det kan enbart sägas om ansiktsrörelser. I övrigt fungerar ju spelet rätt kasst rent tekniskt. Till och början med har jag aldrig spelat ett spel som laggar så mycket på min Xbox. Bilduppdateringen är ibland faktiskt frustrerade dålig. Då är det värt att tänka på tempot igen. Spelet är extremt lugnt och ändå hackar det när man bara vänder sig om ibland. Försöker man dessutom att spela spelet direkt från skivan så får man räkna med att tidningar, bänkar, skyltar, folk, disk, möbler med mera sakta men säkert poppar upp i bild forfarande 15-20 sekunder efter man ställt sig helt stilla och tittar på något.
  • Kontrollen. Kanske är det GTA-sjukan som gör sig påmind igen men precis som i Red Dead Redemption så är spelarpersonen halvt om halvt okontrollerbar till fots. Springer man in o fastnar med axeln in dörrkarmen på väg in i ett hus så ska man vara beredd på att ta en svängom runt halva parkeringen innan man kan sikta in sig på dörren igen. Även cover-systemet är hopplöst. Har man duckat bakom en låda så sitter man i princip fast där. Lyckas man ta sig ur cover systemet så brukar man i nästa sekund stå mitt på en parkering eller liknande. Inga mellanting.
  • Repetition. Just att springa och jaga skurkar har jag redan tröttnat på. Jaktscenerna är ofta hårt scriptade och man kommer ligga precis lagom bakom förövaren ända tills det händer något specifikt som man ska reagera på. Eftersom man inte kan påverka något under jakten så känns det som att ok… skit i det och bara sätt mig där jag ska skjuta, tala, brotta ner skurken.
  • Meningslösa designval. Varför kalla det för Noire om man inte tänkt göra ett spel med Noir-känsla. Förutom valet av tidsperiod så blir det inte mer Noir än startmenyn som faktiskt är rätt go. Discworld Noir är mer Noir. Sen undrar jag varför jag måste gå in i ett kök helt fullt med prylar bara för att plocka upp en mugg i alla bråten och höra Phelps säga “not connected”.. nej men då kunde ni skitit i att låta mig plocka upp den muggen med.

LA-Noire_screenshot_141

Det som är L.A. Noires främsta aspekt är dess filmiskhet men det är också det som fäller spelet. När man försöker brygga över gränsen mellan dessa 2 medier så blir det också väldigt tydligt när saker bryter illusionen. I ena sekunden känns det som man äntligen får spela en film sådär som man önskat och nästa sekund känns det som man harvar fram i ett ganska oslipat spel. Även skådespeleriet dialogen är väldigt ojämt. Lysande ena stunden och katastrofalt i nästa.

Nu blev det här mycket längre än jag tänkt att skriva men det är svårt att sluta när det väl börjar spilla ur en. Som sagt så har jag ändå roligt med spelet och än ångrar jag inte mitt köp men någonstans hoppas jag ändå att L.A. Noire 2 kommer bli det spel jag hoppades att det här skulle varit.

Jag återkommer med avslutande åsikter när jag är klar med spelet. För trots problem så ser jag fram emot resten av resan.