Hoppet ute för Alice

För snart 150 år skrev Charles Dodgson ner det han mindes av sagan han berättat för några flickor tidigare under dagen. Som allt man försöker skriva ner ur minnet sent på natten så blev det en sjukt ologisk och osammanhängande historia som han kallade något i stil med Alice äventyr i Underlandet. Det största undret med historien är dock hur den kunnat bli så enormt populär. Visst.. den har några fyndigheter men i övrigt är historien nonsens och saknar helt det mesta vi förväntar oss av litteratur idag. (Jo jag vet att poängen var att det just skulle vara nonsens… men frågan är om det blir bättre för det).

Från första filmatiseringen.

Från första filmatiseringen.

Hursomhelst så tyckte inte American McGee att historien var riktigt skruvad nog utan skruvade till den ett par varv till och i år landade vi i hans andra avsnitt med spelet, Alice: Madness Returns

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att testa LOVEFILMs tjänst där man hyr spel. Efter att ha klickat i de alldeles för få intressanta titlar jag hittade i deras utbud så tog det någon dag innan Alice: Madness Returns damp ner i brevlådan.

Madness Returns är ett sådant spel som jag hört ungefär tillräckligt om för att ana att det inte är ett spel för mig fastän jag varit intresserad av vissa aspekter i det. Först och främst är det såklart designen som lockar.  Den skruvade världen som är mörk och”sjuk” men ändå sådär sagomysig. Lite Tim Burton över det hela och sånt är aldrig fel. Sen har jag hört att spelet skulle bjuda på spelvärldens snyggaste hår och eftersom jag lider lite av en hår-fetish så ville jag se med egna ögon.

Madness? Hur menar du då?

Madness? Hur menar du då?

Tyvärr visste jag ju också att det i mångt och mycket var ett plattformsspel. Det är nämligen så att jag listar plattformsspel som den allra tråkigaste genren inom spelvärlden. Jag har helt enkelt aldrig fattat vad som är så kul med att hoppa. Speciellt stör jag mig på spel som inte är plattformare men ändå envisas med att slänga in såna moment. När man skjuter, hugger, slår, smyger, spränger, lurar, listar sin väg genom demoner och allsköns otyg så är det så sjukt avtändande att hindras från att rädda världen bara för att det är lite för svårt att hoppa från det där fönstret ner på den svingande balken och sen vidare till huset på andra sidan.

Jag slängde iaf in Madness Returns i Xboxen och spelade några timmar i ett svep. Inte helt oväntat så infriade det allt jag väntade mig. Världen var sjuk och skruvad och underbar. Håret var grymt! Men så var det ju också ett plattformsspel och efter några fumliga försök att springa förbi några klossar som envist mosat min spelglädje så åkte spelet ut igen och tillbaka i brevlådan.

Hopp, hoppeli, hopplöst.

Hopp, hoppeli, hopplöst.

När man ser såna här spel så hade det varit bra om min fru varit speltokig så hade hon kunnat spela igenom det och jag kunnat kolla på utan att behöva spela själv…

Det lär ju aldrig hända men lite hoppas jag att man använder settingen i Madness Returns och gör en helt annan typ av spel av det. (Ni vet, precis sådär som jag är sur över att man gör med Syndicate och X-Com nu :)

 

 

Jag började med Den Sista Önskan…

Nu tänker jag tänja på gränsen för det acceptabla och skriva om en bok istället för ett spel. Jag har nämligen läst den första av The Witcher-böckerna. Eller ”Sagan om Häxkarlen” som som serien kallas på svenska. Boken heter ”The last wish” (engelsk övers.) och är skriven av polacken Andrzej Sapkowski.

Eftersom jag gissar att du som läser det här är någorlunda bekant med The Witcher konceptet från spelen så tänker jag inte säga så mycket mer om premissen än att boken precis som spelen kretsar helt kring huvudpersonen Geralt.

Även om fantasyvärlden i sig är väldigt välbekant i sin utformning så tar Sopkowski till några svängar som utmärker den här berättelsen lite från den fantasylitteratur jag är bekant med och för det mesta tycker jag att det lyfter berättelsen.

Till och början med så handlar det som sagt bara om en enda person. Fantasy brukar ofta annars sitta fast i rollspelsträsket och flerpersonshandlingen är nästan standard. Eftersom just den här boken är uppbyggd av kortare berättelser som är löst sammanflätande så fungerar det men frågan är om nästa bok, som ska vara mer sammanhängande, verkligen kommer klara att vara lika fokuserad.

Det som jag dock gillar mest med boken är att den tar ner fantasy på en väldig jordnära nivå. Det är inte stort eller episkt där hela världens öde avgörs av att Geralt bekämpar den ultimata ondskan osv. Det handlar om en persons kamp om att ta sig från dag till dag och stad till stad. Man får hela tiden blänkare om att större konflikter pågår i världen runtomkring men det är inte de som hans historia handlar om. Dessutom är Geralt egentligen mer principfast än han är god vilket skiljer honom från många huvudpersoner inom fantasy.

Boken, precis som spelen, tar vanlig fantasy och släpar runt den några vändor i leran. Resultatet blir skitigare och betydligt intimare än jag brukar uppfatta andra fantasyberättelser.

Så för att sammanfatta så aspirerar inte boken på några nobelpriser men jag tyckte det var klart läsvärt och den lämnade mig med en väldans lust att dra igång spelet.