Kärlek vid första skuggan

I de flesta spel hittar man någonting man gillar och andra saker man inte gillar. Sen finns det tydligen även spel som är gjorda helt och hållet efter min smak och ett sånt spel har jag spelat igenom de senaste veckorna. Jag talar om Alan Wake.

Alan-Wake-cover2

Första mötet blev speciellt. 5-10 minuter in i spelet stängde jag av och spelade ett Live Arcadespel istället. Inte för att det var speciellt otäckt men det var så sjukt “rätt” i brist på annat utryck och jag insåg att jag var tvungen att sitta ensam med hörlurar för att njuta av spelet fullt ut. Efter det har jag ägnat kvällarna åt att leta runt i skogarna kring Bright Falls med Alans ficklampa som närmsta vän, och vilken resa det har varit.

En sak är kanske värd att ta upp för att förklara min förtjusning över Alan Wake. Jag är berättelse-nörd. Jag gillar helt enkelt en bra berättelse och en sak som gör en berättelse bra i kvadrat är när det är en berättelse om en berättelse vilket är precis vad Alan Wake bjuder på.

Utöver berättlsetemat så har Remedy slagit huvudet på spiken när det gäller en del andra saker med.

  • Miljöerna.
    Jag gillar naturen och det jag gillar bäst i naturen är skog och berg. Huvuddelen av spelet utspelar sig i såna omgivningar. En del har anmärkt på att det är dålig variation på miljöerna men jag är av den uppfattningen att variation inte är något självändamål. Kul om det är motiverat men gör man ett spel som utspelar sig på en begränsad yta så är det helt rimligt att miljöerna är lika. Ett spel i Skåne kommer vara platt… så är det bara.

    alan_wake_71

  • Stilen
    Mörker, mörker, mörker. Jag gillar mörker och aldrig har mörker använts så väl i ett spel som i det här. Finländarna har verkligen lyckats skapa en levande illasinnad fiende av mörkret.
  • Karaktärerna.
    Visst de är inte många men de är bra gjorda tycker jag. Många har uttryckt kritik över att dom är platta och intetsägande men det är en av sakerna som bidrar till realismen. Ofta i kulturmedier så använder man massa knep för att överexponera personligheter på den korta tid man har att få betraktaren tycka något. Alan har dock ganska korta interaktioner med de flesta personerna och det är helt rimligt att det lämnar dom outforskade.
  • Grafiken
    Riktigt snyggt spel måste jag säga. När Taken kommer fram emot en och man lyser på dem med ficklampan så ser man verkligen hur mörkret slits ifrån deras skuggkroppar och lika obehagligt som mörkret känns i spelet, lika varmt och tryggt känns ljusskenet från gatlyktorna. Har det någonsin sett lika “riktigt” ut att stirra in i en lampa när omgivningen är mörk?
  • Striderna
    Återigen något som många klagat på men jag gillar upplägget med att man måste lysa upp fienden för att rena dem först för att sen kunna skjuta dem. I min mening i striderna i Alan Wake mer intressanta än i vilket FPS som helst. Sen är mängden strider väl avvägd med. Genom hela spelet så är det enbart ett par hundra fiender.

alanwake04

Visst lämnar storyn i spelet en del att önska men den är hästlängder bättre än det mesta som hivas ut på spelmarknaden idag. Remedy har återigen visat att dom kan hantera en huvudperson med mycket mörker i sitt mentala bagage och jag gilhar att jag inte riktigt gillar Alan Wake. Han har dåligt humör och är rätt otrevlig. Inte på ett sånt där mysigt John Marston-sätt utan mer bara störigt otrevlig.

När man köper spelet så får man med en DLC också, “The Signal” som jag passade på att spela igenom direkt efteråt. I The Signal har dom tagit ut svängarna och det är tydligt att det är en drömvärld man vandrar runt i. Trappor byggs framför en och stora raviner delar staden i 2 delar. Man har även lagt till ett spelelement som är att man lyser på ord för att skapa saker. Det är väl ett sätt att poängtera att man “skriver” världen. Tyvärr har man också lagt mer krut på större strider och de känns inte lika väl avvägda som i grundspelet. The Signal fungerar riktigt bra som ett avvikande kapitel men jag är tacksam att det är just avvikande och att inte hela spelet följde samma mönster.

Nu återstår bara den andra DLC “The Writer” och sen är sagan slut och jag hoppas faktiskt innerligt att dom inte gör Alan Wake II. Remedy får gärna göra ett annat spel om en annan person i en annan miljö men med samma ångesttema som dom spelat på i Max Payne och Alan Wake-spelen. Den här historien får dock gärna vara slut här. Vore skönt om spelindustrin bara kunde släppa ett koncept medans det fortfarande har värdighet kvar.

alan-wake-8

Bookmark the permalink.

7 Comments

  1. Ett perfekt exempel på ett riktigt bra spel som efter 4-5 timmar börjar kännas lite väl enformigt. Samma miljöer, samma vapen, samma fiender, samma gameplay. Jag hoppas på en uppföljare, för om man bara fixar med variation kan det bli hur bra som helst.

    • Jag vet inte.. för mig kändes det aldrig enformigt. Visst hade det inte funkat att köra ett 100-timmars RPG på dom här premisserna men 12-13 timmar tycker jag det höll.

      Som jag skrev så tycker jag ändå var ändå striderna betydligt intressantare än i vilken military-shooter som helst.

      Men visst… hade ju inte protesterat mot lite mer variation men jag besvärades iaf inte av enformighet.

      Vi får väl se hur det blir med uppföljare men Remedy har ju förkärlek för temat iaf så något mörkt och ur mental balans kommer det säkert komma :)

  2. Jag älskade verkligen Alan Wake. Det var en helt otroligt skön upplevelse.

    Visst kan man klaga lite över bristen på variation i striderna och hur stel läppsynken var när de snackade. Men det spelar ändå ingen roll! För mig var Alan Wake ett av 2010 års absolut största spel.

    • Haha ja läppsynken var inget vidare. Över huvudtaget var det väl inte så naturliga animationer på folk i spelet men precis som du säger så var det helt grymt bra stämning i spelet och jag kan lätt lista det bland dom bästa spelupplevelser jag haft.

      Ett minnesvärt spel.

  3. Älskar också miljöerna och tycker inte att de är en brist på variation. Tycker snarare illa om spel där man hoppar mellan snö, öken och djungel ”bara för att” :P

    ”Alan har dock ganska korta interaktioner med de flesta personerna och det är helt rimligt att det lämnar dom outforskade.”
    Åh vad bra skrivet! Det blir lite löjligt när alla ska avslöja sina innersta hemligheter det första de gör hela tiden :D alan Wake saknar det och jag är INTE ledsen över det :P

    Striderna var väl inte något jag precis hurrade över, men de var inte dåliga heller. Min mest minnesvärda sekvens ur spelet är till och med en strid. Om jag säger radio, Poets of the Fall, War och strid… så förstår du kanske vad jag menar <3

    Det finns saker jag gärna hade sett gjorts annorlunda, det finn saker jag gärna sett i spelet som inte finns där alls osv. Men det är inga gigantiska saker
    Remedy får väldigt gärna ge sig på nästa del i Silent Hill, det är ett godkännande från mig om något :D

    Mycket fint inlägg, blev väldigt sugen på att plocka upp DLCn som jag inte riktigt ville ta upp efter att jag klarade spelet.

    • Kul att du gillade inlägget Ina.

      Håller som sagt med att det blir lite fånigt ibland när man absolut måste flytta handlingen över hela världen för att få till olika miljöer.
      Har vi verkligen så kort fokus att vi inte orkar spela i samma miljö i 10 timmar ens? :)

      Det där med Remedy o Silent Hill var inte helt fel. Den idén ställer jag upp bakom :)

  4. Pingback: Spännande nyheter från Finland

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>