Nostalgi #1 Dungeon Master

Tänkte dra igång en serie inlägg här som kommer handla om de där spelen och spelminnena som man bär med sig i hjärtat sedan yngre dagar. De där spelupplevelserna som man saknar med ett sådant nostalgiskt skimmer att dagens spel, trots att de egentligen är bättre, bara lämnar en med en känsla av ofullständighet.

Först ut blir det spel som jag kom på mig själv med att helst vilja skriva om.. och spela om… nämligen kultklassikern Dungeon Master. Denna Ikon bland RPGer. Ett spel som både bröt tekniska landvinningar och öppnade upp för hela dungeon-crawler genren ordentligt.

Dungeon_Master_Box_Art

Historiskt finns det nog mycket att säga om det spel som blev det bäst säljande till Atari någonsin men jag tänker hålla mig mer personlig istället och poängtera att det här är det spel som jag anser vara mest betydelsefullt för mitt spelintresse överhuvudtaget.

Det var någonstans i senare mellanstadiet som Dungeon Master gjorde besök i min värld och jag spelade igenom det så många gånger att jag kunde hälften av spelets labyrintliknande nivåer helt utantill. På den tiden hade jag inget annat spel som var så snyggt och bjöd på sån inlevelse med hjälp av ljud, ljus, realtidsstrider och den låtsas 3D som sedan återkom i mängder av kloner, tex Eye of the Beholder och Bloodwych. Med lite skam ska jag erkänna att jag en gång kom på mig själv med att luta mig i stolen för att försöka se runt ett hörn i spelet.  Gott betyg till spelet. Sämre betyg till mig.

I Dungeon Master spelade man en “ande” som i början av spelet valde ut 4 hjältar som man skulle använda för att kämpa sig igenom ett grottsystem och bekämpa spelets onding. För magianvändande karaktärer så bjöd spelet på ett magisystem som jag fortfarande håller som ett av de mer intressanta.

Istället för en knapp per spell som vi är vana vid idag så hade man ett runsystem där det gällde att kombinera runor på olika sätt för att skapa olika magier. Första runan man valde indikerade vilken styrka man ville ha på spellen och därefter la man till de olika kombinationerna. Några “recept” hittade man under spelets gång men mycket fick man helt enkelt experimentera sig fram till.

dungeon-master-atari-st

Om ni av någon anledning missat denna underbara grundpelare inom Rpg så råder jag er omedelbart ladda hem antingen Dosbox-versionen eller tex CSBwin som är en remake för nyare plattformar. Jag har alltid, japp alltid, Dungeon Master installerat på min laptop och faktum är att det funkar än. Grafiskt är det ju rätt gammalt i dagsläget men när det gäller gameplay så håller det fortfarande gott och väl.

64063-dungeon-master-atari-st-screenshot-combat-s

Bookmark the permalink.

6 Comments

  1. Härligt skrivet! Det värmer till i hjärtat av minnena det väcker.

    Dungeon Master var ett av de första spelen jag spelade när jag var liten, och definitivt det första som verkligen skrämde skiten ur mig. Det var så coolt att stiga ner i underjorden. Framför allt de sega, fruktade stenhögarna var vidrigt läskiga när de klämde fast en mot en vägg.

    Dungeon Master minns jag som det första spelen jag verkligen spelade, verkligen försökte strida och kämpa mig igenom, utan en tanke på att ge upp. Kom ganska många nivåer ner, men aldrig hela vägen.

    Magisystemet var verkligen spännande att experimentera med; något jag direkt associerar med spelet. Hur mystiskt och okänt det kändes. Hela spelet var verkligen att stiga in, eller snarare ner, i det okända.

    Den mest klassiska fienden är de gröna svamparna för jag hade en kompis som såg ut precis som dem; som en karikatyr av hans kroppsform, stil och frisyr alltså! Att de var så enkla att besegra gjorde det hela ännu roligare.

    Jag och han och två andra kompisar brukade spela det, och vi andra hade så roligt när vi högg sönder svamparna, medan han protesterade skrek: ”Det är inte jag! Det är inte jag!” Hahaha, vilka minnen.

    Nostalgi, minst sagt!

    • Ja stenhögarna är väl det värsta monstret i spelet. Man fick spamma poisondarts på dem och bara försöka hålla de främsta karaktärerna vid liv.

      Jag och mina vänner satt också tillsammans och spelade. Vi kunde sitta i timmar innan en nystart och jämföra de olika karaktärerna innan vi valde vår grupp.

      Blir sjukt nyfiken på hur din svampkomis egentligen såg ut :)

  2. Jag älskar att du ska dra igång en nostalgiserie! Tack!

  3. Pingback: Nostalgi #2: Colonial Conquest

  4. DU har säkert koll på det här men utifall: http://www.grimrock.net

    • Ja hörde faktiskt talas om det men bara för några dagar sedan. Ser riktigt spännande ut.

      Tack för att du tog dig tid att tipsa om det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>