Jag började med Den Sista Önskan…

Nu tänker jag tänja på gränsen för det acceptabla och skriva om en bok istället för ett spel. Jag har nämligen läst den första av The Witcher-böckerna. Eller ”Sagan om Häxkarlen” som som serien kallas på svenska. Boken heter ”The last wish” (engelsk övers.) och är skriven av polacken Andrzej Sapkowski.

Eftersom jag gissar att du som läser det här är någorlunda bekant med The Witcher konceptet från spelen så tänker jag inte säga så mycket mer om premissen än att boken precis som spelen kretsar helt kring huvudpersonen Geralt.

Även om fantasyvärlden i sig är väldigt välbekant i sin utformning så tar Sopkowski till några svängar som utmärker den här berättelsen lite från den fantasylitteratur jag är bekant med och för det mesta tycker jag att det lyfter berättelsen.

Till och början med så handlar det som sagt bara om en enda person. Fantasy brukar ofta annars sitta fast i rollspelsträsket och flerpersonshandlingen är nästan standard. Eftersom just den här boken är uppbyggd av kortare berättelser som är löst sammanflätande så fungerar det men frågan är om nästa bok, som ska vara mer sammanhängande, verkligen kommer klara att vara lika fokuserad.

Det som jag dock gillar mest med boken är att den tar ner fantasy på en väldig jordnära nivå. Det är inte stort eller episkt där hela världens öde avgörs av att Geralt bekämpar den ultimata ondskan osv. Det handlar om en persons kamp om att ta sig från dag till dag och stad till stad. Man får hela tiden blänkare om att större konflikter pågår i världen runtomkring men det är inte de som hans historia handlar om. Dessutom är Geralt egentligen mer principfast än han är god vilket skiljer honom från många huvudpersoner inom fantasy.

Boken, precis som spelen, tar vanlig fantasy och släpar runt den några vändor i leran. Resultatet blir skitigare och betydligt intimare än jag brukar uppfatta andra fantasyberättelser.

Så för att sammanfatta så aspirerar inte boken på några nobelpriser men jag tyckte det var klart läsvärt och den lämnade mig med en väldans lust att dra igång spelet.

Bookmark the permalink.

4 Comments

  1. Jag måste erkänna att jag tänkt hoppa över den här boken. Men jag har en förkärlek till mörka (skitiga inte knepiga) berättelser och nu är det alltså läge för ett till besök på SF-bokhandeln. Kortare berättelser är ett minus, men jag blir väldigt nyfiken på att han inte gräver ner sig i ett ”rädda världen” scenario.

    • Jag hade egentligen inga planer på att läsa den här heller. Efter alltför mycket fantasy som följt samma mall så har jag undvikit fantasy ett tag. Jag hörde dock många som kommenterade just att witcher-”världen” var skitigare och otrevligare än vanlig fantasy så jag bestämde mig för att läsa den ändå.

      Den är väl egentligen inte så ”mörk” om man tänker dyster osv men precis som du skriver så passar ”skitig” in rätt bra. Lite som skillnaden mellan en CGI/Studio-film och en där man har riktiga skådespelare som slåss i riktig lera.

      Jag misstänker ju att han säkert kommer få rädda världen längre fram i bokserien någon gång. Jag menar..vilken hjälte kan egentligen låta bli? Men det var klart befriande att den här boken iaf inte handlade om sånt.

  2. Det som imponerade mig mest var hur han lyckades måla upp en så levande värld med så få ord – inga djupa förklaringar hit och dit utan en tro på att vi som läsare faktiskt kan fylla ut bilderna mellan raderna med våran fantasi

    • Ja det håller jag med om. Boken var skriven på ett sätt som kändes lite som en frisk fläkt (eller som en skitig och svettig fläkt egentligen) inom fantasy. Han undviker många av de vanliga clichéerna och får det att kännas levande och äkta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>