Hoppet ute för Alice

För snart 150 år skrev Charles Dodgson ner det han mindes av sagan han berättat för några flickor tidigare under dagen. Som allt man försöker skriva ner ur minnet sent på natten så blev det en sjukt ologisk och osammanhängande historia som han kallade något i stil med Alice äventyr i Underlandet. Det största undret med historien är dock hur den kunnat bli så enormt populär. Visst.. den har några fyndigheter men i övrigt är historien nonsens och saknar helt det mesta vi förväntar oss av litteratur idag. (Jo jag vet att poängen var att det just skulle vara nonsens… men frågan är om det blir bättre för det).

Från första filmatiseringen.

Från första filmatiseringen.

Hursomhelst så tyckte inte American McGee att historien var riktigt skruvad nog utan skruvade till den ett par varv till och i år landade vi i hans andra avsnitt med spelet, Alice: Madness Returns

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att testa LOVEFILMs tjänst där man hyr spel. Efter att ha klickat i de alldeles för få intressanta titlar jag hittade i deras utbud så tog det någon dag innan Alice: Madness Returns damp ner i brevlådan.

Madness Returns är ett sådant spel som jag hört ungefär tillräckligt om för att ana att det inte är ett spel för mig fastän jag varit intresserad av vissa aspekter i det. Först och främst är det såklart designen som lockar.  Den skruvade världen som är mörk och”sjuk” men ändå sådär sagomysig. Lite Tim Burton över det hela och sånt är aldrig fel. Sen har jag hört att spelet skulle bjuda på spelvärldens snyggaste hår och eftersom jag lider lite av en hår-fetish så ville jag se med egna ögon.

Madness? Hur menar du då?

Madness? Hur menar du då?

Tyvärr visste jag ju också att det i mångt och mycket var ett plattformsspel. Det är nämligen så att jag listar plattformsspel som den allra tråkigaste genren inom spelvärlden. Jag har helt enkelt aldrig fattat vad som är så kul med att hoppa. Speciellt stör jag mig på spel som inte är plattformare men ändå envisas med att slänga in såna moment. När man skjuter, hugger, slår, smyger, spränger, lurar, listar sin väg genom demoner och allsköns otyg så är det så sjukt avtändande att hindras från att rädda världen bara för att det är lite för svårt att hoppa från det där fönstret ner på den svingande balken och sen vidare till huset på andra sidan.

Jag slängde iaf in Madness Returns i Xboxen och spelade några timmar i ett svep. Inte helt oväntat så infriade det allt jag väntade mig. Världen var sjuk och skruvad och underbar. Håret var grymt! Men så var det ju också ett plattformsspel och efter några fumliga försök att springa förbi några klossar som envist mosat min spelglädje så åkte spelet ut igen och tillbaka i brevlådan.

Hopp, hoppeli, hopplöst.

Hopp, hoppeli, hopplöst.

När man ser såna här spel så hade det varit bra om min fru varit speltokig så hade hon kunnat spela igenom det och jag kunnat kolla på utan att behöva spela själv…

Det lär ju aldrig hända men lite hoppas jag att man använder settingen i Madness Returns och gör en helt annan typ av spel av det. (Ni vet, precis sådär som jag är sur över att man gör med Syndicate och X-Com nu :)

 

 

Bookmark the permalink.

6 Comments

  1. Känner exakt likadant angående att det är ett spel man hellre bara vill titta på än att faktiskt spela. Det hjälper inte att äventyret är sjukt utdraget heller, med moment som borde kortats ner.

    Läs förresten BlogEmUps inlägg om spelet (om du inte redan gjort det), för det ger ett nytt perspektiv på mycket av spelets story!

    • Tur att jag gav upp i tid då så jag slapp uppleva de segaste partierna :)

      Nope har inte läst det inlägget så det får jag ge mig på att göra. Tack för tipset.

  2. Hehe, jag har också Alice i hyrlistan hos Lovefilm. Inte direkt topprioriterat, men någon gång ska jag väl ta mig an det. Det finns ju trots allt, som du säger, inte alltför många intressanta spel i deras utbud.

    Jag älskade det första spelet, så det ska bli intressant att se vad jag tycker om det här. Estetiken är ju underbar, men om det hade varit en bra måttstock över hur kul man kommer att ha så borde jag ha älskat El Shaddai som släpptes för ett tag sedan. Men icke. Jag tyckte mest att det var trist och repetetivt (efter en genomspelning av den korta demon!), vilket kändes väldigt synd just med tanke på den underbara designen. Jag hoppas att min reaktion när jag spelar Alice är annorlunda.

    • Det är ju onekligen lite synd att det är så sällan som riktigt coolt designade spel lever upp till samma nivå med gameplay. Har inte provat El Shaddai själv men din uppfattning stämmer väl överrens med vad jag hör från andra håll om det.

      Ang Lovefilm så får jag hoppas dom utökar utbudet snabbt. Film är jag inte intressad av att hyra den vägen och dom 8-9 spel som var intressanta kommer man ju snart ha plöjt igenom.

  3. Jag förstår dig helt Holmberg när det gäller det här med hoppandet. Det är synd att du inte kan skicka över kontrollen till någon vid såna tillfällen – man minskar ju risken att tappa tålamodet och eventuellt missa poängen med spelet. Då antar jag att du inte spelat Dorito´s Crash Course (gratisspel på xbox live arcade) – kanske tidernas mest frustrerande spel i det här avseendet! Jag kan alltså inte låta bli att utsätta mig för prövningen trots min ovilja!

    • Jag har faktiskt provat Dorito´s Crash Course men det tog inge många banor innan jag insåg att jag borde spela spel jag har roligt med istället :)

      Så som tur är så kan jag låta bli när det tar emot för mycket :)

      Och ja.. poängen med spelet blev ju lite missad nu iom att jag inte orkade spela mig vidare trots att jag var nyfiken på miljön och handlingen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>