Hoppet ute för Alice

För snart 150 år skrev Charles Dodgson ner det han mindes av sagan han berättat för några flickor tidigare under dagen. Som allt man försöker skriva ner ur minnet sent på natten så blev det en sjukt ologisk och osammanhängande historia som han kallade något i stil med Alice äventyr i Underlandet. Det största undret med historien är dock hur den kunnat bli så enormt populär. Visst.. den har några fyndigheter men i övrigt är historien nonsens och saknar helt det mesta vi förväntar oss av litteratur idag. (Jo jag vet att poängen var att det just skulle vara nonsens… men frågan är om det blir bättre för det).

Från första filmatiseringen.

Från första filmatiseringen.

Hursomhelst så tyckte inte American McGee att historien var riktigt skruvad nog utan skruvade till den ett par varv till och i år landade vi i hans andra avsnitt med spelet, Alice: Madness Returns

För någon vecka sedan bestämde jag mig för att testa LOVEFILMs tjänst där man hyr spel. Efter att ha klickat i de alldeles för få intressanta titlar jag hittade i deras utbud så tog det någon dag innan Alice: Madness Returns damp ner i brevlådan.

Madness Returns är ett sådant spel som jag hört ungefär tillräckligt om för att ana att det inte är ett spel för mig fastän jag varit intresserad av vissa aspekter i det. Först och främst är det såklart designen som lockar.  Den skruvade världen som är mörk och”sjuk” men ändå sådär sagomysig. Lite Tim Burton över det hela och sånt är aldrig fel. Sen har jag hört att spelet skulle bjuda på spelvärldens snyggaste hår och eftersom jag lider lite av en hår-fetish så ville jag se med egna ögon.

Madness? Hur menar du då?

Madness? Hur menar du då?

Tyvärr visste jag ju också att det i mångt och mycket var ett plattformsspel. Det är nämligen så att jag listar plattformsspel som den allra tråkigaste genren inom spelvärlden. Jag har helt enkelt aldrig fattat vad som är så kul med att hoppa. Speciellt stör jag mig på spel som inte är plattformare men ändå envisas med att slänga in såna moment. När man skjuter, hugger, slår, smyger, spränger, lurar, listar sin väg genom demoner och allsköns otyg så är det så sjukt avtändande att hindras från att rädda världen bara för att det är lite för svårt att hoppa från det där fönstret ner på den svingande balken och sen vidare till huset på andra sidan.

Jag slängde iaf in Madness Returns i Xboxen och spelade några timmar i ett svep. Inte helt oväntat så infriade det allt jag väntade mig. Världen var sjuk och skruvad och underbar. Håret var grymt! Men så var det ju också ett plattformsspel och efter några fumliga försök att springa förbi några klossar som envist mosat min spelglädje så åkte spelet ut igen och tillbaka i brevlådan.

Hopp, hoppeli, hopplöst.

Hopp, hoppeli, hopplöst.

När man ser såna här spel så hade det varit bra om min fru varit speltokig så hade hon kunnat spela igenom det och jag kunnat kolla på utan att behöva spela själv…

Det lär ju aldrig hända men lite hoppas jag att man använder settingen i Madness Returns och gör en helt annan typ av spel av det. (Ni vet, precis sådär som jag är sur över att man gör med Syndicate och X-Com nu :)

 

 

Till försvar för Fantasy

Igår publicerade Spel-Malmer ett inlägg på Spelkriget.se där han hävde ur sig det ena faktafelet efter det andra och spydde allmän galla över Fantasy i ett försök att försvara något så torftligt som rymden och Sci-Fi. Det här inlägget ska ställa saker till rätta igen.

Hela det nämnda inlägget bygger på en gravt felaktig premiss som Spel-Malmer råkar häva ur sig halvvägs genom sitt inlägg. Han tror nämligen att Sci-Fi är bättre än Fantasy. Skrattretande kanske du känner nu men det är oroväckande lätt för vissa att falla in i denna villfarelse. Speciellt den s.k. tekniknörden lever oroväckande nära missförståndets brant.

I ett försök att förklara det oförklarliga så tar Spel-Malmer upp rymdens volym som ett argument för kvalitet. Men alla förnuftiga människor vet ju att det är innehållet som räknas, och gissa vad, rymden är i princip tom… vacuum-tom till och med. Säker kall och tyst också. Det finns alltså inget innehåll. Rymden är en enda lång, tyst, kall och tom transportsträcka. Fantasy satsar på kvalitet före kvantitet.

Vidare nämns Nebulosor, Svarta hål och diamantplaneter men vad ska man med en diamantplanet till? Hur tråkigt vore inte tex Minecraft där. Går ju varken att gräva eller bygga något. Nebulosor vet jag inte riktigt vad det är, det låter som en hudsjukdom, men Svarta hål kan jag hålla med om att dom är coola. Främst för att dom jobbar hårt med att sluka så mycket rymd som möjligt så det ska bli, om möjligt, ännu tommare där.

Harry Potter

Harry Potter

Spel-Malmer tror dessutom att Fantasyns popularitet beror på en glasögonprydd kille som bor under en trappa men egentligen är det Sci-Fi som är impopulärt pga glasögonprydda herrar som bor i sin mammas källare. Ni vet han som går igång på att skeppet utrustats med ultra-fissions-generator-sköld-system och att man kan resa 14 parsec på bara 3.141592 nanosekunder tack vare magnetfältsdrivmotorn som viker tid/rymd-kontinumet. I Fantasy är det mer raka rör. Verkar det konstigt: Magi! .. inget teknikdravel.. bara feta fireballs.

Sci-Fi Harry Potter

Sci-Fi Harry Potter

Tyvärr känns det lite som att slå på någon som redan ligger när man jämför Fantasy och Sci-Fi. Eller rättare sagt någon som aldrig hunnit resa sig upp. För där Fantasy kan luta sig tillbaka mot ett starkt historiskt kulturarv med över 1000 år gamla berättelser i stil med Beowulf och Illiaden så lutar sig Sci-Fi nörden mot sent 1900-tal med Star Trek, Arthur C Clark och andra författare som knappt ens hunnit dö. Kanske kommer även Sci-Fi att bli bra om 1000 år, men att spekulera kring det är att börja närma sig Sci-Fi så det gör vi inte.

Det känns märkligt att se det faktum att saker är organiska i Fantasy tas upp som något negativt när det egentligen är en av genrens främsta förtjänster. Organiskt betyder ju levande, och liv innebär ju att det har mening och betydelse. Liv och betydelse saknas ju i rymden där allt är dött. Död rymd… vilket får oss in på Dead Space och det enda område där Sci-Fi faktiskt överträffar Fantasy. Som kuliss i skräckhistorier. Exempel finns många, Dead Space, Alien, Event Horizon med flera. Anledningen att rymden passar så bra för skräck är såklart att det är just en död, tyst, kall och allmänt obehaglig omgivning med långt till skratt och värme.

För att avsluta det här inlägget så bjuder jag på en kort visuell jämförelse mellan Fantasy och Sci-Fi i olika sammanhang.

Fantasy i spel

Fantasy i spel

Sci-Fi i spel

Sci-Fi i spel

 

Fantasy på film

Fantasy på film

 

Sci-Fi på film

Sci-Fi på film

 

Medeltida/Fantasy utklädnad

Medeltida/Fantasy utklädnad

 

Sci-Fi utklädnad

Sci-Fi utklädnad

Jag vet i alla fall vilket jag tycker verkar coolast mellan Fantasy eller Sci-Fi så nu hoppas jag på att slippa fler såna här missförstånd.

 

Ca 40.000 orker senare…

… så känner jag fortfarande för att skjuta några till.

Jag har under några väl valda timmar skördat min väg genom enspelar-kampanjen i Warhammer 40.000 Space Marine (hädanefter kallat bara Space Marine) och har haft oväntat roligt på resans gång.

Orken till höger skriker "Space Marine!".. den till vänster med.

Orken till höger skriker "Space Marine!".. den till vänster med.

För er som inte har koll på vad det är för spel så är det en 3e personsskjutare med stora inslag av närstrid. Man spelar Captain Titus som är, japp ni gissade det, en Space Marine. Fast egentligen är han en Ultra Marine, en gendesignad supersoldat. Tillsammans med endast en handfull andra soldater så ska man försöka stoppa en Ork-invasion på en av imperiets fabriksplaneter. Som ni kanske märker är handlingen ingenting studion valt att lägga krut på när dom gjorde Space Marine. De har istället lagt krutet på krut för är det något man gör i Space Marine så är det att skjuta.

Space Marine lyckas att göra ett avskalat spel utan extra lull-lull men ändå hålla uppe underhållningsnivån. Med avskalat menar jag att de har skippat saker som cover-system eller uppgraderingar av vapen/färdigheter och istället utvecklat närstriderna vilket gör att spelet ibland känns som en blandning av Gears of War och tex God of War.. fast i lite-version.

När man fokuserar på stridandet så vill det till att det känns tillfredställande och det tycker jag att det gör med råge. Det slutar aldrig kännas härligt att först tömma sina magasin in i horden av grönskinn för att sedan ta upp sitt Chainsword och kasta sig in i klungan och såga sig fram medans Orkköttet sprutar.

Ska man ta ett steg tillbaka och se med nyktra ögon på spelet så finns det såklart en del moln på himlen. Som redan antytt är handlingen väldigt basic och lämnar så många dörrar öppna att det ibland känns som det här spelet mest är en försmak på vad som komma skall i en eventuell 2a.

Striderna fungerar bra men ibland fastnar min supersoldat i någon låda eller annan bråte och det kan vara sjukt frustrerande att bli slaktad av allt oknytt bara för att man sitter fast i någon skitdetalj på banan. Jag har hört en del klaga på att spelet är för kort men det tog mig runt 8 timmar att ta mig igenom och det känns väl som standard i den här genren. Däremot ska sägas att slutstriden är så obscent mycket svårare än resten av spelet att jag var på god väg att ge upp efter det kanske 15e försöket.

Lite oväntat bjuder dessutom Space Marine på något så ovanligt som en stark kvinna som inte bjussar på en enda sexuell underton utan helt enkelt bara är hård, påklädd och sliter med det något sunkiga jobbet att chefa över de få överlevande försvarsstyrkorna på planeten. Även om Titus självklart aktiverar lite kanontorn och annat för att hjälpa henne så är det så gott som lika ofta hon som erbjuder bistånd som Ultra Marinesen inte hade klarat sig utan.

2nd Lieutenant Mira

2nd Lieutenant Mira

Några blandade funderingar som uppstår när man spelar Space Marine:

  • Varför bygger man en korridor 20 meter hög om dörrarna i vardera ände ändå bara ska vara ca 5-6m höga? Det verkar råda kraftig volym-inflation i warhammers arkitektur.
  • Skriker Orkerna ”Space Marine” varje gång dom ser mig bara för att man vill banka in varumärket i våra hjärnor inför en 2a?
  • Hade jag unnat mig att gilla action-scenerna ännu mer om utvecklarna låtit bli att kalla det för ”cinemaction” hela tiden?
  • Varför får man inte spela Ork i multiplayern?
Orken har fått syn på en "Space Marine!"

Orken har fått syn på en "Space Marine!"

Det ska dock tillläggas att jag själv inte provat multiplayern alls. Jag hyrde bara spelet med ett 5-dagarspass på Onlive och där har de helt enkelt inte aktiverat multiplayerfunktionen än.

Jag vill rekommenderar spelet till den som gillar jättestora axelskydd, skjuta, slåss och höra Orker skrika ”Space Marines!” ca 40.000ggr.

Jag rekommenderar det dock inte till den som vill ha en matig handling, uppgraderingssystem ala RPG eller någon större variation.

 

 

Deus Ex Human Revolution.

Nu har jag smugit, hoppat, krypit i tunnlar, skjutit och slagit folk i bakhuvudet i mer än 30h trots att statistiken på howlongtobeat säger att det inte borde tagit mer än 25h. Men vad gör väl några timmar extra i ett spel som gör så mycket rätt som Deus Ex: Human Revolution gör.

Även om jag vet att jag aldrig spelade det första Deus Ex så mycket som jag förstått på folks nostalgiska vurmande att jag borde ha gjort så har jag vaga men positiva minnen av mina upplevelser med det. Deus Ex kom i en tid när den typen av frihet och valmöjligheter var lika fascinerande som de var ovanliga.

Gulskimrande Adam Jenssen

Gulskimrande Adam Jenssen

Sedan dess har det hänt mycket inom spelvärlden och det är svårt att på allvar slå på trumman med valfrihet som säljpunkt men Deus Ex HR lyckas i min mening ändå förvalta sin föregångares arv väl och det är många gånger under spelets gång som man efter att ha tagit sig förbi en sektion inser att man kunde gjort det på ett helt annat sätt som kanske hade varit lättare.

Handlingen i Human Revolution utspelar sig ju en bit in i framtiden och kretsar i huvudsak kring de konflikter de innebär att ha några fåtaliga företag som tävlar om marknadsandelar när det gäller teknik för att förbättra den mänskliga kroppen. Man väver även in de politiska dilemman som uppstår när man definitionen av mänsklighet luckras upp okontrollerat. Det är lätt att se situationen i DEHR som ren science fiction men mycket ligger oss nog närmre i tiden än vi tror. Många av de här frågorna kommer sannolikt få mycket större betydelse inom 20-30 år.

Gul Nattklubb

Gul Nattklubb

För att man inte ska drunkna i filosofiska funderingar så har man dock knutit det mesta av handlingen till lite mer jordnära saker som att undersöka varför företaget man jobbar på blev attackerat och man själv halvt ihjälslagen i spelets introduktionsekvenser.

Normalt sett så brukar jag inte uppskatta smygsegment i spel speciellt mycket men DEHR lyckas med att göra någon form av arkad-smygning som känns fungerande utan att bli frustrerande. Spelet lyckas dessutom hålla ett riktigt varierat och bra tempo hela vägen igenom och man känner sig aldrig fast i en spelstil eller fast över huvudtaget trots att vissa bitar är riktigt svåra.

Gult prickskytte

Gult prickskytte

Även uppgraderingssystemen (både för ens karaktär och vapnen) fungerar riktigt bra och man sitter och grämer sig lite över varje poäng man sätter ut och funderar på om man borde ha lagt dem på något annat. Något som är extra sant mot slutet av spelet där det börjar bli riktigt betydelsefullt vilka förmågor man har.

I sann rollspelsanda så engageras man även i en del konversationer med olika personer och här kunde jag inte låta bli att bli lite arg när jag spelade. Dock inte på Deus Ex utan på L.A. Noire. Det spelet skulle bygga på dialogerna och ändå så är de mycket mer välgjorda, naturliga och spännande i Deus Ex HR. Det är till och med så att några av DEHRs mest intensiva ögonblick är i dialoger.

Nu gjorde jag faktiskt inte alla sidouppdrag i spelet men de jag gjorde överraskade även de med att vara betydligt mer välgjorda än i många andra spel och några av dem kändes som helt naturliga delar i handlingen. Hoppas på mer sådant i fler spel.

Självklart finns det en del saker som inte är så bra med DEHR också. Färdigheter som man har nytta av kanske 2-3 gånger under hela spelet känns nästan taskigt och som redan debatterats en del så känns en del biroller i spelet lite väl stereotypa. Sen kanske det är jag som är nojig men jag funderade hela spelet igenom på varför det inte finns en enda spegel i framtiden? Speciellt med tanke på hur många badrum man är inne i.

Gult överfall

Gult överfall

När en film är väldigt utmärkande stilistisk (300, Sin City, Matrix, Elephant) så brukar det fungera rätt bra men det är skillnad på 2 timmar och runt 30 timmar. När spelet började lida mot sitt slut så hade det i början så vackra skymningsgula ljuset förvandlats till en pissgul sörja som jag längtade bort ifrån.

Eftersom jag vill undvika spoilers kan jag dock inte gå in närmre på det jag stör mig mest på i spelet men jag kan väl säga så mycket att jag önskar att man hade utvecklat vissa aspekter av handlingen lite mer.

Alla mindre brister till trots så är det här inget annat än ett riktigt grymt spel som jag varmt rekommenderar. Det är extra imponerande när man försöker gå i ett så hyllats spels fotspår och faktiskt lyckas leverera. Det bådar även gott inför framtiden med tanke på att det är samma studio som jobbar på Thief 4 nu.

 

 

Hur Emmy Z finansierade min spelsommar.

Den här sommaren har jag gjort något som är lite ovanligt för min del. Jag har faktiskt spelat en knippe nysläppta AAA titlar  och det har jag rätt och slätt Emmy att tacka för. Så om du läser det här,  Tack Emmy.

I påskas höll hon nämligen en tävling i sin blogg där man skulle blanda det klassiska påskpysslet med ett alien-tema. Eftersom min fru är pysselnörd så krävdes inte så mycket övertalning innan hon skickade in ett bidrag och lyckades vinna 2:a pris som var ett ex av Crysis 2 till Xbox 360.

Jag spelade igenom det halvsnabbt och när jag tänkte byta in det på Game så hade de ett erbjudande som innebar att man fick köpa L.A. Noire för enbart 149kr om man bytte in just Crysis 2. Sagt och gjort.

L.A. Noire gick inte lika snabbt att ta sig igenom av flera anledningar så när det väl var igenomspelat och skulle bytas in så var det Deus Ex Human Revolution som stod där i hyllan och lockade. Bara 300kr i mellan.

Trots sin längd så gick det snabbt och lätt att ta sig igenom Deus Ex HR så jag kunde lämna tillbaka det till Game redan den 9e sept och kunde därmed inkassera ett trade-in kort med 500kr laddat.

Så.. Crysis 2 = Gratis, L.A. Noire = 149kr och Deus Ex HR = 300kr. Totalt 450kr betalat för 3 storspel. Iom att jag sitter med 500kr i trade-in värde så kan man ju konstatera att jag tjänat pengar på att spela i sommar. Inte helt fel :)

Så här gick det till.

Så här gick det till.

Vill du också få din spelsommar finansierad så kan det ju vara lönt att hålla koll på Emmys Spelblogg ifall det kommer fler tävlingar.. eller bara för att den är bra.

 

Disclaimer 1: Ja, jag vet att min fru ska ha lite cred med för att hon gjorde jobbet, och det har hon fått :)

Disclaimer 2: Emmy har inte finansierat riktigt hela spelsommaren. Need for speed Hot Pursuit, Metro 2033, Dungeons, Hamiltons Great Adventure, Pirates of the Black Cove, Kings Bounty Armored Princess, Anno 1404 Gold, Chtulhu saves the World,  Space Pirates & Zombies, Civilization V, Stronghold Collection, Batman Arkham Asylum, Pride of Nations, Panzer Corps, Duke Nukem Forever, Fallout 3, Hinterland, Mass Effect 2 och Sanctum har jag allt fått betala själv :(

Äntligen kan jag börja använda den här sidan igen.

Även om jag inte har den mest intensiva uppdateringsfrekvensen i normala fall så har någon kanske märkt att det varit tystare än vanligt här i några veckor.

Det beror tyvärr på att jag haft väldiga problem med att nå sidan så jag har helt enkelt inte kommit åt att uppdatera. Sidan har varit så seg så alltsom oftast har min browser aldrig klarat av att öppna den.

Några av er har säkert sett att jag frågat om hjälp om att kontrollera på twitter eller google+ och det har ju varit positivt att det inte varit så många som verkar haft de här problemen att nå sidan även om det tyvärr också inneburit att det varit svårt att få support på problemet iom att få lyckats återskapa det.

Som tur är så jobbar jag på en ISP så kollegor har hjälpt till att felsöka och vi har iaf hittat en lösning som hjälper för min egen del och så får det vara.. orkar inte älta det mer med hostingbolag osv.  (Surftown har nog iofs gjort det dom kunnat utan tillgång till nät som har samma problem)

Skulle du uppleva problem att sidan är seg (riktigt sjukt otroligt seg) så skriv eller hojta till. Blir problemet vanligare får jag kanske ta tag i det hela igen.

Ironiskt nog har det här inträffat samtidigt som jag ovanligt mycket jag velat skriva om så gissningsvis blir det lite mer inlägg än vanligt närmsta tiden framöver.

 

Hur man tar död på en pepp.

feature-Dungeon-Defenders

Ni som har läst på den här bloggen ett tag kanske minns ett av mina inlägg där jag talar om de spel jag såg mest fram emot under 2011. Ett av spelen jag nämnde där var Dungeon Defenders som jag redan då beklagade mig över att det var försenat.

När jag först hörde talas om Dungeon Defenders så var det sensommaren 2010 och den färgglada blandningen av Action-Rpg och Tower Defense var satt av släppas den 17e November samma år. Med en prislapp på under 100-lappen så fanns inget att tveka på. Speciellt inte sedan jag fick tag på ett teknik-demo av spelet som var skoj bara det. Gamersgate erbjöd förbeställningar och jag slog till.

I samma veva så spreds informationen om spelet via lite olika bloggar och andra spelsiter och det var utan tvekan en viss  förväntan i luften.

Men så hände något.. 17e November blev 29 November blev andra halvan av December. Ingen större fara.. försenade spel är ju inte direkt något nytt. Men när December blev första kvartalet 2011 som sen blev andra kvartalet så började en viss irritation uppstå. När det väl ändrades till 3e kvartalet 2011 så insåg jag att jag inte längre var speciellt sugen på spelet. Så i förra veckan så kom till slut ett riktigt officiellt releasedatum: 19e oktober 2011.

17

För mig blir det dock inget spelat då. Den 26e augusti var det 1 år sedan jag förbeställde. För långt tyckte jag och Gamersgate höll med och gav mig pengarna tillbaka. Dom får användas till ett spel som är mer intresserat av sina kunder.

För vad var då boven i dramat? Buggar? Problem med licenser eller rättsliga problem?  Nej..  det var såklart bara ett fall av dålig attityd. Utvecklarna ville vänta med release tills det kom ut på Xboxen i och med att man räknade med att folk skulle piratkopiera det för mycket på PC om det kom ut där först. Vilket skulle leda till att alla skulle spelat sig trötta på det redan när det släpptes på konsoll.

(Jag har ingen länk här till forumposterna där utvecklarna pratar om anledningar till försening eftersom google just nu markerar spelets hemsida som infekterad av skadlig kod.)

Det tråkigaste med sånt här är att det förstör för andra utvecklare. Modellen med betal-Beta av spel för att finansiera utveckling börjar ju bli populärt men det kräver att utvecklare är aktiva för att leverera.

Bastion genomspelat.

Igår rullade Bastions sluttexter förbi på TV här hemma och jag insåg direkt att det skulle bli svårt att skriva ner vad jag tyckte om det utan att det skulle låta som en ren hyllning. Visst förtjänar Bastion en hyllning. Kanske inte för spelet i sig men för framställningen. Ibland är helt enkelt mediet viktigare än budskapet.

Om någon lyckats att inte höra talas om Bastion än så ska jag bara flika in att det är ett action-RPG med en fläkt av tex Torchlight. Spelet lyckas med så paradoxala saker som att vara väldigt sött och mysigt samtidigt som det är vemodigt och ödesmättat. Det är även väldigt lätt att komma in i och ger sker av att vara ytligt men visar sig sen innehålla en hel del djup i systemet.

Ska man vara krasst realistisk så är dock inte Bastion så märkvärdigt rent speltekniskt som det kanske kan verka när man hör folk tala om det. Hade det inte varit för den minst sagt hänförande berättarrösten som hela tiden pratar om handlingen i spelet eller det man själv gör med huvudpersonen ”The Kid” så hade spelet antagligen passarat under de flestas radar.

Tyvärr är inte handligen heller riktigt lika fantastisk som den ger sken av. Mycket är standard och förutsägbart men förpackningen och framställningen är så välgjord att man inte direkt besväras av det. Tex så är tempot i både spelet och historieberättandet väl avvägt och det känns hela tiden som att man kommer framåt i äventyret.

Även om Bastion som sagt, rent speltekniskt är standard i mångt och mycket så har de gjort några intressanta designval.

När man springer runt och dödar monster så kan man ha 2 olika vapen med sig och det som är intressant är att spelet aldrig försöker tvinga en till att använda ett visst vapen vid ett visst ställe på en bana eller liknande. Man kan hela tiden klara sig med de vapen man trivs bäst med. Ofta är ju annars spelnivåer designade så att man ska lära sig en fiendes svaghet och använda rätt vapen mot den, tex Monster A är känsligt mot eld så du behöver eldkastaren för att klara den här banan. Sånt slipper man i Bastion och det uppskattas.

Sen kan man inte heller välja svårighetsgrad enligt den gamla devisen ”easy/normal/hard”,  istället finns det möjligheter in-game att välja specifika saker man vill ha svårare, tex att få fienden att röra sig snabbare, slå hårdare, tåla mer eller försämra ens egna egenskaper. För varje extra svårighet man ”slår på” så får man mer erfarenhetspoäng eller pengar eller andra belöningar. Ett riktigt intressant sätt att ge mig som spelare kontroll över hur jag vill öka min svårighetsgrad och belöna den som antar en högre utmaning.

Egentligen är ju inte spelet i sig speciellt märkvärdigt men man slås ändå av vilket gediget hantverk som Supergiant Games har gjort här. För ett ”mindre” spel från en definitivt mindre studio så är det väldigt imponerande att det verkligen inte finns något område av spelet som känns halvdant. Ljudet, musiken, grafiken, designen, röstskådespeleri och rent innehållsmässigt så är allt riktigt finslipat. Dessutom är spelet minst lika långt som de flesta actionspelen som släpps för fullt pris.

När jag läser vad jag skrivit nu så låter det lite som att jag är helt lyrisk över Bastion och det är jag egentligen inte. Spelet är absolut bra och kommer säkert synas på en del ”bästa nedladdningsbara”-listor framåt årskrönikorna men för min egen del är det ändå något som saknas. Jag vet inte om det kanske är själva handlingen eller spelmomenten som känns väl tunna.

Jag är lite splittrad helt enkelt, men en sak är jag i alla fall helt säker på.

Bastion var väl värt både pengarna och tiden.

 

Efter sista fallet faller domen.

Så nu har jag till slut löst det sista fallet i L.A. Noire och tänkte uppdatera min tidigare åsikt om spelet.

Runt 20 timmar har det tagit mig att ta mig igenom huvudstoryn. Det går säkert att göra snabbare men jag erkänner, jag är långsam. På resans väg har dock mina känslor för spelet pendlat åt lite olika håll och egentligen landar jag på att allt jag skrev i mitt förra inlägg fortfarande stämmer.

L.A. Noire sveper in en i början av äventyret med sitt filmiska yttre men tyvärr så släpar det sedan ner dig i ett träsk av harvande efter lösryckta noteringar på cigarettpaket och gissningslekar mot halvt oviktiga personer som alla tycks ha något att dölja. Som tur är lyfter spelet igen mot slutet och räddar sig från att lämna mig med den där bittra känslan jag upplevde en 12-13 timmar in i historien.

Min slutdom blir att spelet gärna hade fått varit betydligt kortare. Istället för 21 fall så hade de kunnat klippa ner det till max 15 och hållt ett betydligt tightare narrativ.

Men om spelet är bra så är det väl bara bra att får spela mer? Jo men det är precis där skon klämmer. Spelet är inte speciellt bra. Inte som spel sett och i alla fall inte i mina ögon. Spelkontrollen är i princip usel och de faktiska ”spelmoment” man utsätts för är allt för enformiga och hårt skriptade. Det spelar ingen roll hur smart eller snabbt man springer… eller om man springer lite halvslött in i väggen en stund och sen sätter efter skurken igen. Man kommer ikapp på exakt samma ställe ändå, allt som oftast iaf.

Den enormt stora och välgjorda L.A. kopian som spelet utspelar sig i känns, trots mängder med bilar och fotgängare, som en död kuliss och det tog kanske 5 timmar in i spelet innan jag slutade upp med att frivilligt sätta mig själv bakom ratten. Man kan ju som tur är låta sin kollega köra bilen istället.

Vilket får mig in på nästa fundering. Det är nästan som att utvecklarna själva förstått att det är tråkiga spelmoment dom lagt in. Man slipper köra bil om man inte vill och misslyckas man med ett actionmoment några gånger så slipper man det med. För mig blir det ett erkännande om att det bara är extra fyllnad och inget man bör bry sig om. Allt handlar om ansiktsanimationerna och storyn.

Faktum är att alla hade vunnit på en snävare fokus på handlingen. Mindre plågsamma arbetsförhållanden för dem, och jag hade snabbare fått uppleva spelets bästa scen, som passande nog är den sista.

 

 

 

Jag började med Den Sista Önskan…

Nu tänker jag tänja på gränsen för det acceptabla och skriva om en bok istället för ett spel. Jag har nämligen läst den första av The Witcher-böckerna. Eller ”Sagan om Häxkarlen” som som serien kallas på svenska. Boken heter ”The last wish” (engelsk övers.) och är skriven av polacken Andrzej Sapkowski.

Eftersom jag gissar att du som läser det här är någorlunda bekant med The Witcher konceptet från spelen så tänker jag inte säga så mycket mer om premissen än att boken precis som spelen kretsar helt kring huvudpersonen Geralt.

Även om fantasyvärlden i sig är väldigt välbekant i sin utformning så tar Sopkowski till några svängar som utmärker den här berättelsen lite från den fantasylitteratur jag är bekant med och för det mesta tycker jag att det lyfter berättelsen.

Till och början med så handlar det som sagt bara om en enda person. Fantasy brukar ofta annars sitta fast i rollspelsträsket och flerpersonshandlingen är nästan standard. Eftersom just den här boken är uppbyggd av kortare berättelser som är löst sammanflätande så fungerar det men frågan är om nästa bok, som ska vara mer sammanhängande, verkligen kommer klara att vara lika fokuserad.

Det som jag dock gillar mest med boken är att den tar ner fantasy på en väldig jordnära nivå. Det är inte stort eller episkt där hela världens öde avgörs av att Geralt bekämpar den ultimata ondskan osv. Det handlar om en persons kamp om att ta sig från dag till dag och stad till stad. Man får hela tiden blänkare om att större konflikter pågår i världen runtomkring men det är inte de som hans historia handlar om. Dessutom är Geralt egentligen mer principfast än han är god vilket skiljer honom från många huvudpersoner inom fantasy.

Boken, precis som spelen, tar vanlig fantasy och släpar runt den några vändor i leran. Resultatet blir skitigare och betydligt intimare än jag brukar uppfatta andra fantasyberättelser.

Så för att sammanfatta så aspirerar inte boken på några nobelpriser men jag tyckte det var klart läsvärt och den lämnade mig med en väldans lust att dra igång spelet.