Knep & Knåp i Puzzle Agent

Jag börjar det här inlägget med att påpeka att jag kommer använda den svenska termen pussel som översättning av engelskans puzzle, även om jag vet att vi egentligen har olika ord beroende på vilken typ av ”pussel” det handlar om.

Jag har en liten noja som gör att jag hela tiden försöker övertala mig själv om att jag gillar äventyrsspel som tex Broken Sword, Discworld med mera. Ändå kommer jag aldrig mer än till hälften innan jag tröttnar på att ”hitta den saken, prata med den personen, fråga vad den vet om den saken, testa om den saken fungerar tillsamman med den saken eller om man ska ge den till den personen”-mekaniken. Däremot har jag i min strävan att uppskatta spelen insett att de moment jag faktiskt har roligt med, är när man får mer renodlade pussel att lösa.

I pusslen brukar man få mycket tydligare premisser. De här sakerna har du. Det här ska göras. De här kraven måste uppfyllas på vägen. Då kan man sätta sig och spåna på en lösning utan att behöva förlita sig på trial&error metoden för att komma förbi mer eller mindre arbiträra problemlösningar (Discworld, jag tittar på dig).

Så med den insikten i bagaget så köpte jag för några månader sedan Nelson Tethers: Puzzle Agent som utlovade större fokus på själva pusslen och mindre av det andra ältandet. Höll det vad det lovade då? Japp. Man går såklart fortfarande omkring och pratar med folk men samtalsalternativen är få och det mesta är relevant för handlingen. Där utöver så löser man pussel. Ganska många av dem desstuom. Jag tror spelet innehåller runt 40st men man måste inte klara alla för att klara spelet.

I spelet ikläder man sig rollen som Nelson Tethers, ende agenten i FBIs Puzzle Investigation Unit och man beger sig till den lilla orten Scoggins för att utreda varför den lokala suddgummi-fabriken slutat leverera suddgummin till Vita Huset. Väl där så får man tackla misstänksamma ortsbor och kanske ett och annat övernaturligt inslag. Storyn är väl inget direkt att hänga i granen men den är i alla fall kryddad med sedvanlig Telltale-humor.

Pusslen håller dock lite ojämn nivå med vissa som är i princip omöjliga att misslyckas med medans man knappt förstår vad det är tänkt att man ska göra på andra förrän man förbrukat de 3 ledtrådar man kan använda på varje pussel. Det kan också vara så att jag är väldigt ojämn, det ska jag kanske låta vara osagt :)

Grafiken är väldigt enkel i sin stil och ska tydligen vara enligt någon bokserie som jag nu glömt bort vad den heter. Den fyller dock sin funktion väl och efter en tid så har man vant sig vid det lite annorlunda utseendet. Röstskådespeleriet ska dock inte anmärkas på.

Saknar man knep & knåpsidorna i gamla tidningar och vill ha en stunds avslappnad hjärngympa i charmig spelförpackning så kan jag absolut rekommendera Puzzle Agent. Spelet finns till både Mac o PC och fungerar fint att spelas i fönster eller på en enklare dator. Prislappen är under 50-lappen hos din lokala spelleverantör.


Nostalgi #2: Colonial Conquest

Nu när jag är hemkommen från semesterresan så är det dags att fortsätta resan bakåt till de där härliga spelminnen som la grunden för ett genuint intresse nu i äldre dar.

Om Dungeon Master var det spel som fick in mig i de digitala rollspelens värld på riktigt så var Colonial Conquest det spel som fick mig att inse att jag trots min pacifistiska ådra faktiskt närde en lite skrivbordsgeneral inombords.

CC var det första spel jag spelade som hörde till genren vi idag kallar Grand Strategy. En sorts RISK-klon eller en förfader till Hearts of Iron skulle man kunna säga, Och även om det såklart var långt ifrån så avancerat som det senare så höll det ändå ett imponerande strategiskt djup för sin tid. Sin tid i det här fallet var mellan 1985 och 1990 ungefär och för egen del så spelades det på en Atari STFM. Det släpptes dock även till Apple och Commodore 64.

Lite kort beskrivet så kunde man spela någon av de stora nationerna i världen (Sovjet, USA, Tyskland, England, Frankrike osv) och poängen var såklart att erövra världen eller nå upp till en viss mängd Conquest Points först.
Spelet var turordningsbaserat och varje spelares omgång var uppdelad i olika faser som tex Spioneri, Mutning, Armeförflyttningar och Förflyttning av flottan. Var 4e omgång så fick man använda sina pengar för att köpa nya trupper.

Colonial Conquest stödde även Hot Seat multiplayer och det var något som jag och mina vänner ägnade många långa dagar åt under de åren vi hade Atarin hemma. Hot Seaten ställde ju till det lite iom att enbart den vars tur det var kunde vara i datarummet. Så här i efterhand kan man undra vad mina föräldrar tyckte om allt spring i dörren och hallen.

De punkterna låter såklart väldigt grundläggande men skrapar man på ytan så hittar man flera intressanta aspekter i spelet.

  • Även om ett försök att muta ett mindre land till underkastelse misslyckades så var pengarna inte bortkastade. Det landet använde då pengarna till att förstärka sitt försvar vilket kunde användas till att bromsa de andra ”huvudnationernas” möjligheter till framfart där man inte själv kunde vara och försvara militärt.
  • De olika nationernas trupper respektive flotta var olika starka och kostade olika att köpa. Sovjets trupper var tex billigast men det gick också åt  fler av dem än tex tyska trupper för att nå samma resultat. Samma sak gällde flottan. England kunde stoltsera med en billig och effektiv flotta men var såklart begränsade truppmässigt genom att vara en Ö.
  • Vissa landområden gav vissa bonusar. Tex att försvara länder med mycket berg med landtrupper gav extra försvar. Man kunde såklart även fortifiera sina länder.
  • Man kunde ge ekonomiskt bistånd till någon av de andra större nationerna om de tex låg i krig med ett land som man misstänkte att man själv skulle hamna i batalj med senare. Även mycket användbart om man var flera i multiplayer och hade lite hemliga allianser

Jag skrev ju att Dungeon Master höll bra än idag men jag kan nog inte säga det samma om Colonial Conquest tyvärr. Inför den här texten så provade jag lite och även om det fortfarande gör sin grej bra och bättre än man kunde tänka sig med tanke på när det släpptes så finns det idag så mycket bättre alternativ. Även då om man vill ha ett enklare riskliknande spel och inte Hearts of Irons avgrundsdjupa strategiorgie.

Vill man ändå prova Colonial Conquest kan man med fördel ladda hem STEEM som är en Atari ST emulator och själva spelet finns på disk A_206 på den här sidan.

Sommarens Köpfrossa avklarad

Då var äntligen Steams Sommarrea över och man kan sakta börja se över hur allvarliga skador ekonomin har tilldragit sig. Så brukar det i alla fall kännas men i år måste jag säga att det inte var lika farligt som det brukar. Väldigt många rea-spel var såna som varit på rea både 1 och 2 gånger tidigare vilket såklart innebär att man redan hunnit köpa dem.

Några nya spel att fylla på skämshögen blev det dock. Nämligen följande.

Sanctum

Sanctum är något så märkligt som ett svenskutvecklat Tower Defense/FPS spel. Eftersom jag är öppet TD-nörd så har jag varit lite nyfiken på Sanctum ett tag och när prislappen nu låg runt 35 spänn så gick det inte längre att tveka. Konceptet är ju spännande så hoppas spelet lever upp till det.

Fallout 3 GOTY-edition

Egentligen har jag ju redan spelat igenom Fallout 3 men jag begick en smärre synd när det var dags att skaffa New Vegas. Jag bytte in mitt ex av Fallout 3 för att få halva priset på NV. Nu satt jag där med en lucka i min Fallout-samling som inte var ok. Dessutom har jag alltid varit lite nyfiken på hur det ter sig på PCn då jag bara kört det på Xboxen tidigare. Tips på moddar någon?

Hinterland

Jag måste vara bra sugen på märkliga mixar i år. Hinterland är än värre än Sanctum när det gäller att djärvt blanda genrer. Eller vad sägs om Gruppbaserat action-RPG och stadsbyggar-SIM i ett? Andra säger i alla fall en hel del olika saker om det här udda upplägget och när jag förberett mig mentalt på att det mycket väl kan vara skit trots många positiva omdömen så bestämde jag mig för att 25kr kan det vara värt att få testa själv.

Mass effect 2

Lite samma som med Fallout 3 här. Jag hara bara spelat det på Xboxen tidigare och i och med att jag har 1an på PC så vill jag ju bänka mig en gång och köra igenom båda med samma karaktär för att få storyn sammanhängande. Dessutom är jag sugen på att prova att spela med kvinnliga Shepard eftersom så många säger att hon är så mycket bättre på röstskådespeleriet.

I morgon händer något spännande inom spelvärlden men vi får se när jag kan tala mer öppet om det.

Dessutom åker jag på familjesemester upp längs västkusten nu i veckan med stopp på Orust och vid Nordens Ark. När jag kommer hem därifrån kommer nästa inlägg i Nostalgi-serien och jag kan teasa lite med inlägget kommer handla om ett strategispel.

Nostalgi #1 Dungeon Master

Tänkte dra igång en serie inlägg här som kommer handla om de där spelen och spelminnena som man bär med sig i hjärtat sedan yngre dagar. De där spelupplevelserna som man saknar med ett sådant nostalgiskt skimmer att dagens spel, trots att de egentligen är bättre, bara lämnar en med en känsla av ofullständighet.

Först ut blir det spel som jag kom på mig själv med att helst vilja skriva om.. och spela om… nämligen kultklassikern Dungeon Master. Denna Ikon bland RPGer. Ett spel som både bröt tekniska landvinningar och öppnade upp för hela dungeon-crawler genren ordentligt.

Dungeon_Master_Box_Art

Historiskt finns det nog mycket att säga om det spel som blev det bäst säljande till Atari någonsin men jag tänker hålla mig mer personlig istället och poängtera att det här är det spel som jag anser vara mest betydelsefullt för mitt spelintresse överhuvudtaget.

Det var någonstans i senare mellanstadiet som Dungeon Master gjorde besök i min värld och jag spelade igenom det så många gånger att jag kunde hälften av spelets labyrintliknande nivåer helt utantill. På den tiden hade jag inget annat spel som var så snyggt och bjöd på sån inlevelse med hjälp av ljud, ljus, realtidsstrider och den låtsas 3D som sedan återkom i mängder av kloner, tex Eye of the Beholder och Bloodwych. Med lite skam ska jag erkänna att jag en gång kom på mig själv med att luta mig i stolen för att försöka se runt ett hörn i spelet.  Gott betyg till spelet. Sämre betyg till mig.

I Dungeon Master spelade man en “ande” som i början av spelet valde ut 4 hjältar som man skulle använda för att kämpa sig igenom ett grottsystem och bekämpa spelets onding. För magianvändande karaktärer så bjöd spelet på ett magisystem som jag fortfarande håller som ett av de mer intressanta.

Istället för en knapp per spell som vi är vana vid idag så hade man ett runsystem där det gällde att kombinera runor på olika sätt för att skapa olika magier. Första runan man valde indikerade vilken styrka man ville ha på spellen och därefter la man till de olika kombinationerna. Några “recept” hittade man under spelets gång men mycket fick man helt enkelt experimentera sig fram till.

dungeon-master-atari-st

Om ni av någon anledning missat denna underbara grundpelare inom Rpg så råder jag er omedelbart ladda hem antingen Dosbox-versionen eller tex CSBwin som är en remake för nyare plattformar. Jag har alltid, japp alltid, Dungeon Master installerat på min laptop och faktum är att det funkar än. Grafiskt är det ju rätt gammalt i dagsläget men när det gäller gameplay så håller det fortfarande gott och väl.

64063-dungeon-master-atari-st-screenshot-combat-s

En L.A.-fant på brottsplatsen.

Nu har jag spelat ca 9 timmar in i L.A. Noire och innan jag återger mina intryck så här lång så ska jag påpeka att jag inte tänker spoila några delar i handlingen så ni behöver inte sluta läsa här. Jag är själv lite rädd för spoilers och har undvikit att läsa för mycket åsikter om det, så om jag bara återupprepar saker här som andra redan ältat till leda så ber jag om ursäkt.

Som en kort sammanfattning innan jag radar upp positivt och negativt så ska jag säga att jag har kul med spelet och hela tiden ser fram emot nästa steg. Tyvärr har Team Bondi också sett till att göra så mycket tokigt att jag hela tiden svär över hur mycket bättre upplevelsen kunde varit. Men här kommer en lite lista på vad jag gillar och inte.

110426-la-noire

Bra i L.A. Noire:

  • Detektivkänslan! Oh yes. Den är här precis så mycket som man kunnat hoppats på. Även om spelet är linjärt så snärjs man in i att känna att man “knäcker” fallen med ledtrådsletande och förhör.
  • Tempot. Jag gissar att många dock kommer hålla just tempot emot L.A. Noire för vi har blivit vana vid att det ska gå undan med fart o flärd hela tiden. Själv uppskattar jag dock att det kommer ett storspel och vågar vara långsamt och vågar lägga fokus på samtal och detaljer.
  • Ansiktsanimationerna. De är verkligen next-gen och aldrig har ett spel känts så mycket som en tv-serie eller film när man bara tittar på det. Tyvärr är jag rädd att få utvecklare kommer hoppa på tåget då det lär vara dyrare än de tycker är värt.
  • Upplägget. Låter lika generellt som jag menar det, men jag gillar den övergripande mekaniken i hur man spelar spelet. Att man får sina case, undersöker brottsplatser, intervjuar vittnen m.m. Funkar väldigt bra och ger precis den upplevelsen jag hoppades på.
  • Intervjuerna och förhören. Det här är väl kanske den viktigaste aspekten av spelet och det som främst särskiljer det från andra spel i genren. Och det fungerar… OM… man snabbt inser att de inte är riktiga förhör eller ens filmförhör. Det är helt enkel ett spelmekaniskt moment som det gäller att lära sig systemet för. Ett spelmoment och inte ett samtal.

Som jag nämnde ovan så finns det dock en hel del punkter där utvecklarna skjuter sin succésaga i sank och här är några av dem.

la-noire-20110114024512744

Kasst i L.A. Noire

  • Intervjuerna. Det här är ju en av stöttepelarna i spelet och även om det är en av ljuspunkterna så förstör de samtidigt helhetskänslan eftersom de är utsmyckade som att de skulle vara en dialog fast de mer som schack där det gäller att “kontra” sin motståndares drag. De fungerar inte som samtal och det är det man tror att man håller på med.
  • Spelmotorn! Har sett folk prata om tekniks briljans och liknande ang L.A. Noire och det kan enbart sägas om ansiktsrörelser. I övrigt fungerar ju spelet rätt kasst rent tekniskt. Till och början med har jag aldrig spelat ett spel som laggar så mycket på min Xbox. Bilduppdateringen är ibland faktiskt frustrerade dålig. Då är det värt att tänka på tempot igen. Spelet är extremt lugnt och ändå hackar det när man bara vänder sig om ibland. Försöker man dessutom att spela spelet direkt från skivan så får man räkna med att tidningar, bänkar, skyltar, folk, disk, möbler med mera sakta men säkert poppar upp i bild forfarande 15-20 sekunder efter man ställt sig helt stilla och tittar på något.
  • Kontrollen. Kanske är det GTA-sjukan som gör sig påmind igen men precis som i Red Dead Redemption så är spelarpersonen halvt om halvt okontrollerbar till fots. Springer man in o fastnar med axeln in dörrkarmen på väg in i ett hus så ska man vara beredd på att ta en svängom runt halva parkeringen innan man kan sikta in sig på dörren igen. Även cover-systemet är hopplöst. Har man duckat bakom en låda så sitter man i princip fast där. Lyckas man ta sig ur cover systemet så brukar man i nästa sekund stå mitt på en parkering eller liknande. Inga mellanting.
  • Repetition. Just att springa och jaga skurkar har jag redan tröttnat på. Jaktscenerna är ofta hårt scriptade och man kommer ligga precis lagom bakom förövaren ända tills det händer något specifikt som man ska reagera på. Eftersom man inte kan påverka något under jakten så känns det som att ok… skit i det och bara sätt mig där jag ska skjuta, tala, brotta ner skurken.
  • Meningslösa designval. Varför kalla det för Noire om man inte tänkt göra ett spel med Noir-känsla. Förutom valet av tidsperiod så blir det inte mer Noir än startmenyn som faktiskt är rätt go. Discworld Noir är mer Noir. Sen undrar jag varför jag måste gå in i ett kök helt fullt med prylar bara för att plocka upp en mugg i alla bråten och höra Phelps säga “not connected”.. nej men då kunde ni skitit i att låta mig plocka upp den muggen med.

LA-Noire_screenshot_141

Det som är L.A. Noires främsta aspekt är dess filmiskhet men det är också det som fäller spelet. När man försöker brygga över gränsen mellan dessa 2 medier så blir det också väldigt tydligt när saker bryter illusionen. I ena sekunden känns det som man äntligen får spela en film sådär som man önskat och nästa sekund känns det som man harvar fram i ett ganska oslipat spel. Även skådespeleriet dialogen är väldigt ojämt. Lysande ena stunden och katastrofalt i nästa.

Nu blev det här mycket längre än jag tänkt att skriva men det är svårt att sluta när det väl börjar spilla ur en. Som sagt så har jag ändå roligt med spelet och än ångrar jag inte mitt köp men någonstans hoppas jag ändå att L.A. Noire 2 kommer bli det spel jag hoppades att det här skulle varit.

Jag återkommer med avslutande åsikter när jag är klar med spelet. För trots problem så ser jag fram emot resten av resan.

Debatten missar målet

Ett tag nu har det det debatterats flitigt kring det faktum att Nintendo inte kommer att släppa Dead or Alive Dimensions på den nordiska marknaden. Beslutet grundar sig på en barnporrdom mot en mangatecknare (Simon Lundström) och ett påstått hot om polisanmälan mot spelet i en flashbacktråd.

I flera podcasts (Radiogamer, Radio Speltorsk) och flera bloggar har ämnet ventilerats både 1 och 2 vändor. Jag tycker dock att man drar för konstiga slutsatser och gör faktahopp som inte känns motiverade. Genomgående har det kommit kritik mot regelverk och juridiska vinklingar på utformingen av barnporrlagen sett i perspektiv av att DoA: D har blivit stoppat i Sverige. Alla nämnda nämner ju att det är Nintendo som stoppat spelet på eget bevåg men kringliggande diskussioner har mest hanterat ämnet som att myndigheterna på något sätt lagt sig i.

Även om det skulle blivit en polisanmälan som en åklagare tagit tag i så tror jag inte Nintendo är det minsta rädda för det rättsliga efterspelet. Däremot är man rädda för den publicitet en anmälan skulle kunna dra med sig. Nintendo lever ändå i stort sett på casualpubliken och familjer. Att ens associeras med barnporrmisstankar skulle vara ett enormt hårt slag mot det varumärke man har byggt upp.

Sen stör jag mig lite extra på att folk är så jäkla pigga på att visa sin bestörtning över att någon kan dömas för barnporr pga tecknade bilder. Visst finns det ju inga fysiska lidande barn när bilden är tecknad men varför är man så inriktad på att det inte finns något offer så man glömmer bort att det ändå finns en förövare. För vem fan är egentligen målgruppen för erotiska bilder föreställande småtjejer i nedre tonåren? Tecknade  eller inte… Vem gör bilderna och vem hoppas man ska titta på dem eller läsa och gilla bilderna?  Vad hoppas man uppnå hos sin läsare med en tecknad bild på en naken minderårig tjej (eller kille för den delen?) i utmanande pose eller till och med i sexakt som fallet var med “någon enstaka” av bilderna i domen enligt Simon Lundström själv.

Gör man en snabb googling på Simon Lundström och Mangadomen nu så kommer man snabbt till mängder av siter, debattartiklar och facebookkampanjer som står på barrikaderna för att protestera mot den “orimliga censuren, sovjetlagarna, myndighetsöversitteriet och tankelagarna” eller för att “fria serier och hävda att spindelmannen inte kan bli kränkt”. I verkligheten så är det som dessa personer så passionerat hävdar inte annat än rätten att titta på teckningar av barn som är ämnade att vara sexuellt attraherande.

Så med andra ord är det såklart bra att inget barn blivit utnyttjat i produktionen av bilderna men faktum kvarstår att syftet är exakt detsamma med en tecknad bild.

Det finns säkert mycket förmildrande omständigheter just i fallet med Simon, men att så många så ohämmat basunerar ut sin vrede över att samhället markerar att det inte är ok att tända på barn är fascinerande och lite skrämmande.

Frozen Synapse bjuder på frusen tid och het strid

För någon vecka sedan när jag lyssnade på Gamers with Jobs podcasten så pratade de sig varma om en indie-titel som fortarande ligger i beta-stadiet. De pratade om ett spel där man ledde sin squad i turordningsbaserade strider och ett väl utbyggt multiplayer-system.

Nyfikenheten tog överhanden och efter att läst lite och kollat några youtube-klipp så slog jag till och köpte en beta-nyckel av Frozen Synapse… och jäklar vilket bra köp!

frozensynapse

Premissen för spelet är väldigt enkel. Man ser topdown en vy över en “våning” eller byggnadskomplex. Ens egna enheter är gröna och motståndarens är röda. Man planerar ut vad sina enheter ska göra oberoende av motståndaren och när båda spelarna är klara med att ge ut order så utförs alla handlingar simultant. Kan låta kaosartat men fungerar riktigt bra.

När man drar igång en match så slumpas banan fram och detsamma ang vilka enheter man har till sitt förfogande. De enheter som finns är shotgun, sniper, machinegun, grenade eller rocketlaunchers och det är inte säkert att båda sidor får samma uppställning vilket ibland leder till spännande taktiska utvecklingar.

frozen-synapse-big-boom_picnik

Beta-versionen av spelet är i sin slutfas och på vissa ställen ryktas det om officiellt släpp i slutet av Maj. Oavsett hur det blir med det så är spelet redan i fullgod version och inkluderar även en singleplayer kampanj även om den självklara höjdpunkten är det riktigt välgjorda multiplayerläget. I podcasten jag lyssnade på kallade dom det ett Battle.net-lite vilket det ligger något i.

I onlineläget kan man chatta med andra inloggade och utmana vem som helst. Vännerna hittar man på sin vännerlista och alla matcher man spelat kan man välja att lägga upp i videoformat direkt på youtube och självklart finns sedvanlig facebook och twitterkoppling Dessutom kan man gå tillbaka och titta på alla sina gamla matcher om man vill studera taktik. Ranking listor inte att förglömma.

Vill ni ha riktigt avancerad turordningsbaserad taktikövning med lätt och intuitivt gränssnitt till din PC eller Mac så är Frozen Synapse frälsaren.

Spännande nyheter från Finland

Häromdagen började ett rykte spridas på nätet att finska Remedy jobbar på Alan Wake 2. Tydligen var det någon grafiker som hade listat Alan Wake 2 i sitt online-CV (gissar att någon fått skäll på jobbet för det draget).

alan-wake (1)

Nu har iaf en av cheferna på Remedy gått ut till Joystiq och både bekräftat och dementerat. Han berättar att dom jobbar på ett Alan Wake "spel" men det är inte en 2a och det är inte DLC till 1an.

Så vad är det?  Vem vet…? en kortare "mellantitel" kanske..  men som ni kanske läst er till så tyckte jag Alan Wake var grymt bra och ser rejält fram emot att se vad det är som Remedy kokar ihop.

Fans of the franchise will be excited to learn that yes, more Wake is coming! But to be absolutely certain to avoid confusion, this next Wake installment will not be Alan Wake 2. But neither will it be DLC. The rest we’re saving for our official announcement when we’ll actually SHOW YOU.       -Oskari Häkkinen, head of franchise development, Remedy

Lite extra kul blir det ju iom att jag skrev att jag inte ville ha en 2a men gärna ett annat spel på temat.

Har du några teorier om vad är för spel på gång?

Hype utan sans

Då och då så skenar spel-sfären och stämmer upp i en gemensam hyllning av något spel och precis som när man förvillat sig in i en kyrka under ungdomen så står jag där och förstår inte vad det är folk är så till sig om. Här kommer några spel som får mig att känna att spelskribenter och tyckare borde ta en kalldusch.

Halo-Serien (Xbox, Xbox360)

Fattade inte från början och fattar inte nu. En del hyllar Halo för att man äntligen kom ur korridorerna som de flesta andra FPS höll sina banor inom. Men njae..  Det är en korridor även om det är utomhus och lite bredare. Warthogen då? Nej verkligen inte..  sämre körfysik får man ju leta efter. Förstår inte varför utvecklare envisas med att slänga in fordon om man sen ska skita i att göra det bra. (Japp rymdbanorna i Reach, jag tittar på er).

I 4 delar så har monstren varit desamma, vapnen varit de samma, korridorerna varit de samma och utomhusmiljöerna varit de samma, och gemensamt för dem alla är att de saknat en känsla av liv.

Halo Zero

Game Dev Story (iPhone, Android)

Förra sommarens stora snackis på den bärbara marknaden. Spelet där man driver sin egen spelstudio i klassisk management-stil. Min misstanke här är att folk var så kåta på att få känna att man hade kunnat “gjort det bättre själv” så man helt lyckades bortse från att spelet var riktigt ytligt och begränsat. Ett mindre omfattande management-spel får man leta efter faktiskt och ca 14 av 20 spelår så orkade jag helt enkelt inte klicka igenom samma slinga av moment längre. De få val man kunde göra verkade knappt påverka utgången av spelen eller andra händelser heller. Tex så gav en av de billigaste träningsformerna alltid bättre resultat än en annan som var 4 gånger så dyr.

Nu har jag inte testat Kairosofts nya spel “Hot Springs story” men jag kan sätta pengar på att även om det säkert är ett bättre spel på alla sätt så kommer det inte bli lika poppis..  varför?  För att det var just spelutvecklar miljön folk gillade med Game Dev Story…  inte själva spelet.

500x_brokeback_game_dev

Call of Duty-serien (Multi)

Visst… dom här spelen är ju bra det ska man ju inte ta ifrån dem. Men de är ju också otroligt platta och saknar helt spännande element som lyfter dem de minsta över standardmallen för militär-shooters. Vad gäller spelupplevelsen kan jag inte hitta något som Call of Duty-serien gör bättre än Battlefield serien och efter att ha spelat Battlefield Bad Company 2 en stund online så känns Black Ops som ett ihophafsat barnspel. Möjligen uppskattas det av MTV-generationen som tycker det är ok att man dör ca 15sek efter varje spawn och att man ersatt taktik med att helt enkelt spawn-zerg-rusha fiendelaget.

Gör det enda rätta och köp Battlefield 3 när det kommer och glöm Call of Duty. (<-Gratis konsumentupplysning)

blackops_2

Portal (Multi)

Nu vet jag att jag är på hal is och jag ska kanske förtydliga att jag tycker att Portal var ett bra spel. Till och med riktigt bra. Med både hjärta och hjärna och glimten i ögat. Men den nästan religiösa affektion många visar Portal-franchiset så här i Portal 2 tider är svårbegriplig. Med något enstaka undantag så bjöd ju inte pusslen på någon större utmaning och handlingsmässigt hade man ju gjort det rätt lätt för sig om man nu vill göra ett spel med massa pusselrum: En testanläggning och en försökskanin.  Nu har jag dock inte spelat 2an eftersom 1an inte bjöd på något som motiverar en prislapp på 500 spänn för 2an.

Ett bra spel som sagt. Och värt sitt pris ;) Men hysterin kring det nu är överdriven.

portal-thumb-410x378

 

 

Sådär..  nu är det bäst jag slutar innan ni Rage-quittar. Jag ska ta och skriva ett inlägg om underskattade spel med. Det finns det ju mängder av och de behöver den extra uppmärksamheten mer än de här ovan.

 

Tack för idag.

Kings Bounty: Legend (..ariskt långt)

Som jag nämnde i förra inlägget så har jag ägnat en hel del tid att plöja igenom den här Heroes of Might & Magic-kopian och även om jag på slutet började känna att jag ville gå vidare i spelhögen så tar jag med mig en känsla av att ha haft riktigt skoj tillsammans med ett spel som borde fått mer uppmärksamhet än det fått.

Kings_Bounty_w_d_05

Spelet har hämtat oförskämt mycket inspiration från Heroes of Might & Magic serien men man har förvaltat grundstommen väl genom att ta bort mycket av den sega stadshanteringen som iaf i min mening plågade HoMM. Istället har man lagt mer krut på ett rollspelsliknande system där man får levla sin hjälte, placera ut sina färdigheter i olika träda ala Diablo och samla utrustning som kan hjälpa i olika situationer. Man har en bit in i spelet även möjlighet att gifta sig och skaffa barn och vilken fru man gifter sig med och vilka barn man får påverkar också ens förmågor i strid.

Spelsystemet fungerar väldigt väl och när man rider runt på kartan så känns spelet mest som ett rollspel men när man sedan strider så blir det istället ett riktigt bra turordningsbaserat strategi/taktik spel.

Som jag redan nämnt fick jag en liten överaskning när det gäller spelets längd. Jag hade räknat med att det skulle vara en kampanj på ca 20h men när jag efter den tiden inte hade lämnat den första av 5 öar i spelet så insåg jag att mina beräkningar nog inte var helt rätt. I verkligheten tog det mig omkring 70h att komma igenom kampanjen på normal svårighetsgrad.

kings-bounty-the-legend--20070712001458584_640w

För att ett spel ska hålla i 70h så måste det vara packat med innehåll och det måste jag säga att Kings Bounty faktiskt är. Dels är kartorna stora, fienderna många, och variationsmöjligheterna i hur man vill lägga upp sin strategi enorma.

Självklart är ju dock inte allt värt att hylla. Av 70h har jag säkert spenderat ca 10 på att rida tillbaka och fylla på min armé. På tok för mycket och det känns ofta segt och tempobrytande.

Alltsomallt är dock spelet ett rejält hantverk som absolut är värt den hundring det kostar för den som är minsta intresserad av genren.

Men Kings Bounty är inte allt jag spelat.. Jag har även hunnit dra stora kampanjen i Victoria I och sprungit igenom blått och orange i Portal 1… kände att det var dags nu inför 2ans hype. Mer om det i några inlägg framöver. Tror faktiskt jag ska ha en tävling med då jag snubblat över en steamkod som jag misslyckats att pracka på mina vänner.