Årets Bästa Ljud & Musik

Igår blev det inget inlägg för mig. Jag försökte länge komma på en titel jag spelat som var värd att få pris för bästa story men inget kändes tillräckligt stark. Dagens utmärkelser är desto lättare att spika och utan vidare krusiduller så kommer här:

Årets Bästa Ljud

Det är bara ett spel jag spelat i år där ljudbilden har levt sitt eget liv och nästan gett känslan av musik i öronen. Jag pratar självklart om Battlefield 3. Med tanke på hur grymt välgjort ljudet var i Bad Company 2 så var det ingen större överraskning att Battlefield 3 skulle hålla uppe den goda traditionen. Ljudet känns helt naturligt och ”verkligt” och det är egentligen först när man jämför med liknande spel som man inser vilken bedrift DICE lyckats med när det gäller ljudbilden. Förutom att det vapenljuden har rejält med tryck så är det mixningen i BF3 som hjälper till att skapa en extra dimension i närvaron. Att de lyckats skapa ett system för dels hur ljuden påverkas av den miljö man befinner sig i och hur de påverkar varandra är nog stora delar av nyckeln till varför jag inte kan komma på någon annan titel i år som ens närmar sig det här.

Årets Bästa Musik

Lika mycket som ljudmattan i Battlefield 3 utmärkte sig i år så utmärkte sig ett spel med en musik som hänförde en och levde ett liv tillsammans med ens väg genom varje nivå. Det är också den enda musik från årens spel som jag dragit igång på stereon hemma när jag inte spelat. Spelet med den magiska musiken är såklart Bastion. Till skillnad från ljudmattan i Battlefield så skapades det här konstverket av en enda person, Darren Korb. Darren bör inte ha så svårt att få fler jobb inom spelbranschen. Inte nog med att det är riktigt skön musik som håller att lyssnas på utanför spelets värld, men i spelet så känns det verkligen som musiken sitter ihop med hur man tar sig fram över banorna. Det måste förrsigått en hel del kommunikation mellan utvecklarna och kompositör under arbetet och resultatet blev musik som verkligen förhöjer spelkänslan.

Runner-up: Skyrim

Jag gillar den smäktande filmmusiken som följer en i vandringarna i Skyrim. Det är mäktigt och mysigt om vartannat beroende på var man är och vad man gör. Hittills har jag inte lyssnat på soundtracket utan att spela samtidigt, men det vet jag att kommer att göra.

Bastion genomspelat.

Igår rullade Bastions sluttexter förbi på TV här hemma och jag insåg direkt att det skulle bli svårt att skriva ner vad jag tyckte om det utan att det skulle låta som en ren hyllning. Visst förtjänar Bastion en hyllning. Kanske inte för spelet i sig men för framställningen. Ibland är helt enkelt mediet viktigare än budskapet.

Om någon lyckats att inte höra talas om Bastion än så ska jag bara flika in att det är ett action-RPG med en fläkt av tex Torchlight. Spelet lyckas med så paradoxala saker som att vara väldigt sött och mysigt samtidigt som det är vemodigt och ödesmättat. Det är även väldigt lätt att komma in i och ger sker av att vara ytligt men visar sig sen innehålla en hel del djup i systemet.

Ska man vara krasst realistisk så är dock inte Bastion så märkvärdigt rent speltekniskt som det kanske kan verka när man hör folk tala om det. Hade det inte varit för den minst sagt hänförande berättarrösten som hela tiden pratar om handlingen i spelet eller det man själv gör med huvudpersonen ”The Kid” så hade spelet antagligen passarat under de flestas radar.

Tyvärr är inte handligen heller riktigt lika fantastisk som den ger sken av. Mycket är standard och förutsägbart men förpackningen och framställningen är så välgjord att man inte direkt besväras av det. Tex så är tempot i både spelet och historieberättandet väl avvägt och det känns hela tiden som att man kommer framåt i äventyret.

Även om Bastion som sagt, rent speltekniskt är standard i mångt och mycket så har de gjort några intressanta designval.

När man springer runt och dödar monster så kan man ha 2 olika vapen med sig och det som är intressant är att spelet aldrig försöker tvinga en till att använda ett visst vapen vid ett visst ställe på en bana eller liknande. Man kan hela tiden klara sig med de vapen man trivs bäst med. Ofta är ju annars spelnivåer designade så att man ska lära sig en fiendes svaghet och använda rätt vapen mot den, tex Monster A är känsligt mot eld så du behöver eldkastaren för att klara den här banan. Sånt slipper man i Bastion och det uppskattas.

Sen kan man inte heller välja svårighetsgrad enligt den gamla devisen ”easy/normal/hard”,  istället finns det möjligheter in-game att välja specifika saker man vill ha svårare, tex att få fienden att röra sig snabbare, slå hårdare, tåla mer eller försämra ens egna egenskaper. För varje extra svårighet man ”slår på” så får man mer erfarenhetspoäng eller pengar eller andra belöningar. Ett riktigt intressant sätt att ge mig som spelare kontroll över hur jag vill öka min svårighetsgrad och belöna den som antar en högre utmaning.

Egentligen är ju inte spelet i sig speciellt märkvärdigt men man slås ändå av vilket gediget hantverk som Supergiant Games har gjort här. För ett ”mindre” spel från en definitivt mindre studio så är det väldigt imponerande att det verkligen inte finns något område av spelet som känns halvdant. Ljudet, musiken, grafiken, designen, röstskådespeleri och rent innehållsmässigt så är allt riktigt finslipat. Dessutom är spelet minst lika långt som de flesta actionspelen som släpps för fullt pris.

När jag läser vad jag skrivit nu så låter det lite som att jag är helt lyrisk över Bastion och det är jag egentligen inte. Spelet är absolut bra och kommer säkert synas på en del ”bästa nedladdningsbara”-listor framåt årskrönikorna men för min egen del är det ändå något som saknas. Jag vet inte om det kanske är själva handlingen eller spelmomenten som känns väl tunna.

Jag är lite splittrad helt enkelt, men en sak är jag i alla fall helt säker på.

Bastion var väl värt både pengarna och tiden.