Årets Nykomling

Det är inte det lättaste att utse årets nykomling ett sånt här år som ju kantats av otaliga uppföljare så långt jag kan se i spelhyllorna men några nytillkomna finns det ju ändå. Bland storspelen syns bla L.A. Noire, Bulletstorm, Rage och Dead Island men jag intresserar mig för ett spel som inte haft samma marknadsföringsbudget men som ändå lyckades skapa sig ett internationellt genomslag. Spelet jag tänker på är Magicka som utvecklades av svenska Arrowhead Studios.

Magicka bjöd på störtskön humor och ett helt hysteriskt gameplay som gjorde sig som allra bäst tillsammans med ett knippe vänner online. Man dödade varandra, skrek åt varandra och skrattade med varandra.

Jag gillar dessutom att Arrowhead valde att göra några otippade designval som ändå visade sig tilltala publiken. Man skippade det här med Loot, Man skippade det här med levels och skills. Man skippade till och med det här med Mana trots att allt handlade om magi. Man kunde spamma så mycket spells man hann med och eftersom friendly fire alltid var på innebar det oundvikligen att man dödade varandra lika ofta som man dödade fienderna. Ett annorlunda recept som ändå smakade utsökt.

En andraplats i den här kategorin vill jag ändå ge till L.A. Noire som vi kanske inte kommer få se mer utav men att sälja i den utsträckning som LA Noire gjort under ett nytt okänt namn och med en spelidé som var riktigt vågad är värt en eloge.

Årets Spelvärld

I spel precis som i andra kulturyttringar som till exempel film eller litteratur så är miljön där historien utspelar sig en viktig komponent för inlevelsen. Det kräver såklart att man ger världen eller miljön (eng setting) ett eget liv och en betydelse för upplevelsen. Tänk Sagan om Ringen, där ges miljön och världen riktigt stor plats och är aldrig bara en passiv kuliss för handlingen.

Hur världen behandlas inom spel är ofta en helt annan femma men ibland så lyckas man göra spelvärldar som blir en viktig komponent i den upplevelse man vill förmedla. Ta till exempel semesterparadiset i Dead Island, varför springa runt i massa trånga mörka gränder där man förväntar sig zombies runt varje hörn när man istället kan vandra runt på en solig strand och få en mental krock varje gång det springer fram en badshortsklädd döing mot en. Eller de mörka stadsmiljöerna med den kliniska ytan och de skitiga bakgatorna i Deus Ex Human Revolution som skvallrar om att vi trots massa förbättrande teknologi kanske inte går en ljus och vacker framtid till mötes.

Men i år finns det egentligen bara ett spel jag spelat där världen inte bara är en viktig del av upplevelsen utan faktiskt är den stora stjärnan. Jag pratar naturligtvis om The Elder Scrolls V: Skyrim. Det är inte karaktärssystemet som är grejen, det är inte heller de stela NPCerna eller den lite krystade storyn som är grejen med stort G i Skyrim. Det är det stora vackra och spännande landskapet. De snötäckta bergen med sina ruiner och de forsande floderna som kantas av allsköns grottor och överallt berättas en liten del av den stora värld man lever i när man spelar. Glöm inte att det också är den enda spelvärld som bjuder på flygande mammutar och drakar som flygerbaklänges. Allt spelar in i den glädje det är att vandra runt i det karga vikingalandet. Jag vill ge ett tack till Bethesda för att de inte valt att gå på den Warcraft-inspirerande designen med gälla färger, svulstigt dimensionerade rustningar och allt det andra serieliknande färgfestandet. Kallt, grått, tråkigt och i sammanhanget naturligt är det i Skyrim. Precis som det bör vara.

Frågan är om jag någonsin kommer uppleva allt som finns att se och göra i Skyrim men jag längtar efter att få fortsätta försöka.

Ska jag gå dit eller bara stå och titta?

Ska jag gå dit eller bara stå och titta?

En god runner-up i den här kategorin är såklart Minecraft. Världen i Minecraft kanske inte känns lika levande och intressant som den i Skyrim men det tar den igen med att den låter mig skapa den helt själv. Både in-game där man kan bygga om allt hur man vill och redan i worldbuildern där man kan ställa in parametrar för att bestämma vad för typ av sandlåda man vill leka i.

Årets Överraskning och Besvikelse

Det känns spännande att få börja årets spel-bloggandet med de dubbla kategorierna kring årets spel och årets besvikelse. Det är ju två kategorier där det kan skilja sig rejält mellan åsikterna folk har så det ska bli kul att läsa vad andra sätter upp för spel idag. Men utan vidare dösnack så går vi in på vad jag har blivit mest överraskad respektive besviken på i år.

Årets Besvikelse: L.A. Noire

Jag vill egentligen inte skriva L.A. Noire som årets besvikelse eftersom jag någonstans ändå vill att det ska ha varit så grymt bra som jag hoppades på när jag började läsa information om det. Ett öppet spel med tungt fokus på story och detektivarbete. Allt jobb de gjorde med Motion Capture av skådespelarnas minspel borgade för att vi äntligen skulle få levande dialoger och det skulle bli spelversionen av alla coola deckarserier vi ser på TV.

Men verkligheten blev en annan även om jag de första timmarna i spelet försökte fokusera på de aspekter jag gillade. För det finns bra saker i L.A. Noire. Tyvärr finns det även en hel massa dåligt och såhär efteråt känns det uppenbart att utvecklarna fokuserat på helt fel saker. Dialogerna såg iofs bra ut men de var rätt kasst skrivna och kändes aldrig naturliga och flytande. Meningarna kändes ofta ihopsatta mening för mening utan inlevelse och förhören förvandlades från samtal till ren spelmekanik där en mening kunde följas av en replik som knappt hade något med första meningen att göra. I klassiskt Rockstar manér så kändes huvudpersonen Cole klumpig att styra och och den enorma tid man lagt på att rekonstruera ett tidsenligt L.A. borde lagts på att fylla det med liv istället. Nu blev det en kuliss som man alltsom oftast hoppade över att uppleva. Vad är poängen med en öppen värld om det inte finns något i den att upptäcka? Synd säger jag. Mer om mina uppleverser i L.A. Noire finns här och här.

Framtiden ser mörk ut för Cole Phelps

Framtiden ser mörk ut för Cole Phelps

 

Årets överraskning: Dead Island

Ja ni läste rätt. Det där buggiga halvfärdiga och skandalomsusade spelet med dessa evigt uttjatade zombier är den största överraskningen för mig i år. Efter den omtalade teasertrailern skrev jag av Dead Island direkt och allt jag läste om det förstärkte bara känslan av att det var en tom men skramlande tunna. Konceptet med zombieslakt är ju inte direkt nytt och det kändes mest som om utvecklarna själva försökte skapa en hype kring det. Hursomhelst satt jag ändå där med ett ex av spelet en dag och ve o fasa. Det innehöll ju mer än bara Zombieslakt. Där fanns ju RPG-momenten som saknades i tex Left4dead-spelen och i god survivoranda så fick man dessutom samla på sig massa skräp och bygga nya fräsiga vapen. Lite i stil med Dead Rising fast utan de motbjudande jobbiga upplägget. Här var närvaron betydligt starkare och en del har till och med jämfört det med Fallout-spelen (fast riktigt så långt vill inte jag gå).

Men även om spelet ”smalnar” av lite längre in så är det äkta utforskarglädje att gå runt och leta användbara vapen och göra lite olika questar i den ändå rätt öppna och vackra semesterorten. Bara krocken som blir av att knalla omkring på värsta paradisplatsen och sen slåss för livet med slemmiga odöda är effektfull. Spelet stödjer multiplayer co-op men jag spelar själv. Då blir det mer survivor och mindre actionröj.

Visst stämmer all kritiken ang buggar och problem och halvfärdiga dialoger osv men jag har länge hoppats på ett zombiespel med den rätta känslan och Dead Island är det närmsta som jag hittat hittills.
Från att ha varit helt ointressant i min bok så gick Dead Island över till att vara ett spel jag ser fram emot nästa gång jag kan sätta mig med. Ett tips är dessutom att även den som spelar på PC använder handkontroll då man kan använda den analoga stridsstyrningen vilket höjer spelvärdet rejält.

 

Åk på Zombiesafari med Apollo solresor!

Åk på Zombiesafari med Apollo solresor!

Nu när ni läst och förfasats över mina val i dessa kategorier så får ni gå in och läsa någon av följande bloggar istället. Några av dem kommer säkert vara inne på samma spår som dig istället.