Årets Spelvärld

I spel precis som i andra kulturyttringar som till exempel film eller litteratur så är miljön där historien utspelar sig en viktig komponent för inlevelsen. Det kräver såklart att man ger världen eller miljön (eng setting) ett eget liv och en betydelse för upplevelsen. Tänk Sagan om Ringen, där ges miljön och världen riktigt stor plats och är aldrig bara en passiv kuliss för handlingen.

Hur världen behandlas inom spel är ofta en helt annan femma men ibland så lyckas man göra spelvärldar som blir en viktig komponent i den upplevelse man vill förmedla. Ta till exempel semesterparadiset i Dead Island, varför springa runt i massa trånga mörka gränder där man förväntar sig zombies runt varje hörn när man istället kan vandra runt på en solig strand och få en mental krock varje gång det springer fram en badshortsklädd döing mot en. Eller de mörka stadsmiljöerna med den kliniska ytan och de skitiga bakgatorna i Deus Ex Human Revolution som skvallrar om att vi trots massa förbättrande teknologi kanske inte går en ljus och vacker framtid till mötes.

Men i år finns det egentligen bara ett spel jag spelat där världen inte bara är en viktig del av upplevelsen utan faktiskt är den stora stjärnan. Jag pratar naturligtvis om The Elder Scrolls V: Skyrim. Det är inte karaktärssystemet som är grejen, det är inte heller de stela NPCerna eller den lite krystade storyn som är grejen med stort G i Skyrim. Det är det stora vackra och spännande landskapet. De snötäckta bergen med sina ruiner och de forsande floderna som kantas av allsköns grottor och överallt berättas en liten del av den stora värld man lever i när man spelar. Glöm inte att det också är den enda spelvärld som bjuder på flygande mammutar och drakar som flygerbaklänges. Allt spelar in i den glädje det är att vandra runt i det karga vikingalandet. Jag vill ge ett tack till Bethesda för att de inte valt att gå på den Warcraft-inspirerande designen med gälla färger, svulstigt dimensionerade rustningar och allt det andra serieliknande färgfestandet. Kallt, grått, tråkigt och i sammanhanget naturligt är det i Skyrim. Precis som det bör vara.

Frågan är om jag någonsin kommer uppleva allt som finns att se och göra i Skyrim men jag längtar efter att få fortsätta försöka.

Ska jag gå dit eller bara stå och titta?

Ska jag gå dit eller bara stå och titta?

En god runner-up i den här kategorin är såklart Minecraft. Världen i Minecraft kanske inte känns lika levande och intressant som den i Skyrim men det tar den igen med att den låter mig skapa den helt själv. Både in-game där man kan bygga om allt hur man vill och redan i worldbuildern där man kan ställa in parametrar för att bestämma vad för typ av sandlåda man vill leka i.

Ur led är tiden

Jag minns tiden då man var tvungen att uppgradera sin dator i alla fall en gång om året för att ens kunna spela de nysläppta spelen vettigt. Det var dock långt innan Xbox360 och Playstation 3 låg som stoppklossar och höll ner systemkraven på spelen som utvecklas.

Eftersom utvecklarna måste anpassa sig till att spelen ska fungera på konsollerna så är det där någonstans man lägger prestandaribban och bara ibland så bjuder man till genom att slänga in lite maffigare texturerer och annan topping på PC-versionen. Det här kan ses både som något gott och något ont.

Ont för att spelen skulle kunna vara häftigare om utvecklarna fick släppas loss helt enligt en modern PCs möjligheter.

Gott för att det tydligen innebär att min 3.5 år gamla (redan då Mid-Range) dator fortfarande ligger i linje med Skyrims rekommenderade systemkrav. Alltså inte ens minimum-kraven utan min gamla skrotburk är  rekommenderad för att spela Skyrim på. Som sagt.. ur led är tiden.

Och när vi ändå pratar Skyrim så känner jag peppen börjar ta överhanden helt nu. Bara 2 veckor kvar.

Bör spelas på min dator

Bör spelas på min dator