Årets Bästa Spel

Då var turen kommen till den magiska förstaplatsen. Så vad passar bättre än att ge den till ett magiskt spel. Det spelet som precis som förra årets höjdare Alan Wake nästan verkar vara designat med mig som målgrupp. Fantasy, stor öppen värld, Snö och berg och bittra ”vikingar”. Ni har redan listat ut det. Årets Bästa Spel är Skyrim!

Jag kan inte hjälpa att det är extremt förutsägbart av mig men jag verkligen älskar Skyrim. Och ja, jag borde kanske vara mer kritisk mot de tekniska problemen osv men nej… när jag står där på klippkanten och tittar ut över landskapet och tänker ”hmm…undrar vad det där är på horisonten.. Jag går dit och kollar” så skiter jag i flygande mammutar och döda bröllopsgäster.

Då finns bara jag och den snötäckta lekplats som Skyrim är för mig. Musiken är utsökt vacker och designen passar mig perfekt. Jag har alltid förundrats av skönheten i vinterklädda bergslandskap och det får jag i mängder av Skyrim. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg så uppskattar jag dessutom att man valt den mer sparsamma designen utan gälla färger och WoW-liknande överdrifter.

Där Dark Souls känns ogästvänligt och osäkert så känns det vintriga Skyrim precis tvärtom. Det är tryggt och hemtrevligt ända ner i de mörkaste grottorna. Bethesda lär inte få några priser för innovation när det gäller Skyrim men ibland är det inte det man vill ha. I Skyrim ges jag verktygen till att göra spelet till mitt eget. Jag beundrar Bethesdas lojalitet till ensamspelaren i dessa tider när allt tvingas på ett multiplayerläge. Faktum är att jag inte ens har med mig några följeslagare för det förstör den ensliga atmosfären.

Att få vandra runt i timmar och åter timmar i ett vacker och spännande landskap och då och då slå ihjäl en drake är det bästa som hänt under spelåret 2011.

Årets näst bästa spel

Efter att ha fått fundera lite och haft lite hårklyverier inför placeringen av de tidigare platserna på listan så har turen nu kommit till de valen som varit självklara hela vägen. Det jag tycker är årets näst bästa spel är ett spel jag från början avfärdade och inte kände något sug efter alls. Ryktet sa att det var extremt svårt och då är det antagligen inget för mig. Men allteftersom hintades det om att det ändå bjöd på en upplevelse som inget annat spel bjöd på. Då är det något för mig. Jag pratar om Dark Souls.

Dark Souls har ju nämts flera gånger på andra bloggar under den här månaden så ni vet säkert redan vad det är för typ av spel. Det som fascinerar mig så stark med Dark Souls är det att det på pappret ger sken av att vara ett standard RPG. Klassisk Fantasy med religion, magi riddare och monster i borgar och andra otrevliga miljöer. Att det är svårare än genomsnitts RPG-et är den enda skillnaden som är lätt att sätta fingret på. Men egentligen är just den skillnaden oviktig tror jag. Att det är svårt är inte magin. Magin är osäkerheten.

Det Dark Souls gör så väl är nämligen att man trots vanliga ingridienser har serverat ett spel som vi inte känner igen. Man bryter helt enkelt med alla konventioner kring hur ett Fantasy-RPG ska vara. Ta bara en sådan sak som att man börjar spelet död. Det är osäkerheten på vad spelet kan bjuda på som gör att man aldrig känner sig trygg, men också det som gör att det blir en upplevelse utöver det vanliga.

Känslan jag har fått av Dark Souls påminner starkt om känslan jag fick när jag började se på asiatiska skräckfilmer. Det var spöken och monster precis som i våra västerländska filmer, men man hade helt andra strukturer i gestaltningen och berättartekniken i de asiatiska filmerna. Man kände inte igen sig i dem… och det gör man inte i Dark Souls heller. Jag vet helt enkelt inte alls vad som kommer hända när jag öppnar en dörr, går ner för en trappa, går runt ett hörn osv… Och jag älskar det.

Förutom det så är ju spelet riktigt snyggt och väldigt omfattande. Världen som man spelar i är både vacker och mörkt olycksbådande. Spelet är överhuvudtaget extremt stämningsfullt med ljud och allt. Jag kommer njuta/lida av Dark Souls länge. Därför är det årets näst bästa spel.