Årets Nykomling

Det är inte det lättaste att utse årets nykomling ett sånt här år som ju kantats av otaliga uppföljare så långt jag kan se i spelhyllorna men några nytillkomna finns det ju ändå. Bland storspelen syns bla L.A. Noire, Bulletstorm, Rage och Dead Island men jag intresserar mig för ett spel som inte haft samma marknadsföringsbudget men som ändå lyckades skapa sig ett internationellt genomslag. Spelet jag tänker på är Magicka som utvecklades av svenska Arrowhead Studios.

Magicka bjöd på störtskön humor och ett helt hysteriskt gameplay som gjorde sig som allra bäst tillsammans med ett knippe vänner online. Man dödade varandra, skrek åt varandra och skrattade med varandra.

Jag gillar dessutom att Arrowhead valde att göra några otippade designval som ändå visade sig tilltala publiken. Man skippade det här med Loot, Man skippade det här med levels och skills. Man skippade till och med det här med Mana trots att allt handlade om magi. Man kunde spamma så mycket spells man hann med och eftersom friendly fire alltid var på innebar det oundvikligen att man dödade varandra lika ofta som man dödade fienderna. Ett annorlunda recept som ändå smakade utsökt.

En andraplats i den här kategorin vill jag ändå ge till L.A. Noire som vi kanske inte kommer få se mer utav men att sälja i den utsträckning som LA Noire gjort under ett nytt okänt namn och med en spelidé som var riktigt vågad är värt en eloge.

En L.A.-fant på brottsplatsen.

Nu har jag spelat ca 9 timmar in i L.A. Noire och innan jag återger mina intryck så här lång så ska jag påpeka att jag inte tänker spoila några delar i handlingen så ni behöver inte sluta läsa här. Jag är själv lite rädd för spoilers och har undvikit att läsa för mycket åsikter om det, så om jag bara återupprepar saker här som andra redan ältat till leda så ber jag om ursäkt.

Som en kort sammanfattning innan jag radar upp positivt och negativt så ska jag säga att jag har kul med spelet och hela tiden ser fram emot nästa steg. Tyvärr har Team Bondi också sett till att göra så mycket tokigt att jag hela tiden svär över hur mycket bättre upplevelsen kunde varit. Men här kommer en lite lista på vad jag gillar och inte.

110426-la-noire

Bra i L.A. Noire:

  • Detektivkänslan! Oh yes. Den är här precis så mycket som man kunnat hoppats på. Även om spelet är linjärt så snärjs man in i att känna att man “knäcker” fallen med ledtrådsletande och förhör.
  • Tempot. Jag gissar att många dock kommer hålla just tempot emot L.A. Noire för vi har blivit vana vid att det ska gå undan med fart o flärd hela tiden. Själv uppskattar jag dock att det kommer ett storspel och vågar vara långsamt och vågar lägga fokus på samtal och detaljer.
  • Ansiktsanimationerna. De är verkligen next-gen och aldrig har ett spel känts så mycket som en tv-serie eller film när man bara tittar på det. Tyvärr är jag rädd att få utvecklare kommer hoppa på tåget då det lär vara dyrare än de tycker är värt.
  • Upplägget. Låter lika generellt som jag menar det, men jag gillar den övergripande mekaniken i hur man spelar spelet. Att man får sina case, undersöker brottsplatser, intervjuar vittnen m.m. Funkar väldigt bra och ger precis den upplevelsen jag hoppades på.
  • Intervjuerna och förhören. Det här är väl kanske den viktigaste aspekten av spelet och det som främst särskiljer det från andra spel i genren. Och det fungerar… OM… man snabbt inser att de inte är riktiga förhör eller ens filmförhör. Det är helt enkel ett spelmekaniskt moment som det gäller att lära sig systemet för. Ett spelmoment och inte ett samtal.

Som jag nämnde ovan så finns det dock en hel del punkter där utvecklarna skjuter sin succésaga i sank och här är några av dem.

la-noire-20110114024512744

Kasst i L.A. Noire

  • Intervjuerna. Det här är ju en av stöttepelarna i spelet och även om det är en av ljuspunkterna så förstör de samtidigt helhetskänslan eftersom de är utsmyckade som att de skulle vara en dialog fast de mer som schack där det gäller att “kontra” sin motståndares drag. De fungerar inte som samtal och det är det man tror att man håller på med.
  • Spelmotorn! Har sett folk prata om tekniks briljans och liknande ang L.A. Noire och det kan enbart sägas om ansiktsrörelser. I övrigt fungerar ju spelet rätt kasst rent tekniskt. Till och början med har jag aldrig spelat ett spel som laggar så mycket på min Xbox. Bilduppdateringen är ibland faktiskt frustrerade dålig. Då är det värt att tänka på tempot igen. Spelet är extremt lugnt och ändå hackar det när man bara vänder sig om ibland. Försöker man dessutom att spela spelet direkt från skivan så får man räkna med att tidningar, bänkar, skyltar, folk, disk, möbler med mera sakta men säkert poppar upp i bild forfarande 15-20 sekunder efter man ställt sig helt stilla och tittar på något.
  • Kontrollen. Kanske är det GTA-sjukan som gör sig påmind igen men precis som i Red Dead Redemption så är spelarpersonen halvt om halvt okontrollerbar till fots. Springer man in o fastnar med axeln in dörrkarmen på väg in i ett hus så ska man vara beredd på att ta en svängom runt halva parkeringen innan man kan sikta in sig på dörren igen. Även cover-systemet är hopplöst. Har man duckat bakom en låda så sitter man i princip fast där. Lyckas man ta sig ur cover systemet så brukar man i nästa sekund stå mitt på en parkering eller liknande. Inga mellanting.
  • Repetition. Just att springa och jaga skurkar har jag redan tröttnat på. Jaktscenerna är ofta hårt scriptade och man kommer ligga precis lagom bakom förövaren ända tills det händer något specifikt som man ska reagera på. Eftersom man inte kan påverka något under jakten så känns det som att ok… skit i det och bara sätt mig där jag ska skjuta, tala, brotta ner skurken.
  • Meningslösa designval. Varför kalla det för Noire om man inte tänkt göra ett spel med Noir-känsla. Förutom valet av tidsperiod så blir det inte mer Noir än startmenyn som faktiskt är rätt go. Discworld Noir är mer Noir. Sen undrar jag varför jag måste gå in i ett kök helt fullt med prylar bara för att plocka upp en mugg i alla bråten och höra Phelps säga “not connected”.. nej men då kunde ni skitit i att låta mig plocka upp den muggen med.

LA-Noire_screenshot_141

Det som är L.A. Noires främsta aspekt är dess filmiskhet men det är också det som fäller spelet. När man försöker brygga över gränsen mellan dessa 2 medier så blir det också väldigt tydligt när saker bryter illusionen. I ena sekunden känns det som man äntligen får spela en film sådär som man önskat och nästa sekund känns det som man harvar fram i ett ganska oslipat spel. Även skådespeleriet dialogen är väldigt ojämt. Lysande ena stunden och katastrofalt i nästa.

Nu blev det här mycket längre än jag tänkt att skriva men det är svårt att sluta när det väl börjar spilla ur en. Som sagt så har jag ändå roligt med spelet och än ångrar jag inte mitt köp men någonstans hoppas jag ändå att L.A. Noire 2 kommer bli det spel jag hoppades att det här skulle varit.

Jag återkommer med avslutande åsikter när jag är klar med spelet. För trots problem så ser jag fram emot resten av resan.