Ca 40.000 orker senare…

… så känner jag fortfarande för att skjuta några till.

Jag har under några väl valda timmar skördat min väg genom enspelar-kampanjen i Warhammer 40.000 Space Marine (hädanefter kallat bara Space Marine) och har haft oväntat roligt på resans gång.

Orken till höger skriker "Space Marine!".. den till vänster med.

Orken till höger skriker "Space Marine!".. den till vänster med.

För er som inte har koll på vad det är för spel så är det en 3e personsskjutare med stora inslag av närstrid. Man spelar Captain Titus som är, japp ni gissade det, en Space Marine. Fast egentligen är han en Ultra Marine, en gendesignad supersoldat. Tillsammans med endast en handfull andra soldater så ska man försöka stoppa en Ork-invasion på en av imperiets fabriksplaneter. Som ni kanske märker är handlingen ingenting studion valt att lägga krut på när dom gjorde Space Marine. De har istället lagt krutet på krut för är det något man gör i Space Marine så är det att skjuta.

Space Marine lyckas att göra ett avskalat spel utan extra lull-lull men ändå hålla uppe underhållningsnivån. Med avskalat menar jag att de har skippat saker som cover-system eller uppgraderingar av vapen/färdigheter och istället utvecklat närstriderna vilket gör att spelet ibland känns som en blandning av Gears of War och tex God of War.. fast i lite-version.

När man fokuserar på stridandet så vill det till att det känns tillfredställande och det tycker jag att det gör med råge. Det slutar aldrig kännas härligt att först tömma sina magasin in i horden av grönskinn för att sedan ta upp sitt Chainsword och kasta sig in i klungan och såga sig fram medans Orkköttet sprutar.

Ska man ta ett steg tillbaka och se med nyktra ögon på spelet så finns det såklart en del moln på himlen. Som redan antytt är handlingen väldigt basic och lämnar så många dörrar öppna att det ibland känns som det här spelet mest är en försmak på vad som komma skall i en eventuell 2a.

Striderna fungerar bra men ibland fastnar min supersoldat i någon låda eller annan bråte och det kan vara sjukt frustrerande att bli slaktad av allt oknytt bara för att man sitter fast i någon skitdetalj på banan. Jag har hört en del klaga på att spelet är för kort men det tog mig runt 8 timmar att ta mig igenom och det känns väl som standard i den här genren. Däremot ska sägas att slutstriden är så obscent mycket svårare än resten av spelet att jag var på god väg att ge upp efter det kanske 15e försöket.

Lite oväntat bjuder dessutom Space Marine på något så ovanligt som en stark kvinna som inte bjussar på en enda sexuell underton utan helt enkelt bara är hård, påklädd och sliter med det något sunkiga jobbet att chefa över de få överlevande försvarsstyrkorna på planeten. Även om Titus självklart aktiverar lite kanontorn och annat för att hjälpa henne så är det så gott som lika ofta hon som erbjuder bistånd som Ultra Marinesen inte hade klarat sig utan.

2nd Lieutenant Mira

2nd Lieutenant Mira

Några blandade funderingar som uppstår när man spelar Space Marine:

  • Varför bygger man en korridor 20 meter hög om dörrarna i vardera ände ändå bara ska vara ca 5-6m höga? Det verkar råda kraftig volym-inflation i warhammers arkitektur.
  • Skriker Orkerna ”Space Marine” varje gång dom ser mig bara för att man vill banka in varumärket i våra hjärnor inför en 2a?
  • Hade jag unnat mig att gilla action-scenerna ännu mer om utvecklarna låtit bli att kalla det för ”cinemaction” hela tiden?
  • Varför får man inte spela Ork i multiplayern?
Orken har fått syn på en "Space Marine!"

Orken har fått syn på en "Space Marine!"

Det ska dock tillläggas att jag själv inte provat multiplayern alls. Jag hyrde bara spelet med ett 5-dagarspass på Onlive och där har de helt enkelt inte aktiverat multiplayerfunktionen än.

Jag vill rekommenderar spelet till den som gillar jättestora axelskydd, skjuta, slåss och höra Orker skrika ”Space Marines!” ca 40.000ggr.

Jag rekommenderar det dock inte till den som vill ha en matig handling, uppgraderingssystem ala RPG eller någon större variation.