Debatten missar målet

Ett tag nu har det det debatterats flitigt kring det faktum att Nintendo inte kommer att släppa Dead or Alive Dimensions på den nordiska marknaden. Beslutet grundar sig på en barnporrdom mot en mangatecknare (Simon Lundström) och ett påstått hot om polisanmälan mot spelet i en flashbacktråd.

I flera podcasts (Radiogamer, Radio Speltorsk) och flera bloggar har ämnet ventilerats både 1 och 2 vändor. Jag tycker dock att man drar för konstiga slutsatser och gör faktahopp som inte känns motiverade. Genomgående har det kommit kritik mot regelverk och juridiska vinklingar på utformingen av barnporrlagen sett i perspektiv av att DoA: D har blivit stoppat i Sverige. Alla nämnda nämner ju att det är Nintendo som stoppat spelet på eget bevåg men kringliggande diskussioner har mest hanterat ämnet som att myndigheterna på något sätt lagt sig i.

Även om det skulle blivit en polisanmälan som en åklagare tagit tag i så tror jag inte Nintendo är det minsta rädda för det rättsliga efterspelet. Däremot är man rädda för den publicitet en anmälan skulle kunna dra med sig. Nintendo lever ändå i stort sett på casualpubliken och familjer. Att ens associeras med barnporrmisstankar skulle vara ett enormt hårt slag mot det varumärke man har byggt upp.

Sen stör jag mig lite extra på att folk är så jäkla pigga på att visa sin bestörtning över att någon kan dömas för barnporr pga tecknade bilder. Visst finns det ju inga fysiska lidande barn när bilden är tecknad men varför är man så inriktad på att det inte finns något offer så man glömmer bort att det ändå finns en förövare. För vem fan är egentligen målgruppen för erotiska bilder föreställande småtjejer i nedre tonåren? Tecknade  eller inte… Vem gör bilderna och vem hoppas man ska titta på dem eller läsa och gilla bilderna?  Vad hoppas man uppnå hos sin läsare med en tecknad bild på en naken minderårig tjej (eller kille för den delen?) i utmanande pose eller till och med i sexakt som fallet var med “någon enstaka” av bilderna i domen enligt Simon Lundström själv.

Gör man en snabb googling på Simon Lundström och Mangadomen nu så kommer man snabbt till mängder av siter, debattartiklar och facebookkampanjer som står på barrikaderna för att protestera mot den “orimliga censuren, sovjetlagarna, myndighetsöversitteriet och tankelagarna” eller för att “fria serier och hävda att spindelmannen inte kan bli kränkt”. I verkligheten så är det som dessa personer så passionerat hävdar inte annat än rätten att titta på teckningar av barn som är ämnade att vara sexuellt attraherande.

Så med andra ord är det såklart bra att inget barn blivit utnyttjat i produktionen av bilderna men faktum kvarstår att syftet är exakt detsamma med en tecknad bild.

Det finns säkert mycket förmildrande omständigheter just i fallet med Simon, men att så många så ohämmat basunerar ut sin vrede över att samhället markerar att det inte är ok att tända på barn är fascinerande och lite skrämmande.