Årets Bästa Spel

Då var turen kommen till den magiska förstaplatsen. Så vad passar bättre än att ge den till ett magiskt spel. Det spelet som precis som förra årets höjdare Alan Wake nästan verkar vara designat med mig som målgrupp. Fantasy, stor öppen värld, Snö och berg och bittra ”vikingar”. Ni har redan listat ut det. Årets Bästa Spel är Skyrim!

Jag kan inte hjälpa att det är extremt förutsägbart av mig men jag verkligen älskar Skyrim. Och ja, jag borde kanske vara mer kritisk mot de tekniska problemen osv men nej… när jag står där på klippkanten och tittar ut över landskapet och tänker ”hmm…undrar vad det där är på horisonten.. Jag går dit och kollar” så skiter jag i flygande mammutar och döda bröllopsgäster.

Då finns bara jag och den snötäckta lekplats som Skyrim är för mig. Musiken är utsökt vacker och designen passar mig perfekt. Jag har alltid förundrats av skönheten i vinterklädda bergslandskap och det får jag i mängder av Skyrim. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg så uppskattar jag dessutom att man valt den mer sparsamma designen utan gälla färger och WoW-liknande överdrifter.

Där Dark Souls känns ogästvänligt och osäkert så känns det vintriga Skyrim precis tvärtom. Det är tryggt och hemtrevligt ända ner i de mörkaste grottorna. Bethesda lär inte få några priser för innovation när det gäller Skyrim men ibland är det inte det man vill ha. I Skyrim ges jag verktygen till att göra spelet till mitt eget. Jag beundrar Bethesdas lojalitet till ensamspelaren i dessa tider när allt tvingas på ett multiplayerläge. Faktum är att jag inte ens har med mig några följeslagare för det förstör den ensliga atmosfären.

Att få vandra runt i timmar och åter timmar i ett vacker och spännande landskap och då och då slå ihjäl en drake är det bästa som hänt under spelåret 2011.

Årets näst bästa spel

Efter att ha fått fundera lite och haft lite hårklyverier inför placeringen av de tidigare platserna på listan så har turen nu kommit till de valen som varit självklara hela vägen. Det jag tycker är årets näst bästa spel är ett spel jag från början avfärdade och inte kände något sug efter alls. Ryktet sa att det var extremt svårt och då är det antagligen inget för mig. Men allteftersom hintades det om att det ändå bjöd på en upplevelse som inget annat spel bjöd på. Då är det något för mig. Jag pratar om Dark Souls.

Dark Souls har ju nämts flera gånger på andra bloggar under den här månaden så ni vet säkert redan vad det är för typ av spel. Det som fascinerar mig så stark med Dark Souls är det att det på pappret ger sken av att vara ett standard RPG. Klassisk Fantasy med religion, magi riddare och monster i borgar och andra otrevliga miljöer. Att det är svårare än genomsnitts RPG-et är den enda skillnaden som är lätt att sätta fingret på. Men egentligen är just den skillnaden oviktig tror jag. Att det är svårt är inte magin. Magin är osäkerheten.

Det Dark Souls gör så väl är nämligen att man trots vanliga ingridienser har serverat ett spel som vi inte känner igen. Man bryter helt enkelt med alla konventioner kring hur ett Fantasy-RPG ska vara. Ta bara en sådan sak som att man börjar spelet död. Det är osäkerheten på vad spelet kan bjuda på som gör att man aldrig känner sig trygg, men också det som gör att det blir en upplevelse utöver det vanliga.

Känslan jag har fått av Dark Souls påminner starkt om känslan jag fick när jag började se på asiatiska skräckfilmer. Det var spöken och monster precis som i våra västerländska filmer, men man hade helt andra strukturer i gestaltningen och berättartekniken i de asiatiska filmerna. Man kände inte igen sig i dem… och det gör man inte i Dark Souls heller. Jag vet helt enkelt inte alls vad som kommer hända när jag öppnar en dörr, går ner för en trappa, går runt ett hörn osv… Och jag älskar det.

Förutom det så är ju spelet riktigt snyggt och väldigt omfattande. Världen som man spelar i är både vacker och mörkt olycksbådande. Spelet är överhuvudtaget extremt stämningsfullt med ljud och allt. Jag kommer njuta/lida av Dark Souls länge. Därför är det årets näst bästa spel.

Deus Ex Human Revolution.

Nu har jag smugit, hoppat, krypit i tunnlar, skjutit och slagit folk i bakhuvudet i mer än 30h trots att statistiken på howlongtobeat säger att det inte borde tagit mer än 25h. Men vad gör väl några timmar extra i ett spel som gör så mycket rätt som Deus Ex: Human Revolution gör.

Även om jag vet att jag aldrig spelade det första Deus Ex så mycket som jag förstått på folks nostalgiska vurmande att jag borde ha gjort så har jag vaga men positiva minnen av mina upplevelser med det. Deus Ex kom i en tid när den typen av frihet och valmöjligheter var lika fascinerande som de var ovanliga.

Gulskimrande Adam Jenssen

Gulskimrande Adam Jenssen

Sedan dess har det hänt mycket inom spelvärlden och det är svårt att på allvar slå på trumman med valfrihet som säljpunkt men Deus Ex HR lyckas i min mening ändå förvalta sin föregångares arv väl och det är många gånger under spelets gång som man efter att ha tagit sig förbi en sektion inser att man kunde gjort det på ett helt annat sätt som kanske hade varit lättare.

Handlingen i Human Revolution utspelar sig ju en bit in i framtiden och kretsar i huvudsak kring de konflikter de innebär att ha några fåtaliga företag som tävlar om marknadsandelar när det gäller teknik för att förbättra den mänskliga kroppen. Man väver även in de politiska dilemman som uppstår när man definitionen av mänsklighet luckras upp okontrollerat. Det är lätt att se situationen i DEHR som ren science fiction men mycket ligger oss nog närmre i tiden än vi tror. Många av de här frågorna kommer sannolikt få mycket större betydelse inom 20-30 år.

Gul Nattklubb

Gul Nattklubb

För att man inte ska drunkna i filosofiska funderingar så har man dock knutit det mesta av handlingen till lite mer jordnära saker som att undersöka varför företaget man jobbar på blev attackerat och man själv halvt ihjälslagen i spelets introduktionsekvenser.

Normalt sett så brukar jag inte uppskatta smygsegment i spel speciellt mycket men DEHR lyckas med att göra någon form av arkad-smygning som känns fungerande utan att bli frustrerande. Spelet lyckas dessutom hålla ett riktigt varierat och bra tempo hela vägen igenom och man känner sig aldrig fast i en spelstil eller fast över huvudtaget trots att vissa bitar är riktigt svåra.

Gult prickskytte

Gult prickskytte

Även uppgraderingssystemen (både för ens karaktär och vapnen) fungerar riktigt bra och man sitter och grämer sig lite över varje poäng man sätter ut och funderar på om man borde ha lagt dem på något annat. Något som är extra sant mot slutet av spelet där det börjar bli riktigt betydelsefullt vilka förmågor man har.

I sann rollspelsanda så engageras man även i en del konversationer med olika personer och här kunde jag inte låta bli att bli lite arg när jag spelade. Dock inte på Deus Ex utan på L.A. Noire. Det spelet skulle bygga på dialogerna och ändå så är de mycket mer välgjorda, naturliga och spännande i Deus Ex HR. Det är till och med så att några av DEHRs mest intensiva ögonblick är i dialoger.

Nu gjorde jag faktiskt inte alla sidouppdrag i spelet men de jag gjorde överraskade även de med att vara betydligt mer välgjorda än i många andra spel och några av dem kändes som helt naturliga delar i handlingen. Hoppas på mer sådant i fler spel.

Självklart finns det en del saker som inte är så bra med DEHR också. Färdigheter som man har nytta av kanske 2-3 gånger under hela spelet känns nästan taskigt och som redan debatterats en del så känns en del biroller i spelet lite väl stereotypa. Sen kanske det är jag som är nojig men jag funderade hela spelet igenom på varför det inte finns en enda spegel i framtiden? Speciellt med tanke på hur många badrum man är inne i.

Gult överfall

Gult överfall

När en film är väldigt utmärkande stilistisk (300, Sin City, Matrix, Elephant) så brukar det fungera rätt bra men det är skillnad på 2 timmar och runt 30 timmar. När spelet började lida mot sitt slut så hade det i början så vackra skymningsgula ljuset förvandlats till en pissgul sörja som jag längtade bort ifrån.

Eftersom jag vill undvika spoilers kan jag dock inte gå in närmre på det jag stör mig mest på i spelet men jag kan väl säga så mycket att jag önskar att man hade utvecklat vissa aspekter av handlingen lite mer.

Alla mindre brister till trots så är det här inget annat än ett riktigt grymt spel som jag varmt rekommenderar. Det är extra imponerande när man försöker gå i ett så hyllats spels fotspår och faktiskt lyckas leverera. Det bådar även gott inför framtiden med tanke på att det är samma studio som jobbar på Thief 4 nu.

 

 

Nostalgi #1 Dungeon Master

Tänkte dra igång en serie inlägg här som kommer handla om de där spelen och spelminnena som man bär med sig i hjärtat sedan yngre dagar. De där spelupplevelserna som man saknar med ett sådant nostalgiskt skimmer att dagens spel, trots att de egentligen är bättre, bara lämnar en med en känsla av ofullständighet.

Först ut blir det spel som jag kom på mig själv med att helst vilja skriva om.. och spela om… nämligen kultklassikern Dungeon Master. Denna Ikon bland RPGer. Ett spel som både bröt tekniska landvinningar och öppnade upp för hela dungeon-crawler genren ordentligt.

Dungeon_Master_Box_Art

Historiskt finns det nog mycket att säga om det spel som blev det bäst säljande till Atari någonsin men jag tänker hålla mig mer personlig istället och poängtera att det här är det spel som jag anser vara mest betydelsefullt för mitt spelintresse överhuvudtaget.

Det var någonstans i senare mellanstadiet som Dungeon Master gjorde besök i min värld och jag spelade igenom det så många gånger att jag kunde hälften av spelets labyrintliknande nivåer helt utantill. På den tiden hade jag inget annat spel som var så snyggt och bjöd på sån inlevelse med hjälp av ljud, ljus, realtidsstrider och den låtsas 3D som sedan återkom i mängder av kloner, tex Eye of the Beholder och Bloodwych. Med lite skam ska jag erkänna att jag en gång kom på mig själv med att luta mig i stolen för att försöka se runt ett hörn i spelet.  Gott betyg till spelet. Sämre betyg till mig.

I Dungeon Master spelade man en “ande” som i början av spelet valde ut 4 hjältar som man skulle använda för att kämpa sig igenom ett grottsystem och bekämpa spelets onding. För magianvändande karaktärer så bjöd spelet på ett magisystem som jag fortfarande håller som ett av de mer intressanta.

Istället för en knapp per spell som vi är vana vid idag så hade man ett runsystem där det gällde att kombinera runor på olika sätt för att skapa olika magier. Första runan man valde indikerade vilken styrka man ville ha på spellen och därefter la man till de olika kombinationerna. Några “recept” hittade man under spelets gång men mycket fick man helt enkelt experimentera sig fram till.

dungeon-master-atari-st

Om ni av någon anledning missat denna underbara grundpelare inom Rpg så råder jag er omedelbart ladda hem antingen Dosbox-versionen eller tex CSBwin som är en remake för nyare plattformar. Jag har alltid, japp alltid, Dungeon Master installerat på min laptop och faktum är att det funkar än. Grafiskt är det ju rätt gammalt i dagsläget men när det gäller gameplay så håller det fortfarande gott och väl.

64063-dungeon-master-atari-st-screenshot-combat-s

Kings Bounty: Legend (..ariskt långt)

Som jag nämnde i förra inlägget så har jag ägnat en hel del tid att plöja igenom den här Heroes of Might & Magic-kopian och även om jag på slutet började känna att jag ville gå vidare i spelhögen så tar jag med mig en känsla av att ha haft riktigt skoj tillsammans med ett spel som borde fått mer uppmärksamhet än det fått.

Kings_Bounty_w_d_05

Spelet har hämtat oförskämt mycket inspiration från Heroes of Might & Magic serien men man har förvaltat grundstommen väl genom att ta bort mycket av den sega stadshanteringen som iaf i min mening plågade HoMM. Istället har man lagt mer krut på ett rollspelsliknande system där man får levla sin hjälte, placera ut sina färdigheter i olika träda ala Diablo och samla utrustning som kan hjälpa i olika situationer. Man har en bit in i spelet även möjlighet att gifta sig och skaffa barn och vilken fru man gifter sig med och vilka barn man får påverkar också ens förmågor i strid.

Spelsystemet fungerar väldigt väl och när man rider runt på kartan så känns spelet mest som ett rollspel men när man sedan strider så blir det istället ett riktigt bra turordningsbaserat strategi/taktik spel.

Som jag redan nämnt fick jag en liten överaskning när det gäller spelets längd. Jag hade räknat med att det skulle vara en kampanj på ca 20h men när jag efter den tiden inte hade lämnat den första av 5 öar i spelet så insåg jag att mina beräkningar nog inte var helt rätt. I verkligheten tog det mig omkring 70h att komma igenom kampanjen på normal svårighetsgrad.

kings-bounty-the-legend--20070712001458584_640w

För att ett spel ska hålla i 70h så måste det vara packat med innehåll och det måste jag säga att Kings Bounty faktiskt är. Dels är kartorna stora, fienderna många, och variationsmöjligheterna i hur man vill lägga upp sin strategi enorma.

Självklart är ju dock inte allt värt att hylla. Av 70h har jag säkert spenderat ca 10 på att rida tillbaka och fylla på min armé. På tok för mycket och det känns ofta segt och tempobrytande.

Alltsomallt är dock spelet ett rejält hantverk som absolut är värt den hundring det kostar för den som är minsta intresserad av genren.

Men Kings Bounty är inte allt jag spelat.. Jag har även hunnit dra stora kampanjen i Victoria I och sprungit igenom blått och orange i Portal 1… kände att det var dags nu inför 2ans hype. Mer om det i några inlägg framöver. Tror faktiskt jag ska ha en tävling med då jag snubblat över en steamkod som jag misslyckats att pracka på mina vänner.