Efter sista fallet faller domen.

Så nu har jag till slut löst det sista fallet i L.A. Noire och tänkte uppdatera min tidigare åsikt om spelet.

Runt 20 timmar har det tagit mig att ta mig igenom huvudstoryn. Det går säkert att göra snabbare men jag erkänner, jag är långsam. På resans väg har dock mina känslor för spelet pendlat åt lite olika håll och egentligen landar jag på att allt jag skrev i mitt förra inlägg fortfarande stämmer.

L.A. Noire sveper in en i början av äventyret med sitt filmiska yttre men tyvärr så släpar det sedan ner dig i ett träsk av harvande efter lösryckta noteringar på cigarettpaket och gissningslekar mot halvt oviktiga personer som alla tycks ha något att dölja. Som tur är lyfter spelet igen mot slutet och räddar sig från att lämna mig med den där bittra känslan jag upplevde en 12-13 timmar in i historien.

Min slutdom blir att spelet gärna hade fått varit betydligt kortare. Istället för 21 fall så hade de kunnat klippa ner det till max 15 och hållt ett betydligt tightare narrativ.

Men om spelet är bra så är det väl bara bra att får spela mer? Jo men det är precis där skon klämmer. Spelet är inte speciellt bra. Inte som spel sett och i alla fall inte i mina ögon. Spelkontrollen är i princip usel och de faktiska ”spelmoment” man utsätts för är allt för enformiga och hårt skriptade. Det spelar ingen roll hur smart eller snabbt man springer… eller om man springer lite halvslött in i väggen en stund och sen sätter efter skurken igen. Man kommer ikapp på exakt samma ställe ändå, allt som oftast iaf.

Den enormt stora och välgjorda L.A. kopian som spelet utspelar sig i känns, trots mängder med bilar och fotgängare, som en död kuliss och det tog kanske 5 timmar in i spelet innan jag slutade upp med att frivilligt sätta mig själv bakom ratten. Man kan ju som tur är låta sin kollega köra bilen istället.

Vilket får mig in på nästa fundering. Det är nästan som att utvecklarna själva förstått att det är tråkiga spelmoment dom lagt in. Man slipper köra bil om man inte vill och misslyckas man med ett actionmoment några gånger så slipper man det med. För mig blir det ett erkännande om att det bara är extra fyllnad och inget man bör bry sig om. Allt handlar om ansiktsanimationerna och storyn.

Faktum är att alla hade vunnit på en snävare fokus på handlingen. Mindre plågsamma arbetsförhållanden för dem, och jag hade snabbare fått uppleva spelets bästa scen, som passande nog är den sista.