Nostalgi #3: Panzer General

Vi får gå tillbaka till en skoldag för länge länge sedan. Så länge sedan att man fortfarande kunde motivera sig att betala för piratkopierade spel eftersom det bara fanns en kille på skolan som hade CD-brännare i sin dator. Jag hade fått en lista av sagda kille och skulle välja vilka spel jag ville ha på samlings-CDn han skulle bränna åt mig. Jag kände inte igen de flesta spelen så det var mycket chansning inblandat i processen men det finns vissa sanningar som alltid går att luta sig tillbaka mot och en av dem är att saker med ordet ”Panzer” i alltid kommer vara bra (eller åtminstonde coola), så Panzer General bockades för och livet skulle aldrig igen bli detsamma. Eller tja… mitt spelintresse skulle för alltid påverkas iaf.

Tuffa stridsanimationer

Tuffa stridsanimationer

För den oinvigde så är Panzer General ett turordningsbaserat strategi/taktik-spel som ovanligt nog låter en utkämpa 2:a Världskriget som tysk. Självklart släpptes senare ett mer politiskt korrekt ”Allied General” men det blev blott en parantes i Panzer historien.

Kampanjen i PG är uppdelad i mindre scenarion som tex Invasionen av Norge, D-Day, Operation Market Garden med mera och en sak som gör kampanjen mer intressant är att den inte följer en rak linje utan ordningen man får spela uppdragen på påverkas av hur bra (snabbt) man klarade ett tidigare scenario. Det kan till och med vara så att man kan förlora ett scenario och ändå få fortsätta fast under sämre förutsättningar. Det finns även uppdrag man aldrig får spela igenom om man inte klarar scenariot innan med ”Major Victory”. En sorts bonusbanor kan man säga.

Alla scenarion går ut på att hålla och inta olika städer inom en viss tid. Man får en viss uppsättning trupper i början av spelet och med spelets valuta ”prestige points” så kan man köpa förstärkningar eller fylla på ammunitons/bränsle-förråden under stridens gång.

Det Panzer General lyckades med var att göra strategispel som var både snygga och lättförståeliga utan att tappa alltför mycket av det strategiska djupet. Något som var ovanligt då det begav sig.

Det fanns även multiplayer i form av Play-by-Email som dock var lite väl omständigt. Jag och en kamrat försökte oss på några matcher men att flytta savefiler och maila till varandra tog udden av glädjen.

Det mest fascinerande är dock att dessa spel är lika aktuella idag och jag har spelat några av dem under de senaste åren och de har knappt åldrats (förutom att man sitter fast i skitkass upplösning). Beviset för spelens tidslöshet kom i år när Panzer Corps släpptes. PC är i princip en rak kopia av Panzer General 2 med lite polerade kanter.

Vill man njuta av dessa spel idag (och det tycker jag att du borde) så finns det lite olika vägar att gå.

Om pengar inte är ett problem så slår du till och köper Panzer Corps. Det är inte Panzer General i namnet men det ÄR Panzer General i själ och utförande.

Den billigare modellen är att köpa Panzer General 2 (det bästa PG-spelet) från GoodOldGames.

Den allra billigaste lösningen är att ladda hem de som är gratis från Abandonia: Panzer General, Pacific General och Fantasy General.

Nostalgi #2: Colonial Conquest

Nu när jag är hemkommen från semesterresan så är det dags att fortsätta resan bakåt till de där härliga spelminnen som la grunden för ett genuint intresse nu i äldre dar.

Om Dungeon Master var det spel som fick in mig i de digitala rollspelens värld på riktigt så var Colonial Conquest det spel som fick mig att inse att jag trots min pacifistiska ådra faktiskt närde en lite skrivbordsgeneral inombords.

CC var det första spel jag spelade som hörde till genren vi idag kallar Grand Strategy. En sorts RISK-klon eller en förfader till Hearts of Iron skulle man kunna säga, Och även om det såklart var långt ifrån så avancerat som det senare så höll det ändå ett imponerande strategiskt djup för sin tid. Sin tid i det här fallet var mellan 1985 och 1990 ungefär och för egen del så spelades det på en Atari STFM. Det släpptes dock även till Apple och Commodore 64.

Lite kort beskrivet så kunde man spela någon av de stora nationerna i världen (Sovjet, USA, Tyskland, England, Frankrike osv) och poängen var såklart att erövra världen eller nå upp till en viss mängd Conquest Points först.
Spelet var turordningsbaserat och varje spelares omgång var uppdelad i olika faser som tex Spioneri, Mutning, Armeförflyttningar och Förflyttning av flottan. Var 4e omgång så fick man använda sina pengar för att köpa nya trupper.

Colonial Conquest stödde även Hot Seat multiplayer och det var något som jag och mina vänner ägnade många långa dagar åt under de åren vi hade Atarin hemma. Hot Seaten ställde ju till det lite iom att enbart den vars tur det var kunde vara i datarummet. Så här i efterhand kan man undra vad mina föräldrar tyckte om allt spring i dörren och hallen.

De punkterna låter såklart väldigt grundläggande men skrapar man på ytan så hittar man flera intressanta aspekter i spelet.

  • Även om ett försök att muta ett mindre land till underkastelse misslyckades så var pengarna inte bortkastade. Det landet använde då pengarna till att förstärka sitt försvar vilket kunde användas till att bromsa de andra ”huvudnationernas” möjligheter till framfart där man inte själv kunde vara och försvara militärt.
  • De olika nationernas trupper respektive flotta var olika starka och kostade olika att köpa. Sovjets trupper var tex billigast men det gick också åt  fler av dem än tex tyska trupper för att nå samma resultat. Samma sak gällde flottan. England kunde stoltsera med en billig och effektiv flotta men var såklart begränsade truppmässigt genom att vara en Ö.
  • Vissa landområden gav vissa bonusar. Tex att försvara länder med mycket berg med landtrupper gav extra försvar. Man kunde såklart även fortifiera sina länder.
  • Man kunde ge ekonomiskt bistånd till någon av de andra större nationerna om de tex låg i krig med ett land som man misstänkte att man själv skulle hamna i batalj med senare. Även mycket användbart om man var flera i multiplayer och hade lite hemliga allianser

Jag skrev ju att Dungeon Master höll bra än idag men jag kan nog inte säga det samma om Colonial Conquest tyvärr. Inför den här texten så provade jag lite och även om det fortfarande gör sin grej bra och bättre än man kunde tänka sig med tanke på när det släpptes så finns det idag så mycket bättre alternativ. Även då om man vill ha ett enklare riskliknande spel och inte Hearts of Irons avgrundsdjupa strategiorgie.

Vill man ändå prova Colonial Conquest kan man med fördel ladda hem STEEM som är en Atari ST emulator och själva spelet finns på disk A_206 på den här sidan.

Oväntat pepp-spel 2011.

Nu jäklar. Läste en nyhet på IGN häromdagen och blev tvungen att klämma in ett spel till på pepp-listan inför 2011. Tänker skriva mer om just den listan i ett kommande inlägg men känner mig tvungen att skriva av mig om den här titeln nu eftersom jag blev så jäkla glad att någon insett storheten i Panzer General-serien och vågar satsa på en nygiv i den andan.

Spelet som ska komma i början av 2011 heter dessutom Panzer Corps så ingen ska missta vad det bygger på.

Panzer Corps

Panzer Corps

För er som inte vet vad Panzer General-spelen är så kan jag bara säga att det är Turordningsbaserad strategi byggd på kärlek och en himla massa pansar. Sen finns det mer om Panzer General i ett av mina utkast här på bloggen så mer info lär komma.

IGN-Nyheten om du är nyfiken på mer info om Panzer Corps.

Snyggt är det med

Snyggt är det med