Efter sista fallet faller domen.

Så nu har jag till slut löst det sista fallet i L.A. Noire och tänkte uppdatera min tidigare åsikt om spelet.

Runt 20 timmar har det tagit mig att ta mig igenom huvudstoryn. Det går säkert att göra snabbare men jag erkänner, jag är långsam. På resans väg har dock mina känslor för spelet pendlat åt lite olika håll och egentligen landar jag på att allt jag skrev i mitt förra inlägg fortfarande stämmer.

L.A. Noire sveper in en i början av äventyret med sitt filmiska yttre men tyvärr så släpar det sedan ner dig i ett träsk av harvande efter lösryckta noteringar på cigarettpaket och gissningslekar mot halvt oviktiga personer som alla tycks ha något att dölja. Som tur är lyfter spelet igen mot slutet och räddar sig från att lämna mig med den där bittra känslan jag upplevde en 12-13 timmar in i historien.

Min slutdom blir att spelet gärna hade fått varit betydligt kortare. Istället för 21 fall så hade de kunnat klippa ner det till max 15 och hållt ett betydligt tightare narrativ.

Men om spelet är bra så är det väl bara bra att får spela mer? Jo men det är precis där skon klämmer. Spelet är inte speciellt bra. Inte som spel sett och i alla fall inte i mina ögon. Spelkontrollen är i princip usel och de faktiska ”spelmoment” man utsätts för är allt för enformiga och hårt skriptade. Det spelar ingen roll hur smart eller snabbt man springer… eller om man springer lite halvslött in i väggen en stund och sen sätter efter skurken igen. Man kommer ikapp på exakt samma ställe ändå, allt som oftast iaf.

Den enormt stora och välgjorda L.A. kopian som spelet utspelar sig i känns, trots mängder med bilar och fotgängare, som en död kuliss och det tog kanske 5 timmar in i spelet innan jag slutade upp med att frivilligt sätta mig själv bakom ratten. Man kan ju som tur är låta sin kollega köra bilen istället.

Vilket får mig in på nästa fundering. Det är nästan som att utvecklarna själva förstått att det är tråkiga spelmoment dom lagt in. Man slipper köra bil om man inte vill och misslyckas man med ett actionmoment några gånger så slipper man det med. För mig blir det ett erkännande om att det bara är extra fyllnad och inget man bör bry sig om. Allt handlar om ansiktsanimationerna och storyn.

Faktum är att alla hade vunnit på en snävare fokus på handlingen. Mindre plågsamma arbetsförhållanden för dem, och jag hade snabbare fått uppleva spelets bästa scen, som passande nog är den sista.

 

 

 

Kärlek vid första skuggan

I de flesta spel hittar man någonting man gillar och andra saker man inte gillar. Sen finns det tydligen även spel som är gjorda helt och hållet efter min smak och ett sånt spel har jag spelat igenom de senaste veckorna. Jag talar om Alan Wake.

Alan-Wake-cover2

Första mötet blev speciellt. 5-10 minuter in i spelet stängde jag av och spelade ett Live Arcadespel istället. Inte för att det var speciellt otäckt men det var så sjukt “rätt” i brist på annat utryck och jag insåg att jag var tvungen att sitta ensam med hörlurar för att njuta av spelet fullt ut. Efter det har jag ägnat kvällarna åt att leta runt i skogarna kring Bright Falls med Alans ficklampa som närmsta vän, och vilken resa det har varit.

En sak är kanske värd att ta upp för att förklara min förtjusning över Alan Wake. Jag är berättelse-nörd. Jag gillar helt enkelt en bra berättelse och en sak som gör en berättelse bra i kvadrat är när det är en berättelse om en berättelse vilket är precis vad Alan Wake bjuder på.

Utöver berättlsetemat så har Remedy slagit huvudet på spiken när det gäller en del andra saker med.

  • Miljöerna.
    Jag gillar naturen och det jag gillar bäst i naturen är skog och berg. Huvuddelen av spelet utspelar sig i såna omgivningar. En del har anmärkt på att det är dålig variation på miljöerna men jag är av den uppfattningen att variation inte är något självändamål. Kul om det är motiverat men gör man ett spel som utspelar sig på en begränsad yta så är det helt rimligt att miljöerna är lika. Ett spel i Skåne kommer vara platt… så är det bara.

    alan_wake_71

  • Stilen
    Mörker, mörker, mörker. Jag gillar mörker och aldrig har mörker använts så väl i ett spel som i det här. Finländarna har verkligen lyckats skapa en levande illasinnad fiende av mörkret.
  • Karaktärerna.
    Visst de är inte många men de är bra gjorda tycker jag. Många har uttryckt kritik över att dom är platta och intetsägande men det är en av sakerna som bidrar till realismen. Ofta i kulturmedier så använder man massa knep för att överexponera personligheter på den korta tid man har att få betraktaren tycka något. Alan har dock ganska korta interaktioner med de flesta personerna och det är helt rimligt att det lämnar dom outforskade.
  • Grafiken
    Riktigt snyggt spel måste jag säga. När Taken kommer fram emot en och man lyser på dem med ficklampan så ser man verkligen hur mörkret slits ifrån deras skuggkroppar och lika obehagligt som mörkret känns i spelet, lika varmt och tryggt känns ljusskenet från gatlyktorna. Har det någonsin sett lika “riktigt” ut att stirra in i en lampa när omgivningen är mörk?
  • Striderna
    Återigen något som många klagat på men jag gillar upplägget med att man måste lysa upp fienden för att rena dem först för att sen kunna skjuta dem. I min mening i striderna i Alan Wake mer intressanta än i vilket FPS som helst. Sen är mängden strider väl avvägd med. Genom hela spelet så är det enbart ett par hundra fiender.

alanwake04

Visst lämnar storyn i spelet en del att önska men den är hästlängder bättre än det mesta som hivas ut på spelmarknaden idag. Remedy har återigen visat att dom kan hantera en huvudperson med mycket mörker i sitt mentala bagage och jag gilhar att jag inte riktigt gillar Alan Wake. Han har dåligt humör och är rätt otrevlig. Inte på ett sånt där mysigt John Marston-sätt utan mer bara störigt otrevlig.

När man köper spelet så får man med en DLC också, “The Signal” som jag passade på att spela igenom direkt efteråt. I The Signal har dom tagit ut svängarna och det är tydligt att det är en drömvärld man vandrar runt i. Trappor byggs framför en och stora raviner delar staden i 2 delar. Man har även lagt till ett spelelement som är att man lyser på ord för att skapa saker. Det är väl ett sätt att poängtera att man “skriver” världen. Tyvärr har man också lagt mer krut på större strider och de känns inte lika väl avvägda som i grundspelet. The Signal fungerar riktigt bra som ett avvikande kapitel men jag är tacksam att det är just avvikande och att inte hela spelet följde samma mönster.

Nu återstår bara den andra DLC “The Writer” och sen är sagan slut och jag hoppas faktiskt innerligt att dom inte gör Alan Wake II. Remedy får gärna göra ett annat spel om en annan person i en annan miljö men med samma ångesttema som dom spelat på i Max Payne och Alan Wake-spelen. Den här historien får dock gärna vara slut här. Vore skönt om spelindustrin bara kunde släppa ett koncept medans det fortfarande har värdighet kvar.

alan-wake-8