Förhandstitt: Crusader Kings II

Det var den 14e oktober år 1066 och Kung Stenkil står i tronsalen i Sigtuna ovetandes om att tusentals soldater sätter sitt liv till på en kulle i södra England i samma stund. Antagligen hade han inte heller brytt sig. Han hade sina egna bekymmer framför sig. Framför honom stod nämligen även den informatör han betalt för att hålla ett öga på den ingifte Prins Erik av Uppland.

-Är du helt säker, karl?! Förstår du att det du säger kan sätta hela riket i krig?

Han spänner blicken i sin besökare för att se om han ljuger.

-Ja, min Herre. Helt säker tyvärr. Prins Erik ämnar mörda er son Inge så han själv blir arvinge till riket. Jag var själv i rummet när planerna drogs upp. Ingen tänker på en tjänare, min Herre.

Stenkil hade varit motståndare till giftermålet från början. Erik av Uppland var en fähund i ordets alla bemärkelser men förre kungen, Stenkils far Edmund såg möjligheten att sluta de norra hertigdömena till Sverige om Meda, Stenkils syster giftes bort till Erik. Nu var dock Edmund borta och Erik hade till slut visat sina rätt färger. 

Under ett rådslag senare den kvällen diskuterades åtgärder. Man beslöt att låta adeln få veta Eriks planer för att minska risken att någon skulle protestera när man senare skulle slänga honom i en fängelsehåla.

Tyvärr var Prins Erik inte alls hedervärd nog för att ta sitt straff. När soldaterna väl kom till Uppsala för att gripa Erik mötte han dem med draget vapen. Budskapet tillbaka till Stenkil var att de norra hertigdömena inte längre tänkte acceptera att leva under hans tyranni. 

Stenkil var rasande. Om Erik trodde att han kunde planera mörda hans son och sedan splittra det rike som Edmund kämpat för att ena så trodde han fel. Bud gick till alla trogna adelsmän att möta Stenkil i Södermanland med de härer man svurit uppbringa om riket krävde det. 

2 månader senare så tågade den svenska hären mot Uppsala. Staden brann efter en månads belägring men den fega hunden Erik lyckades fly. I nästan 2 år höll man Uppland och intillliggande Västmanland ockuperat men tålamodet började tryta på hemmaplan. Det var dyrt att hålla en armé på fiendemark och mer personligt hade Stenkil lovat sin hustru en dotter nu när hon givit honom 4 söner. Man lämnade en garrison kvar i Uppsala och tågade åter hem. Men drottning Gylda blev utan dotter. Blott en vecka efter hemkost dog Stenkil av den lungsjukdom han ådragit sig under vintern.

Prins Erik av Uppland glömde dock aldrig varken sina mordiska avsikter eller det Stenkil utsatte Uppsala för.

På våren 1072 tågade en 1000 man stark här från Norra Sverige in i Närke. 

—————————————————————————————-

Det är svårt att beskriva ett spel som Crusader Kings II utan att göra en historisk berättelse av det. Skulle jag försöka mig på en genredefinition skulle jag nog krysta fram något pretantiöst i stil med ”historisk socialstrategisk sandlåda” men för att förtydliga vad det verkligen handlar om är det lätt att ta till den jämförelse jag sett cirkulera lite sedan 2an utannonserades: Tänk George R.R. Martins A song of Ice and Fire fast i medeltidens Europa.

Istället för att spela ett land som är vanligt inom Grand Strategy så spelar man i Crusader Kings en släkt, eller ätt kanske låter mer passande. Det gäller att samla på sig så mycket prestige inom ätten som man bara kan genom krig, giftermål, allianser, tekniska framsteg, rikedom och ett flertal andra sätt. Spelet bjuder på en märklig känsla av både frihet och maktlöshet. Det finns mängder av sätt att jobba sig fram till de mål man satt upp. Samtidigt så kan man ibland inte göra de saker man vill. Det går tex inte att starta ett krig och ockupera ett land om man inte har någon sorts ”rätt” till landet. Gör man det så vänder sig adeln mot en och man kan räkna med att förlora allt det man byggt upp.

Det här leder också till att själva krigandet utgör förhållandevis liten del för något som ändå kan klassas som ett strategispel. De viktiga valen tas på karaktärsbladen och det gäller att se till att man håller sig på ”god fot” med folk i ens omgivning om man ska kunna räkna med dem när det börjar blåsa upp till storm.

Crusader Kings II utvecklas och ges ut av svenska Paradox Interactive och med tanke på hur deras track record ser ut när det gäller spelreleaser så är jag förvånad över hur stabilt CKII fungerar redan i den preview som jag haft nöjet att spela några timmar av.

Kartan där spelet för det mesta uppehåller sig är riktigt snygg och till skillnad från många av Paradoxs tidigare tunga strategititlar så finns det här både en OK tutorial och tooltips som faktiskt gör att man relativt snabbt förstår vad det är man håller på med.

Jag kan ju såklart förstå att det här inte är ett spel som tilltalar den actionsugne men om man har minsta intresse av historia eller giller den typ av intriger och komplikationer som RR Martins böcker svämmar över av så verkar Crusader Kings II sannolikt bli det bästa alternativet på marknaden.

Det släpps den 14e Februari till PC och har du blivit nyfiken men känner dig osäker så finns demot att ladda hem från Fileplanet.

För egen del var det en given förhandsbokning på det här och jag kommer garanterat återkomma med vilka historier som utspelar sig när jag spelar fulla versionen.

 

Årets Spel #4

Jag har haft lite problem att bestämma mig för plats 4 på den här listan. Några av topp-placeringarna är jag helt säker på men just plats 4 finns det ju flera bra spel som egentligen kvalar in på. Ett tag lutade jag åt att sätta Deus Ex: Human Revolution här. Det var ju ett riktigt bra spel men i slutändan fanns det vissa aspekter med det som petade bort det. Först och främst handlar det om att det egentligen inte berörde mig. Spelet tog upp viktiga frågor i handlingen men blev aldrig personligt. Gameplayet (minus bossar) var gediget men nu har jag gjort det liksom. Det var 25 roliga timmar men jag längtar inte tillbaka.

Längtar tillbaka gör jag dock till det spel jag till slut spikade på plats 4. Panzer Corps! Jag vet..jag är som en skiva som hakat upp sig och jag har redan gett det här spelet massa cred på andra ställen i bloggen. Det undanröjer dock inte det faktum att Panzer General (som PC bygger på) har varit ett spel som jag ständigt återkommit till och spelat titt som tätt sedan jag först spelade det runt -97. Med andra ord har det hållit i snart 14 år. Eftersom Panzer Corps dessutom är bättre på precis alla punkter tyder det mesta på att det här är ett spel som jag kommer längta till och spela en mycket mycket lång tid framöver.

Snöigt.. men jag blir ändå varm inombords.

Snöigt.. men jag blir ändå varm inombords.

För den som är obekant med alla ovan namnen kan jag bara kort beskriva att spelet låter dig axla rollen som tysklands härförare under 2a världskriget och i en lång serie turordningsbaserade stridsscenarion ska man man föra sin armé till seger mot de allierade. Det strategiska djupet är stort ( man får tänka på väder, supply, moral, olika enheters duglighet beroende på miljön och mängder av andra detaljer) men spelet presenterar all information, där och när man behöver den, på ett föredömligt sätt och man kan hoppa rakt in och spela tex multiplayer utan förkunskaper.

Precis som Frozen Synapse så är det här ett spel som gör strategi på ett väldigt lättillgängligt sätt utan att kompromissa med djupet. Det går snabbt att komma in i men ju mer man vill gräva i det desto mer bjuder det på. Kan man dessutom dela ut en guldstjärna för att man lyckats göra allting rätt i produktionen så är Panzer Corps värt en sådan.

Årets Spel #5

Då har det blivit dags att den här veckan lista de spel vi tyckt varit allra bäst under året och naturligtvis börjar vi på plats nr 5. När jag har valt ut mina kandidater till den här listan har jag gått efter en blandning av hur lång tid jag spenderat med spelet och hur roligt det varit och hur stor chans jag tror att det är att jag kommer fortsätta ha roligt med spelet.

Min 5e plats vill jag faktiskt ge till ett indie-spel som finansierade sin utveckling genom att köra Minecraft-modellen med en betal-Beta. Jag hoppade på betan efter att ha hört min favoritpodcast prata sig varma om spelet flera avsnitt och jag blev inte besviken. Spelet jag pratar om är Frozen Synapse. Ni som följt den här bloggen ett tag kanske minns att jag skrev om det i ett tidigare inlägg.

Modernt schackbräde

Modernt schackbräde

Frozen Synapse blandar taktik och strategi och serverar det i ett väldigt visuellt stiliserat paket. Temat är Tron-liknande rena blåa färger och linjer. Spelsystemet enkelt men välslipat. Spelet går till så att man planerar vad ens enheter ska göra under 5 sekunder och motståndaren gör detsamma. När båda är klara så spelas allting upp samtidigt och enligt enkla ”sten-sax-påse”-liknande regler så räknar spelet ut vad som händer om man skulle råka få varanda på kornet. När det är gjort så planerar man sina nästa 5 sekunder osv tills den ena förlorat alla sina enheter. Lite av en modern form av schack.

Spelet har en singleplayerkampanj som är längre än någon orkar ta sig igenom tror jag men det gör inget för det är i Multiplayer som Frozen Synapse visar sin bästa sida. Som alltid är det roligast att spela mot vänner men har man inga som spelar så är det ändå lätt att hitta andra att köra mot i spelets inbyggda challange-menyer.

Jag placerar Frozen Synapse på min topp 5 lista för att det lyckas med konststycket att bjuda på avancerad taktik med lätta och enkla regler. Vem som helst kan spela det och förstå hur det fungerar utan att behöva blanda in siffror och tabeller som ofta tynger strategititlar. Grafiken är ren och snygg och gör vad den ska och omspelningsvärdet är enormt. Ett väldigt bra spel helt enkelt.

Nostalgi #3: Panzer General

Vi får gå tillbaka till en skoldag för länge länge sedan. Så länge sedan att man fortfarande kunde motivera sig att betala för piratkopierade spel eftersom det bara fanns en kille på skolan som hade CD-brännare i sin dator. Jag hade fått en lista av sagda kille och skulle välja vilka spel jag ville ha på samlings-CDn han skulle bränna åt mig. Jag kände inte igen de flesta spelen så det var mycket chansning inblandat i processen men det finns vissa sanningar som alltid går att luta sig tillbaka mot och en av dem är att saker med ordet ”Panzer” i alltid kommer vara bra (eller åtminstonde coola), så Panzer General bockades för och livet skulle aldrig igen bli detsamma. Eller tja… mitt spelintresse skulle för alltid påverkas iaf.

Tuffa stridsanimationer

Tuffa stridsanimationer

För den oinvigde så är Panzer General ett turordningsbaserat strategi/taktik-spel som ovanligt nog låter en utkämpa 2:a Världskriget som tysk. Självklart släpptes senare ett mer politiskt korrekt ”Allied General” men det blev blott en parantes i Panzer historien.

Kampanjen i PG är uppdelad i mindre scenarion som tex Invasionen av Norge, D-Day, Operation Market Garden med mera och en sak som gör kampanjen mer intressant är att den inte följer en rak linje utan ordningen man får spela uppdragen på påverkas av hur bra (snabbt) man klarade ett tidigare scenario. Det kan till och med vara så att man kan förlora ett scenario och ändå få fortsätta fast under sämre förutsättningar. Det finns även uppdrag man aldrig får spela igenom om man inte klarar scenariot innan med ”Major Victory”. En sorts bonusbanor kan man säga.

Alla scenarion går ut på att hålla och inta olika städer inom en viss tid. Man får en viss uppsättning trupper i början av spelet och med spelets valuta ”prestige points” så kan man köpa förstärkningar eller fylla på ammunitons/bränsle-förråden under stridens gång.

Det Panzer General lyckades med var att göra strategispel som var både snygga och lättförståeliga utan att tappa alltför mycket av det strategiska djupet. Något som var ovanligt då det begav sig.

Det fanns även multiplayer i form av Play-by-Email som dock var lite väl omständigt. Jag och en kamrat försökte oss på några matcher men att flytta savefiler och maila till varandra tog udden av glädjen.

Det mest fascinerande är dock att dessa spel är lika aktuella idag och jag har spelat några av dem under de senaste åren och de har knappt åldrats (förutom att man sitter fast i skitkass upplösning). Beviset för spelens tidslöshet kom i år när Panzer Corps släpptes. PC är i princip en rak kopia av Panzer General 2 med lite polerade kanter.

Vill man njuta av dessa spel idag (och det tycker jag att du borde) så finns det lite olika vägar att gå.

Om pengar inte är ett problem så slår du till och köper Panzer Corps. Det är inte Panzer General i namnet men det ÄR Panzer General i själ och utförande.

Den billigare modellen är att köpa Panzer General 2 (det bästa PG-spelet) från GoodOldGames.

Den allra billigaste lösningen är att ladda hem de som är gratis från Abandonia: Panzer General, Pacific General och Fantasy General.

Kings Bounty: Legend (..ariskt långt)

Som jag nämnde i förra inlägget så har jag ägnat en hel del tid att plöja igenom den här Heroes of Might & Magic-kopian och även om jag på slutet började känna att jag ville gå vidare i spelhögen så tar jag med mig en känsla av att ha haft riktigt skoj tillsammans med ett spel som borde fått mer uppmärksamhet än det fått.

Kings_Bounty_w_d_05

Spelet har hämtat oförskämt mycket inspiration från Heroes of Might & Magic serien men man har förvaltat grundstommen väl genom att ta bort mycket av den sega stadshanteringen som iaf i min mening plågade HoMM. Istället har man lagt mer krut på ett rollspelsliknande system där man får levla sin hjälte, placera ut sina färdigheter i olika träda ala Diablo och samla utrustning som kan hjälpa i olika situationer. Man har en bit in i spelet även möjlighet att gifta sig och skaffa barn och vilken fru man gifter sig med och vilka barn man får påverkar också ens förmågor i strid.

Spelsystemet fungerar väldigt väl och när man rider runt på kartan så känns spelet mest som ett rollspel men när man sedan strider så blir det istället ett riktigt bra turordningsbaserat strategi/taktik spel.

Som jag redan nämnt fick jag en liten överaskning när det gäller spelets längd. Jag hade räknat med att det skulle vara en kampanj på ca 20h men när jag efter den tiden inte hade lämnat den första av 5 öar i spelet så insåg jag att mina beräkningar nog inte var helt rätt. I verkligheten tog det mig omkring 70h att komma igenom kampanjen på normal svårighetsgrad.

kings-bounty-the-legend--20070712001458584_640w

För att ett spel ska hålla i 70h så måste det vara packat med innehåll och det måste jag säga att Kings Bounty faktiskt är. Dels är kartorna stora, fienderna många, och variationsmöjligheterna i hur man vill lägga upp sin strategi enorma.

Självklart är ju dock inte allt värt att hylla. Av 70h har jag säkert spenderat ca 10 på att rida tillbaka och fylla på min armé. På tok för mycket och det känns ofta segt och tempobrytande.

Alltsomallt är dock spelet ett rejält hantverk som absolut är värt den hundring det kostar för den som är minsta intresserad av genren.

Men Kings Bounty är inte allt jag spelat.. Jag har även hunnit dra stora kampanjen i Victoria I och sprungit igenom blått och orange i Portal 1… kände att det var dags nu inför 2ans hype. Mer om det i några inlägg framöver. Tror faktiskt jag ska ha en tävling med då jag snubblat över en steamkod som jag misslyckats att pracka på mina vänner.

Greed Corp

Det har inte blivit jättemycket spelande i vinter för min del tyvärr men ledigheterna har bjudit på en hel del annat roligt som vägt upp. Först och främst har det såklart varit väldigt skönt att få spendera massa tid med min dotter och resten av familjen. Ett spel jag dock hunnit lira igenom sen jag köpte det på Steams julrea är Greed Corp.

Greed Corp är ett charmigt litet turordningsbaserat strategispel enligt devisen “lätta att lära, svårt att bemästra”. Grundpremisserna är väldigt enkla (färre regler än schack) så man kan undra lite varför man valt att ha en tutorial som är längre än den till Europa Universalis III. Ett enkelt upplägg kan både vara en styrka och en svaghet och det blir lite av både och i den här titeln. Det går väldigt snabbt och lätt att komma igång men efter en tid så började den lite ytliga strategin kännas enformig.

Så här ser det inte riktigt ut... men nästan.

I kort så går spelet ut på att man ska bygga “harvesters” som turn för turn äter upp marken och själva spelplanen omkring dem och gör om till pengar som man kan bygga soldater med som man i sin tur behöver för att kontra motståndarens förflyttningar.  Det finns även kanoner man kan bygga, vilka kan vara väldigt effektiva ibland men även väldigt dyra i drift och har man en lägligt placerad kanon kan man räkna med att man blir tvungen att “återta” den var o varannan runda. Siste man på kartan vinner.

KABOOOOOM!!

Jag tror att utvecklarna tänkt att man ska spela mycket multiplayer och till det tror jag systemet passar bra men efter ett 15-tal banor in i kampanjen började jag känna “Ok, jag har gjort det här nu, bjud på något nytt” vilket det inte görs. Spelet rör sig kring 4 olika raser/folk/företag och man hade ju kunnat tänka sig att göra någon skillnad på dem för att bjuda på någon variation men som det är så är det bara utseendet som skiljer dem åt.

Den svaga länken

Sammanfattningsvis så måste jag ju säga att även om jag låter gnällig här ovan så hade jag kul med spelet, om än mest i början, men tror man att man kommer sitta och lira mot nån kompis i multiplayern så tror jag Greed Corp kan vara en riktig lyckträff. Det är riktigt välgjort och underhållande i den genre det försöker vara i.

Oväntat pepp-spel 2011.

Nu jäklar. Läste en nyhet på IGN häromdagen och blev tvungen att klämma in ett spel till på pepp-listan inför 2011. Tänker skriva mer om just den listan i ett kommande inlägg men känner mig tvungen att skriva av mig om den här titeln nu eftersom jag blev så jäkla glad att någon insett storheten i Panzer General-serien och vågar satsa på en nygiv i den andan.

Spelet som ska komma i början av 2011 heter dessutom Panzer Corps så ingen ska missta vad det bygger på.

Panzer Corps

Panzer Corps

För er som inte vet vad Panzer General-spelen är så kan jag bara säga att det är Turordningsbaserad strategi byggd på kärlek och en himla massa pansar. Sen finns det mer om Panzer General i ett av mina utkast här på bloggen så mer info lär komma.

IGN-Nyheten om du är nyfiken på mer info om Panzer Corps.

Snyggt är det med

Snyggt är det med