Nostalgi #3: Panzer General

Vi får gå tillbaka till en skoldag för länge länge sedan. Så länge sedan att man fortfarande kunde motivera sig att betala för piratkopierade spel eftersom det bara fanns en kille på skolan som hade CD-brännare i sin dator. Jag hade fått en lista av sagda kille och skulle välja vilka spel jag ville ha på samlings-CDn han skulle bränna åt mig. Jag kände inte igen de flesta spelen så det var mycket chansning inblandat i processen men det finns vissa sanningar som alltid går att luta sig tillbaka mot och en av dem är att saker med ordet ”Panzer” i alltid kommer vara bra (eller åtminstonde coola), så Panzer General bockades för och livet skulle aldrig igen bli detsamma. Eller tja… mitt spelintresse skulle för alltid påverkas iaf.

Tuffa stridsanimationer

Tuffa stridsanimationer

För den oinvigde så är Panzer General ett turordningsbaserat strategi/taktik-spel som ovanligt nog låter en utkämpa 2:a Världskriget som tysk. Självklart släpptes senare ett mer politiskt korrekt ”Allied General” men det blev blott en parantes i Panzer historien.

Kampanjen i PG är uppdelad i mindre scenarion som tex Invasionen av Norge, D-Day, Operation Market Garden med mera och en sak som gör kampanjen mer intressant är att den inte följer en rak linje utan ordningen man får spela uppdragen på påverkas av hur bra (snabbt) man klarade ett tidigare scenario. Det kan till och med vara så att man kan förlora ett scenario och ändå få fortsätta fast under sämre förutsättningar. Det finns även uppdrag man aldrig får spela igenom om man inte klarar scenariot innan med ”Major Victory”. En sorts bonusbanor kan man säga.

Alla scenarion går ut på att hålla och inta olika städer inom en viss tid. Man får en viss uppsättning trupper i början av spelet och med spelets valuta ”prestige points” så kan man köpa förstärkningar eller fylla på ammunitons/bränsle-förråden under stridens gång.

Det Panzer General lyckades med var att göra strategispel som var både snygga och lättförståeliga utan att tappa alltför mycket av det strategiska djupet. Något som var ovanligt då det begav sig.

Det fanns även multiplayer i form av Play-by-Email som dock var lite väl omständigt. Jag och en kamrat försökte oss på några matcher men att flytta savefiler och maila till varandra tog udden av glädjen.

Det mest fascinerande är dock att dessa spel är lika aktuella idag och jag har spelat några av dem under de senaste åren och de har knappt åldrats (förutom att man sitter fast i skitkass upplösning). Beviset för spelens tidslöshet kom i år när Panzer Corps släpptes. PC är i princip en rak kopia av Panzer General 2 med lite polerade kanter.

Vill man njuta av dessa spel idag (och det tycker jag att du borde) så finns det lite olika vägar att gå.

Om pengar inte är ett problem så slår du till och köper Panzer Corps. Det är inte Panzer General i namnet men det ÄR Panzer General i själ och utförande.

Den billigare modellen är att köpa Panzer General 2 (det bästa PG-spelet) från GoodOldGames.

Den allra billigaste lösningen är att ladda hem de som är gratis från Abandonia: Panzer General, Pacific General och Fantasy General.

Kings Bounty: Legend (..ariskt långt)

Som jag nämnde i förra inlägget så har jag ägnat en hel del tid att plöja igenom den här Heroes of Might & Magic-kopian och även om jag på slutet började känna att jag ville gå vidare i spelhögen så tar jag med mig en känsla av att ha haft riktigt skoj tillsammans med ett spel som borde fått mer uppmärksamhet än det fått.

Kings_Bounty_w_d_05

Spelet har hämtat oförskämt mycket inspiration från Heroes of Might & Magic serien men man har förvaltat grundstommen väl genom att ta bort mycket av den sega stadshanteringen som iaf i min mening plågade HoMM. Istället har man lagt mer krut på ett rollspelsliknande system där man får levla sin hjälte, placera ut sina färdigheter i olika träda ala Diablo och samla utrustning som kan hjälpa i olika situationer. Man har en bit in i spelet även möjlighet att gifta sig och skaffa barn och vilken fru man gifter sig med och vilka barn man får påverkar också ens förmågor i strid.

Spelsystemet fungerar väldigt väl och när man rider runt på kartan så känns spelet mest som ett rollspel men när man sedan strider så blir det istället ett riktigt bra turordningsbaserat strategi/taktik spel.

Som jag redan nämnt fick jag en liten överaskning när det gäller spelets längd. Jag hade räknat med att det skulle vara en kampanj på ca 20h men när jag efter den tiden inte hade lämnat den första av 5 öar i spelet så insåg jag att mina beräkningar nog inte var helt rätt. I verkligheten tog det mig omkring 70h att komma igenom kampanjen på normal svårighetsgrad.

kings-bounty-the-legend--20070712001458584_640w

För att ett spel ska hålla i 70h så måste det vara packat med innehåll och det måste jag säga att Kings Bounty faktiskt är. Dels är kartorna stora, fienderna många, och variationsmöjligheterna i hur man vill lägga upp sin strategi enorma.

Självklart är ju dock inte allt värt att hylla. Av 70h har jag säkert spenderat ca 10 på att rida tillbaka och fylla på min armé. På tok för mycket och det känns ofta segt och tempobrytande.

Alltsomallt är dock spelet ett rejält hantverk som absolut är värt den hundring det kostar för den som är minsta intresserad av genren.

Men Kings Bounty är inte allt jag spelat.. Jag har även hunnit dra stora kampanjen i Victoria I och sprungit igenom blått och orange i Portal 1… kände att det var dags nu inför 2ans hype. Mer om det i några inlägg framöver. Tror faktiskt jag ska ha en tävling med då jag snubblat över en steamkod som jag misslyckats att pracka på mina vänner.