Kategori: Uncategorized

Efter ha undvikt Surviving Mars och Surviving the Aftermath så föll jag till sist dit nu när Surviving the Abyss släpptes i Early Access på Steam. Men jag är ju rädd för havsdjupet? Då verkar det ju märkligt att nappa just nu. Rent tekniskt kan man väl säga att det nog är ännu sämre att vara på Mars eller efter apokalypsen men det känns inte riktigt lika relaterbart som det nattsvarta mörker som trycker runt basen i Surviving the Abyss.

Eftersom spelet fortfarande är i Early Access ska jag inte gå in speciellt djupt på detaljerna i det men premissen är att man ska bygga en station på havsdjupet där man kan hålla på och förädla den ädla konsten människo-kloning långt bort från alla PK-fascisters snokande.

Problemet med havsdjupet är ju att det (som jag alltid vetat) hela tiden försöker döda en och det är ett fasligt arbete att balansera El, ljus, mat, byggmaterial och nya kloner som kan jobba samtidigt som man försöker expandera för att hitta ny DNA för att skapa bättre och mer långlivade kloner.

Det är i den jongleringen mellan prioriteter som jag bestämde mig, efter några timmar för att låta spelet vara någon månad till i alla fall i väntan på lite bättre balans. Det man behöver för att växa/expandera äter i princip (och ibland bokstavligt) upp all ökning man åstadkommer och lagom till att man börjar få igång maskineriet så börjar ens kassa nybörjar kloner vittra sönder.

Jag hoppas de kan finslipa upplägget lite så det känns lite mer görbart att faktiskt skicka runt lite expansioner osv och ändå lyckas behålla den täta känslan av utsatthet som spelet har nu.

Gränssnittet är inte speciellt vackert heller, men funktionellt och de har verkligen lyckats med undervattenskänslan på ett sätt jag inte upplevt sen Subnautica.

Mitt första omdöme efter ca 4h med Early Access versionen är det lyckas förmedla de delar jag tror de velat med temat och att jag kommer plocka upp det igen och spela om jag hör något om uppdateringar med balanseringar.

För en tid sedan gav jag mig på den gamla succén Torchlight II. Det var i väntan på Diablo II Resurrected som suget efter action-rpg-nostalgin till slut blev för stor.

Men att spela igenom spelets berättelse är ju en sak. Det har jag gjort förr. För att ge mig ny utmaning den här gången tänkte jag att jag faktiskt skulle försöka klara alla framstegen i spelet. Det finns nog inget spel där jag brytt mig om att ta alla och jag brukar traditionellt sett inte bry mig om att låsa upp dem alls.

Kul sätt att göra något nytt av något gammalt tänkte jag och satte igång.

En insikt som snart slog mig var att jag kanske valt fel spel att göra detta med. Förutom mängder av framsteg kopplade till huvuduppdrag, sidouppdrag eller mer obskyra saker att hitta på i spelet så finns det nämligen också en stor mängd framsteg som bygger på att man ska återupprepa vissa sker ett orimligt antal gånger.

Exempel är ”Slå 100.000 kritiska träffar” eller ”Sälj 50.000 saker”. Och för att få ett perspektiv på hur orimliga vissa av dessa är så kan jag säga att jag under ca 110h spelat igenom hela berättelsen i spelet med 3 olika karaktärer, fortsatt till level 90 med en karaktär(vid berättelsen slut var level runt 55) och mina nuvarande värden på båda exemplen är att jag slagit ca 40.000 kritiska träffar och sålt snart 5.000 saker.

Förutom några återstående framsteg kopplade att spela på hardcore-läget så är det bara den här typen av själadödande framsteg kvar att ta.

Jag tror med andra ord att jag kommer få ge upp på mitt första försök att ta alla framsteg i ett spel.